Socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 och kullagerdomen, NJA 2014 s. 559.
Hänvisas från p. 2 (s. 284)
1.En av orsakerna till att påföljdsbestämningsreglerna inte blev så tydliga som hade varit önskvärt var att olika delar av lagstiftningen byggde på olika synsätt. Detta berodde i vart fall delvis på att det förberedande arbetet inför reformen hade delats upp på två olika kommittéer, Fängelsestraffkommittén och Frivårdskommittén. Den förstnämnda kommittén hade uppdraget att lägga fram förslag till bl.a. nya påföljdsbestämningsregler och präglades helt klart av en nyklassisk inställning till påföljdssystemet. Frivårdskommitténs arbete var inriktat på att föreslå förändringar i de icke frihetsberövande påföljder som då fanns och att skapa nya som kunde vara ändamålsenliga och utgöra alternativ till fängelse. I sitt arbete fokuserade Frivårdskommittén mindre på grunderna för påföljdssystemet och mera på frågan, hur påföljderna borde vara utformade för att minska risken för fortsatt brottslighet från den dömdes sida.s. 283
2.Att de olika delarna av påföljdssystemet bereddes av två olika kommittéer, som inte hade samma straffrättspolitiska grundsyn, avspeglas bl.a. i att reglerna i 29 kap. BrB, som förbereddes av Fängelsestraffkommittén, vilar på en nyklassisk grund medan flera av bestämmelserna i 30 kap. BrB, som i stora delar baserades på Frivårdskommitténs förslag, mera har sin grund i det synsätt som rådde när BrB infördes. Som tydligt exempel kan pekas på att de kriterier som anges i 30 kap. 7 och 9 §§ BrB för tillämpning av villkorlig dom respektive skyddstillsyn, enligt ordalydelsen inte skiljer sig särskilt mycket från vad som gällde före år 1989. Det säger sig självt att den brist på enhetlig genomgående ideologi som 1989 års reform präglas av är ägnad att skapa problem. HD har för övrigt i tre viktiga rättsfall ingripit och förklarat hur kriterierna ska förstås för att systemet ska hänga ihop.s. 284
3.När det gäller andra frågor som har varit oklara, och i vissa fall kanske fortfarande är det, kan nämnas hur kravet på subjektiv täckning av straffvärdepåverkande omständigheter ska uppfattas (29 kap. 1 § andra stycket BrB), brottets art och dess betydelse i olika sammanhang (30 kap. 4, 10 och 11 §§ BrB), hur den s.k. ungdomsreduktionen ska hanteras vid skilda straffvärdenivåer (29 kap. 7 § och 30 kap. 5 § BrB), vilken betydelse som bestämmelsen om uppdelat påföljdsval ska tillmätas i fall då villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst kan komma i fråga (jfr 30 kap. 3 § andra stycket BrB) och hur återfallsregleringen i 29 kap. 4 §, 30 kap. 4 § och 34 kap. 4 § BrB ska tillämpas. En annan sådan fråga är den som är orsaken till denna diskussion, nämligen vilken betydelse som billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB har för påföljdsvalet. Denna sistnämnda problematik har varit föremål för diskussion ända sedan de nya reglerna infördes, dvs. under nu mer än 25 år.s. 284