Stycket

2.Runesson analyserar (kapitel 13.3.1) EU-avgörandet mot bakgrund av NJA 1992 s. 439 (Sko-City). Det svenska fallet handlade om ett varumärkesavtal där parterna inte uttryckligen hade kommit överens om avtalstiden. Högsta domstolen ansåg att avtalstiden löpte så länge som varumärkesanvändningen ”skulle kunna föranleda tvist”. Runesson anser att EU-domen medfört att NJA 1992 s. 439 är obsolet. Jag håller inte med. I NJA 1992 s. 439 kom Högsta domstolen fram till att Åhléns (varumärkesinnehavaren) inte hade rätt att säga upp avtalet, vilket innebar att Åhléns gjort sig skyldigt till avtalsbrott. Sko-Citys (licenstagarens) talan rörde rätt till skadestånd på grund av brott mot varumärkesavtalet och alltså inte Sko-Citys rätt till fullgörelse. HDdomen ligger därför i linje med EU-domstolens uttalande obiter dictum att varumärkesinnehavarens förtida avbrytande av avtalet kan medföra skadeståndsskyldighet.s. 139