1.För det fall man delar min uppfattning att juridikens orsaksbegrepp skall ha företräde framför externa synsätt på orsaksbegreppet blir följdfrågan vad det juridiska orsaksbegreppet innebär. En del synpunkter har redan framförts ovan, men det finns anledning att göra några ytterligare, korta iakttagelser.s. 474
2.Orsaksbegreppet har länge varit notoriskt svårt att nagla fast, men har genom senare tids HD-praxis fått något större stadga. Innan jag går in på själva orsaksbegreppet finns det anledning att först tydliggöra två saker. Orsak och adekvans I skadeståndsrätten talar vi om adekvat kausalitet. Den första förutsättningen är att den ansvarsgrundande händelsen (oaktsamheten t.ex.) faktiskt orsakade skadan. Denna bedömning syftar till att avgöra vad som hänt och är inte rättslig, i normal bemärkelse. Orsaksprövningen är inte en normativ prövning utan en empirisk prövning. I orsaksbedömningen finns det således inte utrymme för just några normativa överväganden — orsaksledet i ansvarsbedömningen rymmer inte möjligheten till avvägningar kring vad som är ett rimligt ansvar etc. Detta torde vara helt okontroversiellt idag.s. 475
3.Efter att kausalitet konstaterats kan en adekvansprövning göras för att avgränsa ansvaret. Adekvansprövningen är en paradigmatisk rättslig prövning, av samma slag som culpabedömningen eller jämkningsbedömningar. Adekvanskravets innebörd brukar uttryckas i termer som ”påräknelighet”, ”förutsebarhet”, ”sannolikhet” eller ”i farans riktning”. För egen del har jag hävdat att adekvansprövningens kärna ligger i en rimlighetsbedömning. Kravet kan uttryckas på litet olika sätt. Det centrala är att adekvansprövningens syfte är att skära bort effekter från det ansvarsgrundande området som det anses alltför långtgående att skadevållaren skall behöva stå för. Huvudorsaksläran Det kan utan omsvep konstateras att svensk rätt inte intar inställningen att orsaksrekvisitet fordrar att den ansvarsgrundande faktorn var den viktigaste orsaken. För att samband skall anses föreligga i ett fall av culpaansvar, t.ex., krävs således inte att försummelsen har varit ”huvudorsaken”, eller den ”avgörande orsaken”, till skadan. Det räcker att faktorn varit en bidragande orsak. (Jfr hovrättens tydliga formulering av detta i NJA 2007 s. 891.) Idag råder det enighet om att huvudorsaksläran inte skall användas svensk ersättningsrätt.s. 475
4.Mer konkret innebär det — som också antytts ovan — att kausalitetsbedömningen inte kan eller bör användas för att identifiera orsaken, i bestämd form, till en skada. När vi talar om orsaken i bestämd form har vi gjort något mer än att identifiera en orsak till en skada — vi har därmed även gjort ett normativt ställningstagande om att den faktor som vi uttalar oss om är en betydelsefull orsakande faktor. Det finns aldrig bara en orsak till en skada och juridikens kausalitetsbegrepp bör utgå från denna självklarhet.s. 475
5.Det finns således inom en orsaksbedömning inte i sig utrymme för att värdera vilken orsak som är viktigast, eller som skall anses som mest betydande, eller liknande. För det fall en sådan bedömning anses lämplig så måste den göras inom ramen för en annan bedömning än orsaksprövningen. Orsakskravets innebörd När det gäller kausalitetskravet i egentlig mening, det första ledet av en bedömning av adekvat kausalitet, har HD nyligen givit ett viktigt bidrag.s. 476
6.NJA 2012 s. 597 behandlade de ersättningsrättsliga effekterna av att förseningar uppkom vid en entreprenad. Redan rubriken till NJAreferatet — som inleds med orden ”Kontraktstolkning och konkurrerande skadeorsaker” — visar hur HD använt fallet till att lyfta vissa generella frågor. HD konstaterar att det är naturligt även i sådana här entreprenadrättsliga sammanhang att vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt.s. 476
7.Därvid uttalar sig HD om vad som också gäller enligt dispositiv rätt. Under rubriken ”Rätt till skadestånd vid konkurrerande skadeorsaker” uttalar sig HD således allmänt om rättsläget när det gäller fall av orsaksflerhet. Därvid skriver HD följande (referenser utelämnade): 14. Man har i skadeståndsrätten att skilja mellan att en händelse utgör en tillräcklig betingelse för en skada och att den utgör en nödvändig betingelse för denna. Att en händelse utgör en nödvändig betingelse innebär att skadan inte skulle ha inträffat om händelsen inte hade skett. En händelse utgör en tillräcklig betingelse om den ensam föranleder skadan. Särskilda problem uppkommer vid konkurrerande skadeorsaker, där två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. I dessa fall är inte någon av händelserna i sig en nödvändig betingelse för skadan.s. 476
