Det var i den delen som ledamoten Blomstrand var skiljaktig. Enligt honom tog avgörandet i det fallet inte sikte på den svenska ordningen och det gick då inte att med tillräcklig säkerhet att förutse resultatet av en sådan prövning. Jfr Regeringsrättens avgörande i RÅ 2009 ref. 94 där motsvarande fråga behandlades och Regeringsrätten som grund för att anse att Europadomstolens praxis inte kunde tas till intäkt för att underkänna det svenska skattetilläggssystemet anförde att den praxisen inte avsåg det svenska rättssystemet med dess olika särdrag. Jfr också österrikiska Verfassungsgerichtshofs avgörande den 2 juli 2009 i mål B559/08. Verfassungsgerichtshof ansåg att avgörandet i fallet Zolotukhin inte medförde hinder i Österike mot att låta samma faktiska händelseförlopp ligga till grund för såväl ett förvaltningsstraff som ett vanligt straff. Verfassungsgerichtshof hänvisade i sin motivering bl.a. (avsnitt 4.5) till att principerna för konventionstolkning och menade att om den nationella praxisen tidigare varit konventionsenlig så förutsatte en ändring av denna att de rättsliga ramarna ändrats på ett sådant sätt att tidigare praxis var otillräcklig för att upprätthålla ett effektivt människorättsskydd. I vad mån det var fallet ansåg emellertid domstolen inte kunde bedömas på samma sätt för alla konventionsstater utan berodde på utformningen av den nationella rätten.
Hänvisas från p. 20 (s. 361)
20.HD framhåller dock att det sagda främst rör frågor om tillämpningen av konventionen i enskilda fall och inte mer allmänna frågor om svensk lagstiftnings förenlighet med konventionen. När det gäller den senare typen av frågor erinrar HD om de förarbetsuttalanden enligt vilka det även efter inkorporeringen i första hand ankommer på lagstiftaren att se till att den svenska rätten stämmer överens med konventionens bestämmelser. När det i rättstillämpningen uppkommer sådana frågor gör sig enligt HD de särskilda hänsynen gällande att det för att ”med hänvisning till Europakonventionen [… ] underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk reglering, [bör] krävas att det finns klart stöd för detta i konventionen eller i Europadomstolens praxis”. Så långt är fyra av de fem ledamöterna ense beträffande domskälen. Någon oenighet mellan dess beträffande principerna för konventionens tillämpning förelåg alltså inte och inte heller när det gäller betydelsen av Europadomstolens avgörande i fallet Zolotukhin. Oenigheten gällde endast i vad mån det svenska systemet med skattetillägg kunde vara konventionsenligt med hänsyn till utrymmet för att ha flera sanktioner för samma ”brott” som också kan beslutas av olika organ vid skilda tillfällen. Enligt majoritetsskrivningen kunde frågan vara föremål för olika bedömningar men något klart stöd för att det svenska systemet inte kunde vara konventionsenligt på den grunden gav emellertid varken artikeln eller Europadomstolens praxis. Det var i den delen som minoriteten gjorde en annan bedömning.s. 361