Rättsfall

RÅ 2009 ref. 94

Rättskälldiskussion

Citera

RÅ 2009 ref. 94

BibTeX

@misc{ra-2009-ref-94,
  author       = {{Regeringsrätten}},
  title        = {{RÅ 2009 ref. 94}},
  year         = {2009},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

8 hänvisningar i 7 artiklar · 8 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 1 ställe

I det s.k. ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 (plenum) kom emellertid Högsta domstolen — efter att EU-domstolen tagit ställning till, och i praktiken underkänt, den svenska ordningen i ett förhandsavgörande begärt av Haparanda tingsrätt — till motsatt slutsats. I sammanfattning kan sägas att Högsta domstolen i rättsfallet uttalade: (i) att skattetilläggen har straffrättslig karaktär vid en bedömning enligt Europakonventionen (se p. 34–37; denna bedömning var naturligtvis inte ny), (ii) att skattetillägg och skattebrott som bygger på en och samma deklarationsuppgift normalt avser samma gärning (se p. 38 och 39; inte heller denna bedömning var ny), (iii) att skattetillägg och bokföringsbrott normalt inte avser samma gärning (se p. 40–43), (iv) att det strider mot EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna att påföra skattetillägg och senare åtala en person för samma gärning; detta gäller emellertid endast vid mervärdesskatt eftersom mervärdesskatterätten omfattas av EU-rätten vilket krävs för att stadgan ska komma i spel (se p. 44– 48). (v) att det mot bakgrund av (iv) får anses finnas tillräckligt stöd för att det svenska systemet i övrigt är oförenligt också med Europakonventionens förbud mot dubbla lagföringar (se p. 49–61). (vi) att förbudet mot dubbla förfaranden mot en person gäller också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget, under förutsättning att staten genom ett rättsligt förfarande krävt den fysiska personen på betalning av skattetillägget (se p. 62–66), samt (vii) att inte bara ett beslut om påförande av skattetillägg utan också ett pågående förfarande om skattetillägg, i den mån frågan om uttag av skattetilllägg har konkretiserats i det enskilda fallet, bör utgöra hinder mot ett åtal som avser samma oriktiga uppgift; det avgörande bör i detta avseende vara när Skatteverket har fattat sitt beslut om att påföra skattetillägg (se p. 67– 71). Se i sammanhanget även RÅ 2009 ref. 94 respektive HFD 2013 ref. 71.Inledning[^1] · p. 19 · s. 1013

Rättighetsskyddet i Högsta förvaltningsdomstolen1 hänvisning

Thomas Bull · SvJT 2017 s. 216–244 · 1 ställe

I HFD 2013 ref. 71 kom HFD i plenum att göra en annan bedömning än den i RÅ 2009 ref. 94 angående om det svenska systemet med skattebrottsprocesser och skattetilläggsprocesser var förenligt med konventionen. Avgörandet kan väl ses som en tämligen naturlig uppföljare på Högsta domstolens avgörande i NJA 2013 s. 502. I avgörandet slås vidare fast att den tidpunkt som är avgörande för när en process hindrar inledandet av en annan är tidpunkten för beslut om skattetillägg respektive åtal för skattebrott. Den mer grundläggande konstitutionella frågan om hur ett system med två högsta domstolsinstanser ska hantera situationer där båda domstolsslagen berörs av ett avgörande från den ena av dessa högsta domstolar kom också att få en blixtbelysning genom dessa avgöranden, men däremot kanske inget säkert svar. Det kan dock konstateras att det torde ha krävts mycket starka skäl för att HFD skulle ha kunnat komma till en annan slutsats än den Högsta domstolen redan dragit. Kanske illustrerar avgörandet att det trots allt finns ett visst behov av den öppning som regeringsformen 11 kap. 1 § ger för att avgöra mål med ledamöter från båda domstolarna, även om det inte finns någon konkret lösning på hur en sådan blandad sammansättning ska gå till rent praktiskt.Förbudet mot dubbla förfaranden · p. 2 · s. 242

Regeringsformens krav på alla rättegångars genomförande rättvist och inom skälig tid1 hänvisning

