Rättsfall
NJA 2007 s. 891
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2007 s. 891
BibTeX
@misc{nja-2007-s-891,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2007 s. 891}},
year = {2007},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
13 hänvisningar i 8 artiklar · 13 stycken/fotnoter
- Jfr om avgörandet Mårten Schultz i JT 2007–08 s. 140 ff. — I NJA 2007 s. 891 berördes också konventionen. Målet gällde statens ansvar för att häktad begick själ vmord. Domskälen tyder på att staten i princip inte svarar för sådana händelser om inte Kriminalvården åtminstone bort inse att det fanns en verklig och omedelbar självmordsrisk (något som dock inte var fallet här). Ett avgörande av Europadomstolen har åberopats; HD synes ha ansett att konventionen kunde medföra ansvar utöver vad som följde av svensk rätt.
- Se t.ex. NJA 2007 s. 584. 1 7 Jfr även NJA 2015 s. 417, där bedömningen blev mera invecklad. 18 Se NJA 2013 s. 842 p. 34. 19 Se NJA 2009 N 70, som beskriver rättsläget på detta vis. 20 Se närmare uttalande i NJA 2013 s. 842. 21 Se om förhållandet mellan SkL och konventionen Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, särskilt s. 550 ff. och 567 ff. och Håkan Andersson, Eur opeisering av svensk skadeståndsrätt och försvenskning av de europeiska källorna — EKMR som vitaliserande tillämpningsexempel, i Juridiska fakulteten i Uppsala, Årsbok 2015 s. 37 ff. Se även Jan Kleineman, Europakonventionen och den svenska skadeståndsrättens utveckling, JT 2008–09 s. 546 ff. och redogörelser för utvecklingen i SOU 2010:87. 22 Jfr Bengtsson, Ersättning för offentliga ingrepp I (1986) kap. 4. 23 Se emellertid Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridiks AB mot Sverige, där en överträdelse av egendomsskyddet ansågs föreligga genom att den svenska rätten inte gav rätt till skadestånd i visst fall. 24 Märk att HD betonat att det gällde överträdelse av en processuell regel; man kan fråga hur domstolen skulle ha sett på ansvaret, då en materiell regel förbisetts eller uppenbart feltolkats. 25 Se NJA 2012 s. 1044. 2 6 Som framgår av fortsättningen (3 nedan) har denna inställning i någon mån modifierats genom uttalanden i propositionen. 27 Se prop. 2017/18:7 s. 56 och SOU 2010:87 s. 318 ff. (där bl.a. tanken avvisas att kräva ”klart stöd” för att underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk rätt, något som skett i vissa HD-domar) och s. 324. 28 Jfr SOU 2010:87 s. 159, med hänvisning till uttalanden i målet Boyle mot Storbritannien. 29 Se t.ex. SOU 2010:87 s. 315. Jfr här Europadomstolens utförliga resonemang om ersättningens betydelse i James m.fl. mot Förenade Kungariket. 3 0 Se t.ex. Allard mot Sverige (Europadomstolens dom 24.6.2003), där en i och för laglig rivning av en byggnad ansågs genomförd på ett oproportionerligt sätt, och Rousk mot Sverige (dom 25.7.2013), där exekutiv försäljning och följande vräkning av sådana skäl ansågs som oproportionerliga åtgärder som stred mot egendomsskyddet. Jfr även SOU 2010:87 s. 321. 31 Se flera exempel i Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl. 2015 s. 428. 32 Se en rad exempel på denna bedömning Danelius, a.a. kap. 18, avsnitt 4.2 och 5. 33 Se prop. 2017/18:7 s. 21 f, 23. 