Stycket

12.Vilket godtyckligt valt, verkligt, exempel som helst kan illustrera poängen. I vad som bör vara det senaste avgörandet i refererad praxis gällande tolkning av försäkringsvillkor — NJA 2013 s. 253 — hade Högsta domstolen att fastställa innebörden i ett villkor om preskription av anspråk på ersättning enligt rättsskyddsmomentet i en projektförsäkring. Enligt villkoret skulle den som hade en fordran på grund av försäkringen förlora sin rätt om han inte framställde kravet inom ett år från det att han ”fått kännedom om fordran”. Givet parternas inställning i målet fanns fyra alternativa tolkningar av sistnämnda lokution — alltså fyra olika sätt att precisera den tidpunkt från vilken preskriptionsfristen började löpa. Tidigast, när den tvist, som givit upphov till de kostnader som är ersättningsgilla enligt försäkringen, först uppkom, och senast, när det med anledning av tvisten anlitade ombudets uppdrag avslutats. Det är inte uteslutet att en närgången analys av villkorets lydelse hade kunnat ge viss ledning. De uttryck som ska tolkas är rättsliga till sin karaktär — ”fått kännedom” och, än tydligare, ”fordran” — och det hade då legat nära till hands att först snegla på det juridiska språkbruket. Det är en tillgänglig argumentationslinje. Högsta domstolen följer dock inte denna, även om man tidigt i skälen, i stycke 6, ger en exemplifierande uppräkning av sådant som ska beaktas vid tolkning av försäkringsvillkor och då skänker lydelsen en privilegierad ställning (”Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor ska hänsyn tas till — utöver ordalydelsen — sådant som […]”). Förklaringen är den, att den omtvistade formuleringen, som domstolen anmärker i det allra första stycket i sin materiella bedömning, ”knyter an till den tvingande regleringen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen”, som medger en preskriptionsmöjlighet under förutsättning att fristen enligt avtalet inte är kortare än sex månader från det att den som vill göra anspråket gällande ”fått kännedom om fordran”. Denna koppling mellan villkor och lagtext, som konstateras föreligga i resonemangets allra första mening, motiverar för Högsta domstolens del att utgångspunkten för tolkningen tas i det specifika rättsliga sammanhang som är formuleringens ursprung. Man presumerar att avsikten varit att uttrycka detsamma som lagstiftaren velat uttrycka. Någon specifik information om vad detta varit har man antagligen inte lyckats uppbringa, för det första konkreta uttalandet om villkorets innebörd, i stycke 7, gäller villkorets syfte. Detta ”får antas överensstämma” med det som ligger bakom den aktuella lagbestämmelsen, nämligen att finna en rimlig kompromiss mellan försäkringstagarens och försäkringsgivarens respektive intressen (preskriptionsmöjlighet, ja, men fristen får inte vara alltför kort). Med detta konstaterande lägger domstolen upp för att resonemangets fortsättning kan ta den balanserande intresseavvägningens form. Vi ska alltså inte förstå det så, att villkoret ensidigt gynnar ena sidan (vilket annars hade kunnat vara fallet — sådant kan ju balanseras genom andra villkor, till exempel genom premiens nivå). Knäcken åstadkommer man sedan, efter att kort ha konstaterat att praxis på den mot villkoret korresponderande lagbestämmelsen saknas, genom att i styckena 9 och 10 gå på försäkringens art — rättsskyddsförsäkring — och med hjälp av en systematisk läsning av det specifika avtalet undersöka hur gränsen för skyddet dras. Det var en förutsättning för att ersättning skulle utgå, att ett ombud hade anlitats. Tidigare kan då, sluter sig domstolen till, fordran på ersättning i villkorens mening knappast ha uppkommit. ”Däremot”, sägs det i stycke 10, fick försäkringstagaren en fordran mot försäkringsgivaren i och med att ombudet anlitades och ”därigenom” också ”’kännedom om sin fordran’ i den mening som avses i den aktuella preskriptionsbestämmelsen”. Fristen börjar, skulle man kunna säga, löpa vid första möjliga tillfälle, givet de processuella ramarna, och de är inte orimligt strängt mot försäkringstagaren, eftersom vi här ligger över den minimigräns som lagstiftaren ansett rimlig. Avsikten (märk väl) konstateras föreligga, som om det vore ett enkelt faktum, och därmed är saken klar. Men det är naturligtvis inte ett enkelt faktum, utan den slutsats som hela resonemanget mynnar ut i. Partsavsikten blir här resultatet av en systematisk läsning av villkoren, som bärs upp av argumentet att syftet bakom det valda uttrycket, som antas harmoniera med syftet bakom den lagbestämmelse som villkoret anknyter till, bäst realiseras på olika sätt i olika typer av försäkringar, vilket kräver att den individuella utformningen beaktas.s. 717