Eric Bylander · SvJT 2017 s. 370–398 · 1 ställe

Se t.ex. SOU 2014:76 s. 311 ff. med hänvisningar till bl.a. Europadomstolens dom den 12 juli 2001 i målet Ferrazzini mot Italien. I domens § 29 uttalade domstolen att ”tax disputes fall outside the scope of civil rights and obligations, despite the pecuniary effects which they necessarily produce for the taxpayer”, också i beaktande (§ 30) av principen att tolkningen av konventionen ska göras i ljuset av nuvarande förhållanden i demokratiska samhällen; se om domstolens tolkningsprinciper not 20 och 35 nedan. 1 6 Se t.ex. Europadomstolens dom den 20 oktober 2015 i målet Fazia Ali mot Förenade kungariket med hänvisningar i § 58 ff. I § 58 uttalas bl.a.: ”It is now wellestablished that disputes over entitlement to social security or welfare benefits generally fall within the scope of Article 6 § 1 of the Convention”. Jfr not 93 nedan. 17 Prop. 2005/06:56 s. 12. 18 Detta stycke tillkom genom prop. 2005/06:56 och trädde i kraft den 1 juli 2006; för ett exempel på praxis se HFD 2016 ref. 49. 19 Jfr prop. 1987/88:69 s. 21 om den tidigare rättsprövningslagen och prop. 2005/06:56 s. 11 f. om den nuvarande lagens koppling till tröskelkriterierna. 20 Om Europadomstolens tolkningsprinciper se bl.a. Bylander, a.a., s. 55 f. med hänvisningar samt Ola Johan Settem, Applications of the ‘Fair Hearing’ Norm in ECHR Article 6(1) to Civil Proceedings: With Special Emphasis on the Balance Between Procedural Safeguards and Efficiency, Springer, Cham, 2015, s. 13 ff. Se även not 35 nedan. 2 1 Se Bylander, a.a., s. 54 med hänvisning till bl.a. Olle Mårsäter, Folkrättsligt skydd av rätten till domstolsprövning, Uppsala universitet, Uppsala, 2005, s. 292 ff. 22 Jfr Bylander, a.a., s. 379. 23 Jfr Högsta domstolen i NJA 2013 s. 502 p. 58 om ”en i vissa fall svårtillämpad skillnad i reaktion på likartade regelöverträdelser.” 24 Enligt lagen (1994:1219) om [Europakonventionen] som trädde i kraft den 1 januari 1995. 26 Se SOU 2008:125 s. 424 ff. respektive prop. 2009/10:80 s. 157 ff. 27 SOU 2008:125 s. 400 f.; jfr not 24 ovan. 29 Revisionen av regeringsformen innebar en smärre saklig, här irrelevant, ändring och i övrigt endast språkliga ändringar av den bestämmelsen, vilken därefter i aktuella delar lyder: ”Domstolar [- - -] ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.” Se SOU 2008:125 s. 750 f. Se även not 75 nedan. 30 SOU 2008:125 s. 425 f.; liknande författningskommentaren i a. bet. s. 755, där Grundlagsutredningen bl.a. uttalar: ”Första punkten i artikel 6 har varit vägledande vid utformningen av bestämmelsen.” 31 Se främst a. bet. s. 347. Jfr not 28 strax ovan och not 110 nedan. 32 Anders Eka: Grundlagsutredningen, domstolarna och normkontrollen, s. 382 ff. i Svensk Juristtidning 2009, s. 386. 3 3 Prop. 2009/10:80 s. 161 angående Skatteverkets förslag i dess remissvar. 34 Jfr regeringens uttalande att ”de bestämmelser i regeringsformen som har omedelbart samband med artikel 6.1 i Europakonventionen [samlas] i en och samma paragraf”, 2 kap. 11 § regeringsformen, prop. 2009/10:80 s. 163. 35 Om Europadomstolens tolkningsprinciper se not 20 ovan. Om relationen mellan de olika delarna av artikel 6 i Europadomstolens tolkning, se Ryan Goss, Criminal Fair Trial Rights: Article 6 of the European Convention on Human Rights, Hart Publishing, Oxford, 2014, främst s. 65 ff. 3 6 Se Goss, i föregående not a.a., a.st.; han gör där gällande att Europadomstolens uppfattning är mer mångfacetterad och att flera av domstolens uttalanden om artikelns interna struktur är alltför förenklade. 