34 Man kan förstås fråga, om inte det skulle vara möjligt att tillämpa 3:4 analogt i vissa sådana fall. Den nya lagstiftningen kan inte gärna hindra en utveckling av det strikta ansvaret för stat och kommun. 35 Se vidare prop. 2017/18:7 s. 56 och SOU 2010:87 s. 324 ff. 3 6 Här hänvisar propositionen (s. 56) till NJA 2010 s. 8 och rättsfallet A m.fl. mot Storbritannien, no. 3455/05). 37 Se om sådant egendomsberövande genom lagstiftning Danelius, a.a. kap. 18 avsnitt 4.4. 38 Se t.ex. NJA 2013 s. 842. 39 Som nämnts (2 ovan) har regeln om egendomsskydd i artikel 1 i första tilläggsprotokollet påståtts överträdd i NJA 2010 s. 112, där dock talan ogillats (se 2 ovan); Europadomstolen har emellertid utdömt skadestånd på denna grund i Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridiks AB mot Sverige, där ett bolag felaktigt ålagts att betala konkurskostnader. Bl.a. åberopades att för skadestånd enligt 3:2 SkL det inte räckte med oriktiga bedömningar om inte oriktigheten var uppenbar — en regel som HD numera frångått i NJA 2013 s. 842. 40 Se SOU 2010:87 s. 326, jfr s. 327. 41 Jfr NJA 2014 s. 842 p. 48 och 67 där kränkningen ansågs bestå inte i den felaktiga bedömning som domstolen gjorde utan i att en rättssäkerhetssyftande straffrättslig princip som uttryckts i konventionen hade åsidosatts. Se även Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige, där resultatet av de aktuella domstolsprocesserna — en konkursgäldenär fick delvis betala konkurskostnaderna trots att konkursbeslutet upphävts av HD — ansågs som ”wholly unjustifiable” och oproportionerligt, samtidigt som gäldenären antogs sakna rätt till skadestånd enligt svensk lag. 42 Se t.ex. Håkansson och Sturesson mot Sverige, där den skadelidandes förlust genom nödtvungen försäljning på auktion ansågs bero på eget risktagande; ingen kränkning ansågs föreligga. 4 3 Se SOU 2010:87 s. 312, 344; prop. 2017/18:7 s. 60 f. 44 Se prop. 2017/18:7 s. 28. 45 Jfr även SOU 2010:87 s. 364 ff. 46 Se Bengtsson, Offentliga tjänster i civilrättsligt perspektiv. 4 7 Se härom Danelius, a.a. s. 429 f. 48 Jfr Bengtsson, a.a. bl.a. s. 183 f. Bestämmelsen i 3:3 torde inte innebära något ansvar för underlåten information. Möjligen kan ett kontraktsliknande förhållande till den skadelidande medföra skadestånd för underlåtenhet, i vissa fall också för ren förmögenhetsskada. 49 Se prop. 2017/18:7 s. 57. 50 Jfr t.ex. NJA 2012 s. 211 p. 25 och NJA 2013 s. 842. 5 1 Se prop. 2017/18:7 s. 17, där det också nämns att det prövande organets befogenheter och de rättssäkerhetsgarantier som gäller vid prövningen ska vara tillräckliga. 52 Jfr prop. 2017/18:7 s. 12 ff. 53 Se prop. 2017/18:7 s. 23. 54 Jfr NJA 2007 s. 891. 5 5 Se SOU 2010:87 s. 310. 5 6 Se SOU 2010:87 s. 311 f. 57 Se 3 kap. 4 § i SkL:s ursprungliga lydelse. 58 Se prop. 1972:5 s. 343. 59 Jfr Bengtsson, Det allmännas ansvar (2 uppl. 1996) s. 110 ff. 60 Se SOU 2010:87 s. 332. 61 Se SOU 2010:87 s. 333. 6 2 Det kan tilläggas, att propositionen behållit utredningens formulering, att skadestånd ”endast” ska utges i den utsträckning det är nödvändigt; detta synes ytterligare markera att frågan om nödvändighet har en avgörande betydelse för ansvaret. 