1.Som huvudregel kan främmande domar varken tillerkännas rättskraft eller verkställas i Sverige. För att den huvudregeln ska brytas krävs det stöd i lag. Vad gäller utländska äktenskapsskillnader återfinns det stödet i olika författningar beroende på i vilket land ursprungsavgörandet är meddelat.s. 808
2.Ett avgörande om äktenskapsskillnad från en annan EUmedlemsstat regleras av den s.k. Bryssel II-förordningen och ska som huvudregel erkännas. Ett sådant avgörande ska dock inte erkännas om det uppenbart skulle strida mot ordre public eller om domen har meddelats mot en utebliven svarande och denne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att svaranden kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att svaranden otvetydigt har godtagit domen. Inte heller ska ett avgörande från en EU-medlemsstat erkännas om det är oförenligt med en dom som har meddelats i ett mål mellan samma parter, om den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga reglerna för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande (artikel 22 Bryssel II).s. 808
3.Om avgörandet är meddelat i ett land som inte är en EUmedlemsstat (så var fallet i det nu diskuterade målet Ö 2475-12) tilllämpas lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Enligt 3 kap. 8 § IÄL är det Svea hovrätt som, efter att ha berett den andra parten tillfälle att yttra sig, ska pröva om det utländska avgörandet om äktenskapsskillnad ska gälla i Sverige. Enligt förarbetena utgörs den materiella prövningsramen i sådana fall av 3 kap. 7 § samma lag. Av den bestämmelsen följer att ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad ska gälla i Sverige om det, med hänsyn till makes medborgarskap, hemvist eller annan anknytning, förelåg skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. I NJA 1989 s. 95 prövades om ett dokument till styrkande av äktenskapsskillnad genom förskjutande enligt marockansk islamisk lag innefattat ett sådant beslut som kan förklaras gälla i Sverige enligt 3 kap. 8 § IÄL. HD uttalade i det målet att förskjutande enligt islamisk rätt i princip är att betrakta som en sådan privat äktenskapsskillnad vars giltighet inte kan prövas enligt 3 kap. 8 § IÄL. Dock fann HD i det fallet att det faktum att ”förskjutandet i enlighet med tillämplig nationell lag sker genom en inför domstol eller myndighet angiven förklaring, vilken på ett betryggande sätt registreras i form av ett officiellt dokument” innebär att det dokumentet är tillräckligt underlag för prövning enligt nämnda lagrum av äktenskapsskillnad i Sverige. Av det avgörandet tycks alltså följa att det åtminstone krävs någon form av myndighetsbeslut för att ett utländskt avgörande ska erkännas. Det förefaller dessutom som om beslutets giltighet i hemlandet utgör krav för stadfästande och att det omfattas av nämnda prövning.s. 809
4.Sedan HD meddelade sitt beslut i NJA 1989 s. 95 har det svenska rättssystemet genomgått stora förändringar. Bl.a. har svensk lag underställts EU-rätten och ställningen för EKMR har stärkts i såväl nationell svensk rätt som i EU-rätt. En prövning enligt 3 kap. 8 § IÄL måste därför även omfatta de krav som EKMR uppställer. I svensk rätt är skilsmässa visserligen ett tämligen liberaliserat och okomplicerat juridiskt förfarande. Utöver att betala ansökningsavgiften om 450 kr krävs det, för det fall parterna inte är överens om att skiljas eller om de varaktigt bor tillsammans med barn under 16 års ålder, sex månaders betänketid. Oaktat det enkla ansökningsförfarandet kan en äktenskapsskillnad vara av stor betydelse för de inblandade och det framgår av artikel 6 i EKMR att ”var och en” är tillförsäkrad en rättvis förhandling i tvist om en sådan civil rättighet.s. 809
5.Artikel 6 har varit föremål för ett stort antal prövningar i Europadomstolen och praxis är följaktligen omfattande. I fallet Pellegrini mot Italien fastslog Europadomstolen att rekvisitet om rättvis förhandling ska tolkas som att det föreligger ett slags utredningsskyldighet vid stadfästelse av utländska domar. I det fallet hade en kyrklig domstol lydande under Vatikanen ogiltigförklarat ett äktenskap på mannens begäran eftersom makarna varit besläktade. Eftersom Vatikanen inte är bunden av EKMR, kunde inte den staten ställas till svars för kränkningar av Pellegrinis mänskliga rättigheter. Frågan var i stället huruvida den konventionsbundna staten Italien, kunde anses ha brutit mot artikel 6 genom sitt stadfästande av domen. Den italienska stadfästelsen innebar att kvinnan kom att stå utan försörjning eftersom hon efter äktenskapsannuleringen inte längre hade rätt till det underhåll som hon skulle ha erhållit efter vanlig äktenskapsskillnad enligt italiensk rätt. Europadomstolen konstaterade i det fallet att det förelegat brister i den process som föregått den kyrkliga domstolens dom. Som sådana brister uppmärksammades särskilt att den kallelse som sänts ut till kvinnan inte tillräckligt tydligt förklarat varför hon var kallad att inställa sig i domstol eller att hon hade möjlighet att anlita advokat.s. 810