37 Prop. 2009/10:80 s. 159; se därtill Bylander, a.a., främst s. 52 ff. 3 8 Prop. 2009/10:80 s. 160; se därtill SOU 2008:125 s. 423 med hänvisning till omfattande inhemsk domstolspraxis om hur Europakonventionen krav ska förstås utifrån svenska förhållanden. 39 SOU 1993:40 s. 48 till vilken Grundlagsutredningen hänvisar, se SOU 2008:125 s. 422. 40 Jfr not 34 ovan om att även bestämmelsen om offentlig rättegång i 2 kap. 11 § 2 st. 2 p. regeringsformen anses ha omedelbart samband med artikel 6.1 i Europakonventionen. 41 Se Bylander, a.a., främst s. 59 f. om Europadomstolens mål Ekbatani mot Sverige (1988) och Colozza mot Italien (1985). 42 SOU 2008:125 s. 755. 43 SOU 2008:125 s. 426. 4 4 Prop. 2009/10:80 s. 162. 45 Jfr not 40 och 34 ovan. 46 Prop. 2009/10:80 s. 160. 4 7 Se not 41 ovan. 48 Prop. 2009/10:80 s. 161 (kursivering här). 49 Bestämmelsen antogs den dagen genom riksdagens beslut angående Konstitutionsutskottets betänkande 2010/11:KU4, se Riksdagsskrivelse 2010/11:21. 50 Se exempelvis prop. 2014/15:131 s. 23 f. med hänvisningar till bl.a. RÅ 2009 ref. 94, NJA 2010 s. 168 I–II, NJA 2013 s. 502, NJA 2013 s. 746, HFD 2013 ref. 71, EUdomstolens dom i mål C-617/10, Åkerberg Fransson, samt Europadomstolens dom den 27 november 2014 i målet Lucky Dev mot Sverige. 5 1 Om nuvarande ordning se SOU 2012:93 s. 205. I prop. 2004/05:131 s. 198 konstaterade regeringen: ”nuvarande lagstiftning [medger] att ett beslut att inte meddela prövningstillstånd motiveras. Regeringen anser därför att det inte finns något behov av ytterligare bestämmelser i detta avseende.” 52 Jfr övervägandena av den finländska riksdagens lagutskott i dess betänkande LaUB 24/2014 rd angående propositionen RP 246/2014 rd, s. 4 f., enligt vilka fallet Hansen mot Norge inte har ansetts utgöra skäl att ändra finländsk lag främst med hänvisning till att ”Norges lagstiftning avviker från Finlands”. 53 Se till detta stycke prop. 2009/10:80 s. 156 ff. och SOU 2008:125 s. 419 ff. 54 Som Grundlagsutredningen uttalar i SOU 2008:125 s. 426 gör ”kopplingen till artikel 6 i Europakonventionen […] att innebörden av principen om rättvis rättegång redan är väl belyst i domstolspraxis.” 55 Prop. 2009/10:80 s. 160; jfr not 46 f. ovan och not 91 f. nedan. 5 6 Se SOU 2008:125 s. 655 resp. 754 f. Jfr ”förslaget att införa en bestämmelse om rätt till rättvis rättegång”, Eka, i not 32 ovan a.a., s. 386. 57 Utöver den doktrin som anförs i det följande förtjänar två juridiska examensarbeten att nämnas, dels Åsa Johansson, Rätten till rättvis rättegång efter grundlagsreformen – Som en midsommarnattsdröm, Uppsala universitet, vt 2015, dels Sara Lindqvist, Rätten till en rättvis rättegång, Örebro universitet, vt 2015. 58 Se, liksom till det närmast följande, Bertil Bengtsson, Skadestånd vid brott mot regeringsformen?, s. 605 ff. i Svensk Juristtidning 2011, s. 617. Han gör där antagandet att kravet inte medför någon rätt till skadestånd utöver vad som nu gäller enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen men uppmärksammar att culpabedömningen kan vara strängare. Se därtill regeringens uppfattning i anslutning till Grundlagsutredningen (SOU 2008:125 s. 427), att ”det inte [kan] hävdas att den nya bestämmelsen utvidgar möjligheterna att få skadestånd från det allmänna”, prop. 2009/10:80 s. 163. 59 Jfr dock den forskning som betonar betydelsen av upplevd processuell rättvisa för att lättare acceptera ett domslut som går en emot. Se t.ex. specialnumret av Court Review, Vol. 44, Issue 1/2, 2007-08 om processuell rättvisa med hänvisningar till bl.a. Tom R. Tyler, Why people obey the law, Princeton University Press, 2006, s. 23. Se vidare i och vid not 77 nedan. 