63 Märk tempus, som tyder på att man utgår från nödvändigheten vid själva överträdelsen; samma tempus återkommer på flera ställen, bl.a. s. 59 f. 64 Prop. 2017/18:7 s. 23. 65 Prop. 2017/18:7 s. 59 f. 6 6 Det rättsfall från Europadomstolen som propositionen åberopar — Sejdovic mot Italien, 1.3.2006 — rör dock inte ett vanligt överklagandefall och ger knappast stöd för en överseende ståndpunkt i sådana situationer. 67 Se prop. 2017/18:7 s. 24. 68 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 24 f., 60 f. 69 Enligt motiven ska bara undantagsvis krävas att den skadelidande söker resning i det skadliga beslutet; se prop. 2017/18:7 s. 61. 7 0 Man kan jämföra med situationen vid culpaansvar: vad som i andra sammanhang inte är ansvarsgrundande culpa kan inte förändras genom senare händelser, vare sig den skadelidandes reaktion eller andra förhållanden. Se t.ex. från ett annat rättsområde NJA 2011 s. 39, där vid aktsamhetsbedömning i ett brottmål HD ansåg det sakna betydelse att den tilltalade omgående vidtog åtgärder för att begränsa skadan eftersom det skedde efter det att brottet avslutats. 71 En invändning vid remissbehandlingen av utredningens förslag har varit att man genom ett krav på överklagande skulle ställa större krav på kunskap hos den enskilde skadelidande än på beslutförfattaren. Det torde vara en felsyn. Man behöver inte lika stor kunskap för att ifrågasätta en myndighets beslut som att fatta beslutet. Det räcker med att åberopa de omständigheter som talar mot beslutet utan att den enskilde ska behöva göra en allsidig analys av omständigheternas juridiska och faktiska innebörd. Detta stämmer också med propositionens ståndpunkt. Se prop. 2017/18:7 s. 24 f. 72 Se SOU 2010:87 s. 323. 73 Vad angår argumentet, att det räcker för att motverka passivitet att underlåtenheten ska beaktas vid bedömningen av kränkningens allvar, kan sägas att detta knappast kan te sig lika allvarligt för den enskilde som risken för att helt gå miste om skadestånd. 74 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 61 f. 7 5 Se däremot artikel 41 i konventionen, som enligt den svenska texten talar om vad som får anses nödvändigt. Hade detta uttryck använts hade en skälighetsbedömning åtminstone antytts. 76 HD ifrågasatte (p. 51) om tillämpningen av artikel 35.1 i konventionen som en spärregel skulle vara förenlig med rätten till domstolsprövning enligt artikel 35.1. Men den svenska regeln utgör ju ingen spärregel som hindrar domstolsprövning — det är en materiell regel, som ger den skadelidande möjlighet till skadestånd — t.o.m. fullt skadestånd — efter en skälighetsbedömning. 7 7 Märk att Lagrådet var skeptiskt till att skadeståndsfrågan lagreglerades och synes ha föredragit det tidigare rättsläget, där HD:s rättspraxis var den väsentliga rättskällan; se prop. 2017/18:7 s. 88 f., jfr s. 18 f. (regeringens bedömning). 78 Se också NJA 2015 s. 417, som gällde kompensation i ett brottmål för kränkning av den enskildes rätt enligt Europakonventionen att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (ne bis in idem). Om situationen rättas till genom att åtalet avvisas därför att det finns ett slutligt avgörande om samma sak i ett annat straffrättsligt förfarande, har den enskilde inte ansetts ha rätt till ytterligare kompensation. 