Närliggande

3.I rättsfallet noterade HD vidare att det råder viss oklarhet om vad påståendedoktrinen innebär och hur långt den sträcker sig. HD angav att kärnan i doktrinen är att skiljenämnden, när den prövar sin behörighet, inte ska ta ställning till existensen av de rättsfakta som skiljekäranden påstår omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. Skiljenämnden ska i stället utgå från att dessa rättsfakta faktiskt föreligger. En given utgångspunkt är enligt HD att ett bindande skiljeavtal finns. Den som inte har något bindande skiljeavtal, kan inte göras skiljebunden med stöd av påståendedoktrinen. Skulle det vara tvistigt huruvida ett bindande skiljeavtal i sig föreligger, ska skiljenämnden pröva den frågan när den tar ställning till sin behörighet. HD framhöll vidare att om parterna är oense om skiljeavtalets omfattning kan inte heller den tvisten lösas med hjälp av påståendedoktrinen; omfattningen måste bestämmas vid behörighetsprövningen. 2.2 Concorpfallet HD förklarade i NJA 2012 s. 183 (”Concorpfallet”) att bedömningen av behörighetsfrågan ska göras på grundval av vad käranden påstår om sin rätt. Käranden hade begärt återbetalning av en lånefordran. Svaranden gjorde gällande att fordran reglerades av avtal med skiljeklausuler som tillkommit efter att lånet lämnades. HD menade att skiljeklausulerna inte utgjorde rättegångshinder för allmän domstol. Detta eftersom käranden gjorde gällande att fordringsanspråket var en följd av ett annat rättsförhållande än de avtal som omfattades av skiljeklausulerna. Att svarandens invändningar omfattades av skiljeklausul som reglerade de avtal som svaranden grundat sin invändning på medförde inte att allmän domstol var förhindrad att pröva kärandens talan. HD hänvisade till rättsfallen NJA 1973 s. 480 och NJA 1982 s. 738. I dessa rättsfall fann HD att en tvist kunde delas upp att avgöras i olika fora.s. 732