Stycket

3.Efter att kausalitet konstaterats kan en adekvansprövning göras för att avgränsa ansvaret. Adekvansprövningen är en paradigmatisk rättslig prövning, av samma slag som culpabedömningen eller jämkningsbedömningar. Adekvanskravets innebörd brukar uttryckas i termer som ”påräknelighet”, ”förutsebarhet”, ”sannolikhet” eller ”i farans riktning”. För egen del har jag hävdat att adekvansprövningens kärna ligger i en rimlighetsbedömning. Kravet kan uttryckas på litet olika sätt. Det centrala är att adekvansprövningens syfte är att skära bort effekter från det ansvarsgrundande området som det anses alltför långtgående att skadevållaren skall behöva stå för. Huvudorsaksläran Det kan utan omsvep konstateras att svensk rätt inte intar inställningen att orsaksrekvisitet fordrar att den ansvarsgrundande faktorn var den viktigaste orsaken. För att samband skall anses föreligga i ett fall av culpaansvar, t.ex., krävs således inte att försummelsen har varit ”huvudorsaken”, eller den ”avgörande orsaken”, till skadan. Det räcker att faktorn varit en bidragande orsak. (Jfr hovrättens tydliga formulering av detta i NJA 2007 s. 891.) Idag råder det enighet om att huvudorsaksläran inte skall användas svensk ersättningsrätt.s. 475