79 Jfr prop. 2017/18:7 s. 61. 80 Se NJA 2012 s. 211 (s. 224). Eftersom förutsättningen för förtursförklaring är att oskäligt dröjsmål kan konstateras, torde förklaringen många gånger innebära att överträdelsen bara delvis avhjälps. 8 1 Se prop. 2017/18:7 s. 61. 82 Undantagsvis kan resning vara så närliggande och med så stor sannolikhet beviljas att den skadelidande kan anses skyldig att använda sig av rättsmedlet; som exempel har nämnts HD:s praxis sedan man i plenum ändrat ståndpunkt rörande möjligheten till straff och skattetillägg för samma handlande (Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. 2015 s. 33). 83 Se prop. 2017/18:7 s. 61. 84 Se prop. 2017/18:7 s. 60 f. 85 Här hänvisas till principen ”jura novit curia”. Det krävs dock att talan formulerats så att den täcker båda grunderna. Se prop. 2017/18:7 s. 62 f. 8 6 Jfr t.ex. Söderman mot Sverige, dom 12/3 2013 (smygfilmning); jfr även Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige (ersättningsskyldighet). 87 Liknande resonemang även i NJA 2013 s. 842, p. 57–59. 88 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 13, 58 f. Jfr även SOU 2010:87 s. 348. 89 Se prop. 2017/18:7 s. 33. 9 0 Se prop. 2017/18:7 s. 32 f. 91 Se prop. 2017/18:7 s. 31. 92 Se prop. 2017/18:7 s. 32. 93 Uttalandet förekommer tidigare i NJA 2013 s. 842, p. 58, där det ansetts som avgörande för frågan om rätt till gottgörelse för ideell skada föreligger. 9 4 Se prop. 2017/18:7 s. 40 f. 95 Se prop. 2017/18:7 s. 35, 63 f., med hänvisning till rättsfallet Agrotexim m.fl. mot Grekland, dom 24.10.1995. 9 6 Se prop. 2017/18:7 s. 38 f. Märk dock att fallet ska vara jämförligt — det saknas i regel skäl att låta ersättningen vid allvarliga brott påverka skadeståndet enligt 5:8. 97 Jfr SOU 2010:87 s. 408 f. 98 Se prop. 2017/18:7 s. 65 och NJA 2012 s. 211 p. 28. 99 Se SOU 2010:87 s. 409, 410. 100 Se prop. 2017/18:7 s. 40, jfr s. 65. 1 01 Se prop. 2017/18:7 s. 40 f., 65 f. Utredningen nämnde också att det kunde få betydelse om en felaktig vräkning drabbar en mycket gammal person eller en barnfamilj eller andra som har svårare att tillvarata sin rätt (SOU 2010:87 s. 410). 102 Se exemplifiering å ena sidan prop. 2017/18:7 s. 65, å andra sidan s. 31. 103 Se prop. 2017/18:7 s. 41 f., som här hänvisar till motiven till 2:3 i prop. 2000/01:68 s. 50 f. 1 04 Se prop.2017/18:7 s. 65 f. På samma sätt skulle man enligt motiven kunna resonera om den kompensation som getts är otillräcklig och den skadelidande därför nödgats gå till domstol; se även NJA 2012 s. 1038 II p. 9. Överträdelsen förefaller inte särskilt allvarlig i detta fall — i vart fall inte när det gäller skadestånd beroende av en uppskattning. Jfr också motivens uttalande s. 66 om fallet då en skadelidande ansetts lämpligen böra få sin kompensation bedömd i en efterföljande skadeståndsprocess. En närmare diskussion av olika kompensationsfall finns i NJA 2012 s. 1038 I. 105 Se prop. 2017/18:7 s. 66 med hänvisning till NJA 2010 s. 363 p. 26. 106 Se NJA 2012 s. 211 I p. 26 (om långsam handläggning) och NJA 2013 s. 842 p. 61 (endast undantagsvis lägre belopp). 