1.HD uttalade sig också generellt om innehållet i skiljemannarätten. Rättsfallet avsåg en investeringstvist under åberopande av kirgisisk Foreign Investment Law (”FIL”). I en skiljedom avvisade en skiljenämnd, med säte i Sverige, Petrobarts talan mot Republiken Kirgizistan p.g.a. bristande behörighet. Som skäl för beslutet anförde skiljenämnden att Petrobart inte hade företagit en investering i den mening som åsyftas i FIL. Detta uppfattades som en förutsättning för att skiljenämnden skulle ha behörighet att pröva tvisten vid svarandens bestridande av behörigheten. Petrobart överklagade skiljedomen i Svea hovrätt och yrkade bl.a. att domen skulle upphävas. Hovrätten, som prövade talan med tillämpning av 36 § LSF, övervägde om skiljenämndens ställningstagande rörande tolkningen av FIL varit riktig. Hovrätten fann att Petrobart inte kunnat visa på sådana omständigheter som skulle föranleda slutsatsen att nämnden gjort en felaktig bedömning av investeringsbegreppet i FIL. Därmed fanns inte skäl att ändra avvisningsbeslutet. Petrobart klagade och begärde bl.a. att avvisningsbeslutet skulle upphävas.s. 731
2.HD, i sin tur, konstaterade att det är ”en etablerad grundsats i svensk rätt” att skiljemän vid prövning av sin behörighet ska tillämpa påståendedoktrinen. Påståendedoktrinen fick anses gälla på samma sätt oavsett om ett skiljeförfarande var grundat på lag eller avtal. Om skiljemännen tillämpat påståendedoktrinen, enligt vad HD fann, skulle de ha lagt de rättsfakta som Petrobart åberopat till grund för prövningen av sin behörighet. Enligt HD var det därför felaktigt att avvisa Petrobarts talan på den grunden att dessa rättsfakta inte förelåg. Petrobart fick därför bifall till sin talan om skiljedomens upphävande. Justitierådet Stefan Lindskog utvecklade sin talan rörande innehållet i påståendedoktrinen.s. 732
3.I rättsfallet noterade HD vidare att det råder viss oklarhet om vad påståendedoktrinen innebär och hur långt den sträcker sig. HD angav att kärnan i doktrinen är att skiljenämnden, när den prövar sin behörighet, inte ska ta ställning till existensen av de rättsfakta som skiljekäranden påstår omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. Skiljenämnden ska i stället utgå från att dessa rättsfakta faktiskt föreligger. En given utgångspunkt är enligt HD att ett bindande skiljeavtal finns. Den som inte har något bindande skiljeavtal, kan inte göras skiljebunden med stöd av påståendedoktrinen. Skulle det vara tvistigt huruvida ett bindande skiljeavtal i sig föreligger, ska skiljenämnden pröva den frågan när den tar ställning till sin behörighet. HD framhöll vidare att om parterna är oense om skiljeavtalets omfattning kan inte heller den tvisten lösas med hjälp av påståendedoktrinen; omfattningen måste bestämmas vid behörighetsprövningen. 2.2 Concorpfallet HD förklarade i NJA 2012 s. 183 (”Concorpfallet”) att bedömningen av behörighetsfrågan ska göras på grundval av vad käranden påstår om sin rätt. Käranden hade begärt återbetalning av en lånefordran. Svaranden gjorde gällande att fordran reglerades av avtal med skiljeklausuler som tillkommit efter att lånet lämnades. HD menade att skiljeklausulerna inte utgjorde rättegångshinder för allmän domstol. Detta eftersom käranden gjorde gällande att fordringsanspråket var en följd av ett annat rättsförhållande än de avtal som omfattades av skiljeklausulerna. Att svarandens invändningar omfattades av skiljeklausul som reglerade de avtal som svaranden grundat sin invändning på medförde inte att allmän domstol var förhindrad att pröva kärandens talan. HD hänvisade till rättsfallen NJA 1973 s. 480 och NJA 1982 s. 738. I dessa rättsfall fann HD att en tvist kunde delas upp att avgöras i olika fora.s. 732