60 Prop. 2009/10:80 s. 252. 6 1 SOU 2008:125 s. 425; liknande prop. 2009/10:80 s. 159 och 161. Uttalandet för tankarna till regeringens uttalande i prop. 1951:165 s. 12, i samband med Sveriges tillträde till Europakonventionen, att bestämmelserna i artikel 6 i full utsträckning redan täcktes av rättegångsbalken, se vidare Bylander, a.a., s. 55. 62 Thomas Bull & Fredrik Sterzel, Regeringsformen – en kommentar, 3 uppl., Studentlitteratur 2015, s. 79. 63 Bengtsson, i not 58 ovan a.st. 64 Jfr avsnittet ”Konventionen i Sverige” i Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., Norstedts juridik, 2015, s. 42 ff. 6 5 SOU 2008:125 s. 426 resp. prop. 2009/10:80 s. 252. 66 Se prop. 2009/10:80 s. 156 ff. och 251 f. samt SOU 2008:125 s. 419 ff. 67 Att principerna för en rättvis rättegång enligt bestämmelsen innefattar bl.a. denna rätt framhålls av Högsta domstolen i dess beslut den 10 april 2017 i mål Ö 2778-16 (som behandlas närmare i och vid not 102 ff. nedan) p. 6 med hänvisning till prop. 2009/10:80 s. 159 f. Dock vilar domstolens avgörande närmast på den (förvisso också framhållna) rätt att yttra sig som nedan betecknas G, se beslutet p. 9 och p. 11. Se vidare I nedan. 68 Det framhålls inte särskilt att denna princip (vapenlikhetsprincipen) i brottmål innebär att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren (utan på grund av ”in dubio pro reo”-principen i vissa hänseenden med nödvändighet måste favoriseras), men det framgår av en generell hänvisning i SOU 2008:125 s. 422 till genomgången av Europadomstolens praxis i Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, nu motsvarad av 5 uppl., Norstedts juridik, 2015, s. 259 ff., i sammanhanget s. 260. Jämför nästa exempel (D). I NJA 2015 s. 374 tillämpade Högsta domstolens majoritet 2 kap. 11 § 2 st. 1 p. regeringsformen under hänvisning till det här anförda kravet på likställdhet i processen, se vidare vid not 99 nedan. 69 Som det är beskrivet i förarbetena, SOU 2008:125 s. 422 och prop. 2009/10:80 s. 160, synes detta krav baseras på hänvisningen till Europadomstolens mål Coëme m.fl. mot Belgien (2000) hos Danelius, motsvarande a.a. s. 261 f. I det fallet uttalade domstolen bl.a., i domens p. 103: ”the uncertainty caused by the lack of procedural rules established beforehand placed the applicant at a considerable disadvantage vis-à-vis the prosecution, which deprived Mr Coëme of a fair trial for the purposes of Article 6 § 1 of the Convention.” Detta synes alltså närmast vara fråga om ett specialfall av det nyss nämnda, övergripande kravet att parterna ska vara likställda i processen (C). 7 0 Högsta domstolens avgörande i NJA 2003 s. 323, vilket anförs av Grundlagsutredningen, a. bet. s. 423, kan närmast hänföras till detta krav. Se vidare not 67 ovan och 71 strax nedan. 71 Möjligen kan detta krav betraktas som en specifikation av kravet att förfarandet ska vara kontradiktoriskt (B). Högsta domstolen uttalar i ett beslut om resning den 19 april 2017 i mål Ö 5886-16, p. 16: ”Den kontradiktoriska principen är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som innefattas i såväl Europakonventionens artikel 6.1 som regeringsformens krav på en rättvis rättegång (2 kap. 11 § andra stycket). [- - -] I den kontradiktoriska principen kan även [utöver ”att parterna haft möjlighet att argumentera och föra bevisning för sin sak”; jfr kraven under G och H] anses ligga att parterna inte utan att ha fått tillfälle att anföra synpunkter bör överraskas av rättens uppfattning om vad tvisten har rört eller av att avgörandet bygger på omständigheter som inte har varit föremål för någon av parternas uppmärksamhet under processen”. 