107 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 66. 108 Se t.ex. NJA 1992 s. 243 (värdet av fritid), NJA 1995 s.249 (miljövärde). 109 Jfr om sådana värden Bengtsson, Ideella värden i fastighetsrätten (2016). 110 I vart fall kan ersättning av denna typ enligt svensk rätt utgå vid expropriation (jfr 4:1 2 st. expropriationslagen). 1 11 I den mån den skadelidande samtidigt kan få ut ersättning från Brottsoffermyndigheten, kan dock staten anses ha tillhandahållit ett tillgängligt rättsmedel, och då bör inte dubbel ersättning utgå. 112 Se SOU 2010:87 s. 406 f. (där det dessutom framhölls att Europadomstolens praxis om ideellt skadestånd delvis gällde skada som i Sverige betraktades som personskada). 113 Prop. 2017/18:7 s. 36 f. 1 14 Prop. 2017/18:7 s. 67, med hänvisning till flera rättsfall av Europadomstolen. 115 Se t.ex. Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, avsnitt 6:1.8. 116 Jfr SOU 2010:87 s. 344. 1 17 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 28 f., 57 f. 1 18 Jfr SOU 2010:87 s. 310 f., med uttalanden om kretsen av ersättningsberättigade, den s.k. normskyddsläran och principerna av tredjemansskada, där konventionen inte antagits väsentligen avvika från gällande principer i svensk rätt. 119 Jfr prop. 2017/18:7 s. 63. 120 Se härom t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. avsnitt 1:1.5. 121 Se prop. 2017/18:7 s. 63 f. 1 22 Som framgått kan även en juridisk person vara berättigad till skadestånd enlig paragrafen, om också förutsättningarna för ideellt skadestånd av naturliga skäl kan avvika från vad som annars gäller (jfr 6 ovan). 123 Vissa begränsningar lär dock gälla liksom tidigare; det är knappast möjligt att döma ut skadestånd till en hel kategori yrkesidkare som anser sina rättigheter kränkta genom åtgärder eller uttalanden från regeringens sida. Jfr om frågan Bengtsson, Det allmännas ansvar (2 uppl. 1996) s. 126 ff. 124 Se om begreppet t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. 1:1.6. 125 Se NJA 1988 s. 62, som väl alltjämt får anses ledande. 126 Det är ju här inte fråga om ren förmögenhetsskada, som denna definieras i 1:2; vid tredjemansskada är det vanligt att den direkta skadan är en person- eller sakskada. 127 Utredningen har i sammanhanget hänvisat till att i Europadomstolens praxis personer har tillerkänts klagorätt i egenskap av indirekt eller potentiellt victim (SOU 2010:87 s. 374). Man får emellertid skilja mellan fall där tredje man kan anses utsatt för en kränkning, om också indirekt, och fall där tredje man lidit en indirekt skada — ekonomisk eller kanske ideell — på grund av sina relationer till den omedelbart skadelidande. Det är bara i det senare fallet som en tredjemansskada kan anses föreligga i vanlig mening. 1 28 5:2 1 st. lagen om rättegång i arbetstvister respektive 6:7 diskrimineringslagen. 129 Se om skälen för regeln (vilken avviker från utredningens förslag) prop. 1917/18:7 s. 42 ff.; regeln kommenteras på s. 68 ff. 1 30 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 68 f. 131 Se härom bet. 2015/16:KU 15, p. 15 och prop. 2017/18:7 s. 8. 1 32 Frågan är förstås kontroversiell; jfr t.ex. Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten (2017) s. 667 f med hänvisningar.