4.Beträffande påståendedoktrinens innebörd, hänvisade HD till såväl doktrin som rättsfall. Rättsfallen som HD här tillmätte betydelse var Petrobartfallet och NJA 1973 s. 1, NJA 1984 s. 705 och NJA 2005 s. 586. De tre sistnämnda rättsfallen avser inte frågan om skiljeavtals verkan som rättegångshinder, utan om påståendedoktrinens tillämpning vid konkurrerande domstolsfora. När det gäller doktrin hänvisades till Welamson i SvJT 1964, s. 278 ff., Heuman, Lars och Westberg, Peter, Argumentationsformer inom processrätten, 2. uppl., Juristförl., Stockholm, 1996, s. 27 ff., Lindskog, 2012, avsnitt I:0–6.1.2, och Heuman, 1999, s. 75 ff.s. 733
5.Påståendedoktrinen har enligt de rättskällor HD hänvisade till utvecklats i svensk domstolspraxis. Den tar fasta på situationer då konkurrens föreligger mellan olika domstolsfora. I sådana fall ska enligt påståendedoktrinen behörigheten prövas med utgångspunkt från kärandens talan. Detta ska ske utan att de påståenden som ligger till grund för talan prövas i den för rättegångshinder stadgade ordningen. I stället ska påståendena prövas materiellt i målet. Om t.ex. Arbetsdomstolen prövar en kärandens påstående om att en arbetstvist föreligger och domstolen finner att det inte föreligger en arbetstvist ska domstolen med stöd av påståendedoktrinen ogilla käromålet och inte avvisa detta på grund av bristande behörighet. 2.4 Welamson och påståendedoktrinen Lars Welamson har utpekats som den som gett upphov till påståendedoktrinen inom skiljedomsrätten genom sin anmälan av en bok av Per Olof Bolding i SvJT 1964 s. 276 ff. Det kan därför finnas anledning att uppehålla sig vid vad som framförts av Welamson. Welamson överväger bl.a. i artikeln (s. 278 ff.) vilka slutsatser som kan dras av NJA 1941 s. 198. HD bedömde i rättsfallet att en skiljeklausul inte utgjorde rättegångshinder. Welamson framhöll att HD:s bedömning grundades på att svarandens påstående om den sakliga innebörden av huvudavtalet inte godtogs. Svaranden hade nämligen invänt att huvudavtalet innefattade en reglering av samtliga anspråk mellan parterna. Om denna invändning godtagits, borde detta ha medfört att kärandens talan föll under skiljeavtalet. Welamson konstaterade att domstolens prövning av skiljeklausulens räckvidd var identisk med den prövning av avtalets materiella innebörd som ankom på skiljemän, dvs. s.k. dubbelrelevanta rättsfakta förelåg. I sådana fall borde man enligt Welamson överväga en lösning som går ut på att skiljemännen slutligt löser tvisten, förutsatt att domstolen finner att åberopandet av skiljeavtalet åtminstone har någon grad av fog. Domstol skulle däremot vara behörig om hänvisningen till kontraktet var uppenbart ogrundad.s. 734
6.Jag uppfattar att Welamson resonerar om hur en domstol ska pröva frågan om ett skiljeavtal utgör rättegångshinder. Vidare uppfattar jag att Welamson menar att domstolen, vid dubbelrelevanta rättsfakta, enbart ska göra en prima facie bedömning av hållbarheten av påståendet om skiljeavtal och vid denna prövning utgå från parternas påståenden i sakfrågan såvida åberopandet av skiljeavtalet har någon grad av fog. Detta för att undvika att domstolen prövar den materiella delen av målet som parterna verkar ha förbehållit skiljemäns bedömning.s. 735
7.Som Welamson får uppfattas menar han inte (eller har i vart fall inte uttalat) att en skiljenämnd, när den tar ställning till sin behörighet vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta, inte ska göra en fullständig bedömning av sin behörighet. Inte heller verkar Welamson mena att domstolen, vid prima facie bedömningen av skiljeavtalets tillämplighet, enbart ska ta hänsyn till vad käranden åberopar i sammanhanget. I stället framför han att saken ska gå till skiljedom så snart ena parten i en tvist grundar sin ståndpunkt omedelbart på kontraktet. I det kommenterade rättsfallet NJA 1941 s. 198 menade han alltså att svarandens ståndpunkt, att tvisten omfattades av skiljeavtalet eftersom det omtvistade avtalet innefattade en uppgörelse av samtliga anspråk skulle godtas vid behörighetsprövning. Detta om inte invändningen betraktades som uppenbart ogrundad. Det ska slutligen nämnas här att Welamson framhöll att HD inte hade varit inne på den lösning han föreslog.s. 735