1.Vad som utgör ett flagrant brott mot principerna i artikel 6 kans. 355
2.naturligtvis vara föremål för olika bedömningar. En sak är under vilkas. 355
3.förutsättningar som Europadomstolen skulle finna att en utlämnande stat gjorts. 355
4.sig skyldig till ett konventionsbrott. En annan sak är när en stat tar ställning tills. 355
5.en utlämningsframställning i ett enskilt fall. Det torde i det fallet regelmässigts. 355
6.finnas anledning att utgå från strängare krav på det rättsliga förfarandet.s. 355
7.Situationen kan vara den att frågan är svårbedömd och att risken för atts. 355
8.Europadomstolen skulle finna en utlämning konventionsstridig inte kans. 355
9.uteslutas. I de fall då staten själv kan avgöra vilka krav som bör ställas förs. 355
10.att utlämning skall ske kan det finnas anledning att vägra utlämning meds. 355
11.hänsyn till intresset av en rättvis rättegång helt oberoende av risken förs. 355
12.ett flagrant brott mot principerna.s. 355
13.NJA 2009 s. 280 (Rwandautlämning) Antagligen var det när konventionen fick ställning som svensk lag få som förutsåg i vilken utsträckning konventionen skulle komma att uppfattas som ett integrerat inslag i den svenska rätten och få betydelse för den konkreta rättstillämpningen. Utvecklingen och konventionens betydelse kan naturligtvis beskrivas på olika sätt. Här tänkte jag inte göra någon tidsmässigt eller sakligt systematisk genomgång av hur konventionen tillämpats av den svenska Högsta domstolen utan endast utifrån några av de artiklar som aktualiserats i rättspraxis göra en exemplifierande genomgång av främst sådana mål som jag själv deltagit i och då med särskild inriktning på det sätt som konventionen beaktats. Som jag tidigare antytt är den ”tes” som jag har, om jag nu kan sägas ha någon sådan, närmast att det konfliktperspektiv som tidigare präglade synen på konventionen och dess betydelse visat sig vara alltför snävt och efterhand ersatts med ett synsätt där konventionen uppfattas som en naturlig integrerad del av den svenska rättsordningen som inte bara sätter spärrar för tillämpningen av annan lag utan också används aktivt som underlag för rättsbildning genom praxis.s. 355
14.Den bristande systematiska ambitionen kan anses som en ursäkt för att helt enkelt ta upp konventionens olika artiklar i nummerordning. Det tänker jag också göra med det undantaget att jag först behandlar den mycket omdiskuterade frågan om det i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet intagna förbudet mot dubbla straffrättsliga förfaranden (inte endast dubbelbestraffning så som ofta sägs).s. 356