Sambandsbedömningar och expertkunskap1 hänvisning
Svenska domstolars hantering av Europakonventionen2 hänvisningar
- De mål som redovisas är NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584, NJA 2007 s. 891, NJA 2009 N 70 och NJA 2010 s. 363. Av dessa kanske NJA 2007 s. 891 (som gällde krav på ersättning vid självmord i ett häkte; se ovan under artikel 2) är mindre relevant då frågeställningen där gällde fördragskonform tolkning av lag och inte ersättning utan lagstöd. Närmare till hands skulle väl varit att nämna NJA 2009 s. 463 (kommuns skadeståndsansvar) och möjligen också NJA 2003 s. 414 (hänsyn till konventionskränkning vid påföljdsbestämning i brottmål). Lite förvånande är vidare den betydelse som Europadomstolen fäster vid notisfallet NJA 2009 N 70. Vi som deltog i avgörandet (jag var referent) var nog av den uppfattningen att det var något som följde av tidigare rättspraxis att ”det numera som allmän princip gäller att i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, så får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd”. Hade vi tillmätt avgörandet den betydelse som Europadomstolen gör hade vi självfallet låtit referera avgörandet. Nämnas ska också att HD dagen innan Europadomstolens dom meddelade två domar (NJA 2012 s. 211 I och II) angående statens skadeståndsansvar vid överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen. I den första av dessa (punkterna 12 och 13) redovisar HD bl.a. för ett tidigare beslut av Europadomstolen den 24 januari 2012 i målet Eskilsson mot Sverige (no. 14628/08) som till stora delar överensstämmer med den senare domen.
- Också i NJA 2007 s. 891 åberopades artikel 2 och den särskilda skyldighet som staterna har enligt Europadomstolens praxis att vidta ändamålsenliga åtgärder för att skydda häktades och andra frihetsberövades liv. Målet gällde skadeståndskrav mot staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen från efterlevande till en i häkte intagen som hängt sig i sin cell sedan häktespersonal underlåtit att vid avvisitering ta hand om hans livrem. I domskälen säger HD att frågan i vad mån överträdelse av vissa meddelade handlingsföreskrifter skulle medföra skadeståndskyldighet enligt skadeståndslagen borde bedömas i ljuset av Europakonventionen och erinrade om tidigare uttalanden om att svensk lagstiftning, ”i den utsträckning som Europakonventionen kan anses ge anledning till detta, [ska] tolkas fördragskonformt”.
Kausalitetspraktikan3 hänvisningar
- Ett illustrativt exempel på detta är hovrättens avgörande i NJA 2007 s. 891 (hängning i häktet). Se vidare nedan.
- I NJA 2007 s. 891 — där en person hade hängt sig i häktet efter det att kriminalvårdspersonalen underlåtit att tillse att han fråntagits sin livrem — hade hovrätten approcherat ansvarsfrågan genom att först göra en teoretisk djupdykning i kausalitetsfrågan (för att komma fram till den i och för sig självklara slutsatsen att kausalitet förelåg). HD konstaterade kort att orsakssamband förelåg, men fann att ansvar inte uppstått (enligt ett svårtolkat resonemang). Även detta fall rörde ansvar för underlåtenhet. I fallet hade i och för sig en enkel betingelseorienterad orsaksprövning kunnat medföra att ansvar inte ansågs föreligga: Hade personen ifråga begått självmord om inte den ansvarsgrundande underlåtenheten förelegat? Det kan väl inte uteslutas. I beaktande av att bevisbördan i ett sådant fall ligger på de skadeståndssökande så hade betingelseläran kunnat ge kontraintuitiva resultat.
- Det kan nämligen utan omsvep konstateras att svensk rätt inte intar inställningen att orsaksrekvisitet fordrar att den ansvarsgrundande faktorn var den viktigaste orsaken. För att samband skall anses föreligga i ett fall av culpaansvar, t.ex., krävs således inte att försummelsen har varit ”huvudorsaken”, eller den ”avgörande orsaken”, till skadan. Det räcker att faktorn varit en bidragande orsak. (Jmf. hovrättens tydliga formulering av detta i NJA 2007 s. 891.)