8.15. I de fall då två ansvarsgrundande händelser medför samma skada vid samma tidpunkt eller under samma tidsrymd (faktisk orsakskonkurrens) råder det, när det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i nordisk doktrin närmast enighet om att båda händelserna medför skadeståndsansvar. Skadevållarna ansvarar i dessa fall solidariskt för hela den uppkomna skadan. Synsättet ligger i linje med principen att den skadelidande genom skadeståndet inte ska försättas i en bättre ekonomisk situation än den som skulle ha förelegat om den skadevållande händelsen inte hade inträffat. Därefter konstaterar HD att samma inställning bör gälla också för kontraktsförhållanden. Det principiella uttalandet är intressant i detta sammanhang framför allt för det metodologiska anslaget att angripa orsaksproblemet med en begreppsanalys. I sak är uttalandena inte förvånande, även om det förhoppningsvis kan innebära spiken i kistan på den naiva betingelselära som ibland fortfarande förekommer i debatten, dvs. uppfattningen att orsakskravet innebär att den ansvarsgrundande handlingen skall ha varit nödvändig för att skadan skulle ha kunnat inträffa (oftare uttryckt kontrafaktiskt: ”Hade skadan inträffat även den ansvarsgrundande händelsen förutan?”).s. 476
9.Lärdomen för framtiden är därmed, i vart fall, att orsaksfrågan inte kan stanna vid slutsatsen att skadan hade kunnat inträffa även utan den ansvarsgrundande händelsen. Bedömningen måste gå vidare.s. 477
10.I fall där det görs klart att två ansvarsgrundande händelser var för sig hade varit tillräckliga för att orsaka en skada under samma tidsrymd kan båda händelserna medföra skadeståndsskyldighet för de personer som svarar för händelserna och ansvaret är solidariskt för det fall båda personerna blir föremål för prövning.s. 477
11.Utöver detta säger HD inte något mer om orsakskravets innebörd i explicita termer. Indirekt bör domskälen kunna tolkas som en indikation på hur orsaksbegreppet bör förstås även i vissa andra delar.s. 477
12.Ur orsakssynvinkel spelar det inte någon roll om en viss faktor är förknippad med någons ansvar. Orsaksbegreppet som sådant (till skillnad från t.ex. adekvansbegreppet) är neutralt i förhållande till polerna för orsakprövningen: Den faktor som undersöks respektive skadan. Det förekommer ju ofta att händelser som ingen har ett ansvar för pekas ut som en orsak till skador även i rättsliga sammanhang, t.ex. en sjukdom eller en olycka.s. 477
13.I linje med detta bör HD:s ställningstagande i 2012 års avgörande också ha relevans för situationer där två faktorer var tillräckliga för att producera skadan under en viss tidsrymd, men där den ena faktorn var en ansvarsgrundande händelse och den andra en casushändelse. Det innebär således att om två händelser (eller, som HD uttrycker det, betingelser) under samma tidsrymd var tillräckliga för att medföra skadan, båda händelserna skall betraktas som orsaker till skadan.s. 477
14.Min egen uppfattning är att även i vissa andra fall orsakssamband bör anses föreligga, och att bedömningen måste fortsätta även om den omtvistade faktorn varken var nödvändig eller tillräcklig i en situation som den HD behandlade i 2012 års fall, men det skulle föra för långt att ta upp detta här. Kausalitet och domskrivning Redan dessa korta iakttagelser i skadeståndsrättens begreppsbildning kring kausalitet visar svårigheterna med att ta in orsaksbedömningar som vilar på naturvetenskaplig grund i den rättsliga analysen. Här krävs det fingertoppskänsla.s. 477
15.Det här medför, enligt min mening, att domstolen vid komplicerade orsaksproblem bör vinnlägga sig om att på ett pedagogiskt sätt förklara hur den närmare betraktar orsaksrekvisitet och om externa kunskaper haft betydelse för målets avgörande bör det tydligt framgå hur dessa kunskaper värderats och hur de passar in i den juridiska begreppsbildningen.s. 478
16.Synpunkten har för övrigt allmän relevans när det gäller orsaksprövningar i rättstillämpningen. Det är inte ovanligt att en domstol nöjer sig med att konstatera att kausalitet är en förutsättning för ansvar (om ens det) och därefter går vidare till att beskriva bevisbördans innebörd. Sådana domskäl är ofta svårtolkade för parterna och den tappande parten kan få svårigheter med att tillvarata sina rättigheter inför en begäran om prövning i överrätt utan ett klarläggande om hur domstolen såg på den orsaksförklaring som ansågs otillräcklig.s. 478
17.Rättssäkra orsaksbedömningar kräver konceptuell precision. Särskilt när de utförs i skärningspunkten mellan juridik och externa kunskapsfält.s. 478