1.EU-domstolen har nyligen avgjort frågan om en licenstagare till ett varumärke har rätt att utnyttja varumärket när varumärkesinnehavaren återkallat rättigheten innan avtalstiden gått till ända. EUdomstolen ansåg att varumärkesinnehavaren alltid har rätt att återkalla en varumärkeslicens under innevarande avtalsperiod men påpekade (obiter dictum) att en varumärkesinnehavare som otillbörligen återkallar en licens kan bli skadeståndsansvarig. Licenstagaren fick med andra ord inte rätt till påföljden fullgörelse när varumärkesinnehavaren hade begått avtalsbrott genom att avbryta avtalet i förtid. Runesson anser att EU-domen inte har bred räckvidd och att den inte gäller för patentlicensavtal eftersom den grundar sig på varumärkesdirektivet.s. 138
2.Runesson analyserar (kapitel 13.3.1) EU-avgörandet mot bakgrund av NJA 1992 s. 439 (Sko-City). Det svenska fallet handlade om ett varumärkesavtal där parterna inte uttryckligen hade kommit överens om avtalstiden. Högsta domstolen ansåg att avtalstiden löpte så länge som varumärkesanvändningen ”skulle kunna föranleda tvist”. Runesson anser att EU-domen medfört att NJA 1992 s. 439 är obsolet. Jag håller inte med. I NJA 1992 s. 439 kom Högsta domstolen fram till att Åhléns (varumärkesinnehavaren) inte hade rätt att säga upp avtalet, vilket innebar att Åhléns gjort sig skyldigt till avtalsbrott. Sko-Citys (licenstagarens) talan rörde rätt till skadestånd på grund av brott mot varumärkesavtalet och alltså inte Sko-Citys rätt till fullgörelse. HDdomen ligger därför i linje med EU-domstolens uttalande obiter dictum att varumärkesinnehavarens förtida avbrytande av avtalet kan medföra skadeståndsskyldighet.s. 139
3.NJA 1992 s. 439 har bred räckvidd och jag anser att det fortsatt har stor betydelse för varumärkesavtal och alla andra avtalstyper där parterna inte har preciserat avtalstiden. Det viktiga med NJA 1992 s. 439 är att Högsta domstolen markerar att även om det i bakgrundsrätten (dispositiv rätt) finns en regel av innebörd att avtal utan bestämd avtalstid gäller tills vidare och kan sägas upp när som helst med skäligt varsel, så kan man vid fastställande av det individuella avtalets innehåll komma fram till att det varit underförstått mellan parterna att något annat än bakgrundsrätten ska gälla, dvs. att parternas avtal innebär att det inte kan sägas upp när som helst.s. 139
4.NJA 1992 s. 439 (Sko-City) ger inte stöd för att tidsobestämda varumärkesavtal utgör evighetsavtal. Högsta domstolens domskäl är olyckligtvis kortfattade och klargör inte hur man ska gå tillväga för att fastställa avtalstidens längd när avtalstiden inte är bestämd. Enligt min uppfattning ska det ske med tillämpning av de avtalstolkningsmetoder som Högsta domstolen utformat under det senaste kvartsseklet (efter Sko-Cityfallet).s. 139