Stycket

3.Om avgörandet är meddelat i ett land som inte är en EUmedlemsstat (så var fallet i det nu diskuterade målet Ö 2475-12) tilllämpas lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Enligt 3 kap. 8 § IÄL är det Svea hovrätt som, efter att ha berett den andra parten tillfälle att yttra sig, ska pröva om det utländska avgörandet om äktenskapsskillnad ska gälla i Sverige. Enligt förarbetena utgörs den materiella prövningsramen i sådana fall av 3 kap. 7 § samma lag. Av den bestämmelsen följer att ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad ska gälla i Sverige om det, med hänsyn till makes medborgarskap, hemvist eller annan anknytning, förelåg skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. I NJA 1989 s. 95 prövades om ett dokument till styrkande av äktenskapsskillnad genom förskjutande enligt marockansk islamisk lag innefattat ett sådant beslut som kan förklaras gälla i Sverige enligt 3 kap. 8 § IÄL. HD uttalade i det målet att förskjutande enligt islamisk rätt i princip är att betrakta som en sådan privat äktenskapsskillnad vars giltighet inte kan prövas enligt 3 kap. 8 § IÄL. Dock fann HD i det fallet att det faktum att ”förskjutandet i enlighet med tillämplig nationell lag sker genom en inför domstol eller myndighet angiven förklaring, vilken på ett betryggande sätt registreras i form av ett officiellt dokument” innebär att det dokumentet är tillräckligt underlag för prövning enligt nämnda lagrum av äktenskapsskillnad i Sverige. Av det avgörandet tycks alltså följa att det åtminstone krävs någon form av myndighetsbeslut för att ett utländskt avgörande ska erkännas. Det förefaller dessutom som om beslutets giltighet i hemlandet utgör krav för stadfästande och att det omfattas av nämnda prövning.s. 809