Stycket

20.Sara Landström har i sin avhandling CCTV, Live and Videotapes — How Presentation Mode Affects the Evaluation of Witnesses från 2008 undersökt presentationsformens betydelse för värderingen av utsagor. Mot bakgrund av den s.k. EMR-reformen och den gällande regleringen i 5 kap. 10 § rättegångsbalken är det givetvis av intresse. Några tydliga belägg för att ett liveförhör inför domstolen ger ett bättre underlag för bedömningen av en utsaga än om förhöret hålls visa videolänk eller telefon finns dock inte. Det formella företrädet för ”liveförhöret” i rättegångsbalken bärs upp av vissa uttalanden i förarbetena som antyder att ”liveförhöret” skulle ge det bästa underlaget för värderingen av en utsaga. Att presentationsformen har betydelse för värderingen av en utsaga må vara korrekt och den seriösa forskning som finns ger vid handen att det är så. Men det finns inget underlag för att påstå att ”liveförhöret” generellt sett är ett bättre underlag för värderingen av en utsaga än en utsaga framlagd genom ett video- eller telefonförhör. Det är snarare så att förhållandet kan vara det helt motsatta. Anledningen till det skulle vara att bedömaren (domaren) ”distraheras” av en hörd persons uppträdande, gester m.m. och att denna distraktion inverkar menligt på möjligheterna att ”ostört” analysera vad den hörde de facto har sagt. I det sammanhanget kan en kort detaljanmärkning rörande NJA 1993 s. 616 här göras. Två unga flickors förhör lades där fram vid Högsta domstolen genom att man där tittade på en videoupptagning. Högsta domstolen uttalar. ”Även om inspelningarna av förhören med målsägandena, skett i visst motljus och på sådant avstånd att deras ansikten inte kan ses i närbild, kan ändock iakttas skiftningarna i deras ansiktsuttryck under förhörens gång och deras kroppsspråk i övrigt, vilket utgör ett viktigt komplement till deras muntligen lämnade uppgifter”. Frågan om betydelsen av hur ett förhör läggs fram inför domstolen (”live”, video eller telefon) har ju — i tiden efter det nu aktuella rättsfallet — diskuterats inför och efter den s.k. EMR-reformen. Högsta domstolen nöjer sig alltså inte med att säga att kroppsspråk och ansiktsuttryck utgör ett komplement, utan säger att det utgör ett viktigt komplement vid bedömning av utsagor. Det finns dock inte något objektivt stöd för att det förhåller sig på det viset. Om man fäster vikt vid att bedömningarna ska göras objektivt borde en förhörspersons mimik och rörelser inte tillmätas någon relevans vid bedömningar av en utsagas tillförlitlighet och inte heller av en persons trovärdighet (jfr NJA 2010 s. 671).s. 772