72 Högsta domstolens avgöranden i NJA 1991 s. 512 och NJA 1992 s. 532 vilka anförs av Grundlagsutredningen, a. bet. s. 422 f., kan närmast hänföras till detta krav. Dessa fall avsåg brottmål och i båda beaktade Högsta domstolen Europakonventionen artikel 6 punkt 1 och 3 d, jfr NJA 2015 s. 141 och NJA 2015 s. 222, vilka har berörts vid not 35 f. ovan (där också relationen mellan artikelns olika delar behandlas). 73 Enligt NJA 2001 s. 563 (vars referatrubrik inledningsvis lyder: ”Den som ålagts edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen har ansetts äga rätt att vägra beediga uppgifter som skulle avslöja att han har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot honom”) som anförs av Grundlagsutredningen, a. bet. s. 423. 74 Enligt NJA 2007 s. 1037 (med åberopad praxis från Europadomstolen) som anförs av Grundlagsutredningen, a. bet. s. 423. 75 Att domstolar i sin verksamhet ska iaktta opartiskhet följer även uttryckligen av 1 kap. 9 § regeringsformen, se not 29 ovan. 7 6 Prop. 2009/10:80 s. 160 (kursivering här). 77 Om den ursprungliga formuleringen, ”Justice should not only be done, but should manifestly and undoubtedly be seen to be done” av Lord Hewart CJ i domen i rättsfallet Rex v. Sussex Justices 1923, se Bylander, a.a., s. 408 f. Jfr det som sägs om upplevd processuell rättvisa i not 59 ovan. 78 Först i fallet Delcourt mot Belgien (1970) § 31, därefter bl.a. i Campbell och Fell mot Förenade Kungariket (1984) § 81. Högsta domstolens bedömning i NJA 2014 s. 482 om jäv för en tjänstledig åklagare att som adjungerad ledamot i hovrätt handlägga ett brottmål ansluter till denna praxis från Europadomstolen, se Högsta domstolens domskäl p. 5 ff. Se även Grundlagsutredningen i SOU 2008:125 s. 325 och prop. 2009/10:80 s. 127. 79 Se prop. 2009/10:80 s. 162 citerad vid not 44 ovan. 80 Prop. 2009/10:80 s. 161. Se därtill not 48–54 ovan. 81 Prop. 2009/10:80 s. 252. 82 Prop. 2009/10:80 s. 161. 8 3 Prop. 2008/09:213 s. 1 och 19. Denna prop. utgick från förslag lämnade av Utredningen om förtursförklaring i dess betänkande Förtursförklaring i domstol (SOU 2008:16). 84 Prop. 2008/09:213 s. 19; uttalandet gjordes som svar på invändningen från flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och Kammarrätten i Göteborg, ”att utredningens förslag inte behövs för att vår nationella rättsordning ska leva upp till Europakonventionens krav på effektivt nationellt rättsmedel”; jfr mitt uttalande vid not 6 ovan. 85 Prop. 2008/09:213 s. 24 f. Se därtill a.prop. s. 34 om vad som avses med oskälig fördröjning i lagens mening: ”Fördröjningen i handläggningen bör vara så betydande att det finns en beaktansvärd risk för en kränkning av Europakonventionen avseende rätten till domstolsprövning inom skälig tid, om målet eller ärendet inte behandlas med förtur i domstolen.” 8 6 Prop. 2009/10:80 s. 161. 87 Prop. 2008/09:213 s. 23. 88 Författningskommentaren i prop. 2008/09:213 s. 33. 89 Exempelvis handläggs immaterial-, konkurrens- och marknadsföringsrättsliga mål och ärenden från och med den 1 september 2016 av patent- och marknadsdomstolarna., dvs. Patent- och marknadsdomstolen vid Stockholms tingsrätt och Patent- och marknadsöverdomstolen vid Svea hovrätt. I och med de nya domstolarna upphörde de tidigare, ovan nämnda, instanserna Patentbesvärsrätten och Marknadsdomstolen. Se prop. 2015/16:57. 90 Prop. 2008/09:213 s. 34. 9 1 SOU 2008:125 s. 427 (i kap. 27, väl att märka med rubriken Rätt till rättvis rättegång, jfr not 55 ovan och nästa not). 92 Se till detta stycke prop. 2009/10:80 s. 162 (kursivering här; i kap. 9.3, väl att märka också med rubriken Rätt till rättvis rättegång, jfr föregående not). 