Skadestånd vid brott mot regeringsformen?1 hänvisning
Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten2 hänvisningar
- En andra dom där ett konventionsbaserat skadeståndskrav mot staten ogillats är än mer kontroversiellt och dessutom svårbegripligt. I NJA 2007 s. 891 hade en person intagen på kriminalvårdsanstalt begått självmord, efter att personalen vid anstalten underlåtit att ta ifrån honom hans livrem (som han sedan hängde sig i). Frågan i målet var om underlåtenheten var ansvarsgrundande för staten. Talan ogillades med ett besynnerligt resonemang, som tycks innebära att staten undgick ansvar med stöd av något slags skyddsintresseavvägning där Europakonventionen (och Europadomstolens praxis) tillmättes betydelse som ett ansvarsbegränsande argument. 4.4.4 Kommuners ansvar I svensk skadeståndsrätt brukar statens och vissa andra offentliga organs ansvar betraktas ur ett helhetsperspektiv. Skadeståndslagens ansvarsregler talar således om ansvaret för ”det allmänna”, med vilket förstås staten, kommunerna och de myndigheter som lyder under staten och kommunerna. En liten kommuns skadeståndsansvar behandlas således i samma regler i skadeståndslagen som statens ansvar — det allmänna behandlas enhetligt.
- Det framstår som lämpligare att så långt det låter sig göras inom ramen för en förutsebar rättstillämpning i stället allokera ansvaret för kränkningar till det rättssubjekt som gjort sig skyldig till kränkningen. Tillskapandet av sådana ansvarsmöjligheter kan i viss mån ske genom en organisk utveckling av ett konventionssynsätt också i interprivaträttsliga relationer, men på ett mjukare sätt än genom om konventionen betraktas som en ”vanlig” rättskälla även i privaträttsliga relationer mellan enskilda. Ett sätt att beskriva detta är att rättighetsargument med stöd i Europakonventionen kanske inte skall tillåtas ha en horisontell effekt, men däremot en ”diagonal” effekt eller en indirekt horisontell effekt. Ett utflöde ur denna tanke är att låta Europakonventionens normer influera tolkningen av andra regler. 5.4 ”I ljuset av Europakonventionens skydd”: Europakonventionskonform tolkning Genom en rättighetsinfluerad tolkning kan t.ex. Europakonventionen få betydelse vid tillämpningen av ”vanliga” normer. Det finns således en möjlighet för domstolarna att tillämpa normer ”i ljuset av Europakonventionen”, s.k. fördragskonform tolkning. En sådan tolkning framträder tydligt i det ovan nämnda fallet NJA 2007 s. 891. Högsta domstolen framhöll därvid följande: ”Frågan i vad mån en överträdelse av dessa handlingsföreskrifter skall medföra skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser om skadeståndsansvar för det allmänna bör bedömas i ljuset av de krav som den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer. I enlighet med vad HD tidigare uttalat skall den svenska lagstiftningen, i den utsträckning som Europakonventionen kan anses ge anledning till detta, tolkas fördragskonformt (jfr t.ex. NJA 2003 s. 217 och 2005 s. 462).” Den fördragskonforma tolkningen får olika relevans beroende på om det är en relation mellan enskilda eller en relation mellan enskilda och staten som är föremål för bedömningen i t.ex. ett skadeståndsmål. Det står genom NJA 2007 s. 747 klart att Högsta domstolen inte anser att Europakonventionsresonemang skall användas för att skapa oförutsebara förpliktelser för enskilda. Tas detta uttalande till intäkt för tolkningen att Europakonventionen över huvud taget inte kan påverka bedömningen av skadeståndsansvar för annan än staten eller en kommun blir det inte mycket kvar av den fördragskonforma tolkningen i tvister mellan privaträttsliga subjekt. Det är emellertid en ohållbar inställning. Fullständig förutsebarhet är vare sig möjlig eller önskvärd i civilrätten. De öppna bedömningar som präglar civilrättens allmänna begrepp — tillit, culpa, skada etc. — låter sig inte fångas in av allmängiltigt säkra definitioner. Men, viktigare, fullständig förutsebarhet är inte heller önskvärd: Förutsebarhetskravet är den goda rättsutvecklingens fiende.