6.Vad som är av intresse för den nu diskuterade situationen är att Europadomstolen i fallet Pellegrini ansåg att det ålåg den italienska domstolen att kontrollera att den process som föregått den utländska domen uppfyllde alla de garantier som uppställs i artikel 6 EKMR. Den skyldigheten ansågs vara mer vidsträckt när avgörandet meddelats i ett land som inte tillämpar konventionen och särskilt nödvändig när stadfästelsen är av stor betydelse för parterna. Domstolens utredningsskyldighet ansågs inte förminskas av att det faktum som materiellt gjordes gällande var objektivt och obestridbart. Europadomstolen ansåg i stället att det var upp till parterna att avgöra om ett dokument eller ett påstående var värt att yttra sig över.s. 810
7.Av Europadomstolens dom går det att utläsa två principiella sätt att handskas med en ansökan om stadfästelse av en dom från ett ickekonventionsbundet land och för vilken domstolen inte känner till den bakomliggande processens eventuella överensstämmande med rättssäkerhetsgarantierna i artikel 6. Antingen ska domstolen vägra att stadfästa domen eller förvissa sig om att den bakomliggande processen uppfyllt kraven som följer av artikel 6.s. 811
8.Pellegrini-fallet har kommenterats av bl.a. Bogdan som menar att Europadomstolens dom innebär att domar från länder där EKMR inte är tillämplig måste uppfylla rättssäkerhetsgarantierna i artikel 6 och att det är den konventionsbundna domstolen som ska erkänna eller verkställa domen som har att undersöka om det är så. Han tolkar vidare domen på så sätt att den inte ger utrymme för någon mjukare tolkning än att ett utländskt avgörande som inte uppfyllt rättssäkerhetsgarantierna måste vägras giltighet.s. 811
9.Danelius förespråkar en något mildare tolkning av prejudikatets betydelse för utredningsskyldigheten. Han menar att en domstol inför ett verkställande av en utländsk dom inte kan vara skyldig att utreda om den utländska domen fullt ut respekterat principerna som följer av artikel 6 EKMR och framhåller att en sådan kontroll är svår att genomföra. Det kan däremot strida mot samma artikel om en dom som grundar sig på flagranta brott mot artikel 6 verkställs. Den verkställande domstolen ska därför göra en viss kontroll och särskilt beakta invändningar från den part som motsätter sig verkställighet på grund av brister i den bakomliggande rättegången. Danelius inställning tycks grunda sig på vad domstolen uttalade i fallet Drozd och Janousek mot Frankrike och Spanien. Den domen är äldre än Pellegrini-domen och behandlade Spaniens och Frankrikes ansvar för den andorranska rättskipningen till följd av de speciella rättsliga samarbeten som den, vid den tiden, icke EKMR-bundna staten Andorra hade med Frankrike och Spanien. Europadomstolen uttalade att konventionsstaterna inte är ålagda att tvinga tredje stater eller territorier att tillämpa EKMR, men att de är skyldiga att vägra att samarbeta ”om det visar sig att den fällande domen är resultatet av flagrant orättvisa”. Ralf Michaels vid Duke University School of Law i USA konstaterar att Pellegrini-domen innebär att en domstol kan göra sig skyldig till ett brott mot EKMR om det ursprungliga avgörandet bröt mot samma konvention antingen materiellt eller processuellt. Han menar, i likhet med Danelius, att utredningsskyldigheten måste nyanseras med hänvisning till bl.a. rättsfallet Drozd och Janousek mot Frankrike och Spanien. Michaels utpekar särskilt att informativ delgivning i rätt tid och möjlighet att bli hörd i domstol är viktiga faktorer att bedöma vid erkännande av ett utländskt avgörande. Han menar vidare att blotta påståenden om att ett avgörande är meddelat i ett rättssystem som är orättvist inbjuder den domstol som har att ta ställning till erkännande eller verkställighet att döma hela det främmande rättssystemet. Den möjligheten finns dock, men används endast sparsamt.s. 811