9 3 Se not 16 ovan. 94 Se not 13ovan. 9 5 Jfr främst punkterna B, H och J i avsnitt 3.2 ovan och se angående rätten till muntlighet enligt Europakonventionen och Europadomstolens praxis Bylander, a.a. s. 52 ff. 96 Se prop. 2009/10:80 s. 252. 97 Se, liksom till det närmast följande, Tormod Otter Johansen & Sebastian Wejedal, Mot ett funktionellt domstolsbegrepp — Ett bidrag med anledning av den så kallade Försvarsunderrättelsedomstolen (del I–II), s. 100 ff. resp. 191 ff. i Svensk Juristtidning 2016, samt Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång — Första häftet, 9 uppl., Wolters Kluwer, 2016, s. 32 f. i anslutning till ärendelagen. 98 Se not 91 ovan. 9 9 Hänvisning gjordes till det likställdhetskrav som kommer till uttryck i förarbetena och har behandlats under punkt C vid not 68 i avsnitt 3.2 ovan. 100 Se t.ex. Johansen & Wejedal, i not ovan a.a., bl.a. del I, s. 115 not 75 f. med hänvisningar. Under ledning av professor Bengt Lindell bedrivs vid Uppsala universitet för närvarande forskningsprojektet ”Rättskipning – vad är det?” finansierat av Torsten Söderbergs Stiftelse. Svar på den fråga som betitlar projektet kan tänkas bidra till bättre förståelse av hur ett förfarande ska vara beskaffat för att utgöra en rättegång på vilken regeringsformen ställer kravet att den ska genomföras rättvist. 101 Se not 28 f. ovan och jfr det uttalande av Hans-Gunnar Axberger (refererat i Advokaten, nr 7, 2013, s. 21) som inleder denna artikel. 1 02 Se http://www.hogstadomstolen.se/Avgoranden/Vagledande-domar-ochbeslut-prejudikat/2017/2017-04-10-O-2778-16/, hämtad den 15 april 2017. 103 Enligt vad jag underhand har erfarit föranleddes kompletteringen av min under not 1 ovan anförda analys. 104 Detta angår närmast den rätt för part att få tillfälle att yttra sig över all utredning i ett mål som har behandlats under punkt G i avsnitt 3.2 ovan, se not 67 ff. ovan. 105 Se bl.a. not 46 ovan. 1 06 Med hänvisning till Bengt Lindell, Civilprocessen – rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3 uppl., Iustus, 2012, s. 170; han framhåller där den ökade vikt som kommit att fästas vid kommunikationsprincipen och att även partsintresset av en rättvis rättegång enligt Europakonventionen riskerar att kränkas om partens ombud avvisas utan att bli hörd. 107 Se SOU 1938:44 s. 504 (NJA II 1943 s. 615) i anslutning till den bestämmelse om särskilt överklagande som nu motsvaras av 49 kap. 5 § 1 mom. rättegångsbalken. 108 Prop. 2009/10:80 s. 162 f. (kursivering här). 109 Se till detta stycke SOU 2008:125 s. 427; liknande a. bet. s. 755. 1 10 Se not 31 ff. ovan. 111 Se not 88 ovan. 112 Utslaget § 76 i Domstolsverkets, något tveksamma, översättning till svenska; kursivering och några motsvarigheter i den engelska språkversionen (i hakparenteser) här. 1 13 I nämnda och delvis citerade § 76 hänvisade Europadomstolen till bl.a. Imbrioscia-domen § 36, där domstolen uttalade: ”Certainly the primary purpose of Article 6 (art. 6) as far as criminal matters are concerned is to ensure a fair trial by a "tribunal" competent to determine "any criminal charge", but it does not follow that the Article (art. 6) has no application to pre-trial proceedings.” 114 Diarienummer 697-2011 (dåvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger); jfr 2012/13:JO1 s. 150 (s. 152). Se däremot de explicita omnämnandena av ”rättvis rättegång” enligt 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen i bl.a. 2012/13:JO1 s. 62 (s. 70) och s. 106 (s. 113) samt 2013/14:JO1 s. 106 (s. 132 resp. 123).fotnot 15 · s. 372

Prejudikat(o)bundenhet inom den konstitutionella rätten — var ne bis in idem ett unikum?1 hänvisning

Joakim Nergelius · SvJT 2017 s. 783–794 · 1 ställe

Publicerat som NJA 2011 s. 444. 1 3 Enligt fast praxis från EUD, allt sedan målet CILFIT, 283/81, ECR 1982 s. 3415, är för övrigt högsta instanser skyldiga att begära förhandsbesked så fort de känner osäkerhet om EU-rättens tolkning (jfr art. 267 st. 3 i EU:s s.k. funktionsfördrag (FEUF)). 14 Se förutom CILFIT även målet Köbler, C-224/01, ECR 2003 I s. 10239. 15 C-617/10, meddelad 26 februari 2013. Det kan alltså här noteras att Haparanda tingsrätt inte rättade in sig i ledet och följde HD:s bedömning av dubbelbestraffningsfrågan, från NJA 2010 s. 168. 16 C-617/10, meddelad 26 februari 2013. 1 7 Detta har även gällt andra frågor än skattetillägg i relation till ansvar för skattebrott, som t.ex. indraget körkort i relation till ansvar för trafikbrott. För ett exempel på när resning på nytt beviljats av HD i ett mål om skattebrott, se NJA 2015 s. 663. 18 Även HFD (i sin dåvarande skepnad som RegR) hade så sent som 2009 vägrat att se det svenska systemet som konventionsstridigt; se RÅ 2009 ref. 94. 19 Se allmänt härom Bernitz, Europarättens genomslag, Stockholm 2012. 2 0 Jag avstår här från att närmare kommentera Rambergs modell för hur ratio decidendi ska kunna extraheras från ett domslut eller hur modellen bör appliceras på just detta fall, men har inga egentliga invändningar i sak mot den modellen som sådan. 21 1 LU 1947:1. 22 A.a.a. s. 226 f. 23 Se inte minst p. 18–33 i domen. 24 Se bl.a. NJA 2012 s. 144 och 535, vilka i litteraturen kommenterats bl.a. av Martin Borgeke i artikeln Påföljdsbestämning i narkotikamål, SvJT 2013 s. 1 ff. Se även Bob Nilsson Hjorth, Förändringar i narkotikapraxis, SvJT 2012 s. 845 ff. samt Svallvågor efter HD:s nya narkotikapraxis, SvJT 2014 s. 150 ff. 25 RÅ 1997 ref. 18. 26 Prop. 2013/14:194 s. 34 f. 27 Se a. Prop. s. 1 f. samt s. 20. 2 8 P. 22. 2 9 Jfr Peczenik a.a. s. 240. 30 C-617/10, ECR 2013:105. 31 C-399/11, ECR 2013:107. 3 2 Se närmare om de mycket särpräglade omständigheterna i målet Nergelius, Rättsfallskommentar, Europarättslig tidskrift 2013 s. 815–819. 33 Jfr t.ex. den snabba omsvängningen avseende kvotering eller särbehandling vid tillsättning av vissa allmänna tjänster, Kalanke v. Freie Hansestadt Bremen, ECR 1995 I s. 3051 med den helt annorlunda domen 1997 i målet Helmut Marschall, ECR 1997 I s. 6363. 34 Jfr här i den rättsteoretiska doktrinen bl.a. Ronald Dworkin, A Matter of Principle, Cambridge 1985 s. 70, där just domstolars motiveringsskyldighet lyfts fram som ett skäl för en konstitution grundad på maktdelning, där de ges en stark ställning. 35 Se även Peczenik, a.a. s. 239, som 1995 gjorde samma bedömning.fotnot 12 · s. 786

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen2 hänvisningar

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 2 ställen

Skattetillägg och dubbelbestraffning1 hänvisning

Johan Munck · SvJT 2010 s. 747–752 · 1 ställe

Regeringsrätten påpekar i rättsfallet RÅ 2009 ref. 94 att förbudet mot dubbelbestraffning bör tolkas med beaktande av hur konventionsstaternas rättsordningar utformats och att en alltför snäv teknisk tolkning av dubbelbestraffningsförbudet skulle kunna leda till svåröverskådliga konsekvenser för enskilda konventionsstater, utan att för den skull den rådande ordningen med fog kan påstås kränka grundläggande mänskliga rättigheter.Nya avgöranden från Regeringsrätten och Högsta domstolen · p. 2 · s. 749

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 1 ställe

Vad gäller frågan om ne bis in idem finns — också om det knappast torde ha undgått någon — skäl att erinra om att det efter de nu nämnda avgörandena har tillkommit ny praxis från såväl Europadomstolen (se bl.a. Zolotukhin mot Ryssland) som HD (se NJA 2010 s. 168 I och II) och Regeringsrätten (se RÅ 2009 ref. 94). NJA 2004 s. 840 får därför betraktas som åtminstone delvis överspelat.Grundlagarna, Europakonventionen och EU-rätten · p. 23 · s. 909