1.3.1 Inledning Det typfall som lagstiftaren huvudsakligen tycks ha utgått från vid utformningen av dagens reglering av rättegångskostnadsansvaret i förenklade tvistemål är en privatperson som på egen hand, och utan någon egentlig kostnadsrisk, ska kunna väcka och utföra sin talan mot en annan privatperson eller näringsidkare. När partsställningen ser ut på det sättet uppfyller enligt vår uppfattning regelverket i huvudsak sitt syfte; den enskilde som överväger att initiera en rättslig prövning avseende ett begränsat tvisteföremål kan på förhand överblicka kostnadsrisken, som i regel även är tillräckligt begränsad för att inte hindra en svagare part från att få sin tvist prövad i allmän domstol.s. 161
2.Såväl tidigare undersökningar som våra egna erfarenheter från handläggning av förenklade tvistemål i tingsrätt ger emellertid intrycket att den stora merparten av de förenklade tvistemålen varken avser en enskild mot en näringsidkare eller en enskild mot en annan enskild. Om man ska karaktärisera det typiska förenklade tvistemålet — såväl det som inletts genom stämning i tingsrätt som det som överlämnats från Kronofogdemyndigheten — synes det i stället vara fråga om en näringsidkare, inte sällan ett större företag, som för talan mot en enskild avseende en obetald fordran på grund av ett låneavtal alternativt en levererad produkt eller tjänst. I dessa vanligt förekommande mål har vi identifierat ett antal situationer där de nuvarande kostnadsreglerna lätt leder till mindre önskvärda eller direkt olyckliga konsekvenser. 3.2 Rutinmässig ersättning för rättslig rådgivning Den första situationen avser frågan i vilka fall en part kan få ersättning för rättslig rådgivning. Som tidigare utvecklats gäller dels att denna kostnadspost inte ska avse ersättning för utfört arbete i processen utan just rådgivning i anslutning till processen, dels att kostnaden endast är ersättningsgill om parten faktiskt haft en rådgivningskostnad och denna kan anses skälig.s. 161
3.Att kostnad för rättslig rådgivning kan vara ersättningsgill är alltså inte detsamma som att den alltid är det. I det typiska förenklade tvistemålet där det större bolaget väcker talan mot en enskild person om exempelvis en obetald telefon- eller elräkning är dock inte ett yrkande om ersättning för rättslig rådgivning något sällsynt undantag i särskilt komplicerade fall, utan tvärtom något som närmast slentrianmässigt yrkas även i de mest rutinartade målen. Detta är fallet oavsett om talan förs direkt av bolagets anställda eller genom ett ombud, exempelvis det företag som skött inkassoförfarandet som inte sällan föregått den rättsliga prövningen.s. 161
4.Om det tidigare fanns något utrymme att tolka 18 kap. 8 a § RB som att ersättning för rättslig rådgivning är en form av schablonersättning till vinnande part för nedlagt arbete i processen, får det genom NJA 2007 s. 579 och RH 2005:75 anses klarlagt att så inte är fallet samt att ersättning enligt denna kostnadspost i vilket fall inte ska utgå till bolag när det är fråga om tvister inom ramen för deras kärnverksamhet. För en enskild som aldrig tidigare blivit instämd i domstol är det emellertid inte lätt att hävda sin rätt mot ett större bolag som utöver kapital, ränta och kostnader även begär ersättning för rättslig rådgivning. Även om rättegångskostnadsyrkanden — såvida de inte är medgivna — enligt 18 kap. 14 § 2 st. RB ska prövas ex officio av domstolen ser man inte sällan att ersättning för rättslig rådgivning döms ut även till stora bolag i rutinmål, till synes utan närmare prövning, när svaranden inte gör någon invändning härom. Konsekvensen av att bolagen tvärtemot nämnda praxis regelmässigt yrkar ersättning för rättslig rådgivning är att enskilda belastas med ett mer omfattande rättegångskostnadsansvar än vad lagstiftaren avsett. Lagtextens något otydliga utformning leder till att grundtanken bakom 8 a § — att ombudskostnader inte ska ersättas — i viss utsträckning kringgås. Att yrkanden om ersättning för rättslig rådgivning framställs rutinmässigt och ibland felaktigt vinner bifall har dessutom medfört en olycklig brist i rättstillämpningens enhetlighet. 3.3 Svaranden pressas till förlikning eller medgivande Till skillnad från käranden har inte svaranden någon möjlighet att själv ta ställning till om och när han vill inleda eller delta i en rättsprocess efter att ha tagit hänsyn till de kostnader och den tid som en tvist i princip oundvikligen medför. När svaranden är delgiven stämning eller föreläggande att svara på det överlämnade betalningsföreläggandet är processen igång. Även om käromålet är svagt och svaranden har mycket goda möjligheter att vinna framgång med ett bestridande har han att ta ställning till om det är värt att driva målet till en slutlig rättslig prövning, eller om det av ekonomiska skäl är klokare att helt eller delvis gå med på kärandens krav. Vissa av de olägenheter som är förknippade med att genomgå en rättslig process kommer svaranden aldrig helt ifrån, men i ett ordinärt tvistemål kan en vinnande svarande som huvudregel i vart fall få ersättning enligt 8 § för den tid och de kostnader som tvisten medfört. I förenklade tvistemål får svaranden däremot full ersättning enligt 8 § för tid och kostnader endast i de sällsynta fall då käranden inlett onödig rättegång eller fört processen på ett försumligt sätt i enlighet med reglerna i 3 och 6 §§.s. 162
5.En följd av detta är att en svarande som faktiskt har rätten på sin sida i praktiken aldrig kommer att kunna vinna framgång med ett bestridande utan att lägga ned tid eller pengar som vederbörande inte kan få tillbaka på en tvist som han själv ofta varken har initierat eller haft möjlighet att undvika. Det är då inte konstigt att svaranden ibland motvilligt accepterar en förlikning bara för att det är dyrare att lägga ned tid eller ombudskostnader på processen. Även om det i det enskilda fallet kan vara processekonomiskt motiverat med en sådan förlikning är det inte en god ordning om rättegångskostnadsreglernas utformning i praktiken gör det irrationellt för en svarande med befogade invändningar att driva sin sak.s. 163
6.Det bör understrykas att de näringsidkare som vanligen uppträder som kärande i de förenklade tvistemålen nästan alltid företräds av en processerfaren jurist, som käranden visserligen inte kan få ersättning för i processen men som betalas med obeskattade medel och vars kostnad läggs ut över näringsidkarens samtliga kunder för att säkra betalningsmoralen. De argument som framfördes mot ersättningsrätt för ombudskostnader inför inarbetningen av småmålslagen i RB — att en regel som ersätter ombudskostnader skulle medföra att part av rädsla för att motparten skulle skaffa ombud själv skulle låta sig företrädas av jurist till skenande kostnader — träffar med andra ord förhållandevis långt från målet i det typiska förenklade tvistemålet. I stället hamnar svaranden för det fall han faktiskt har fog för sina invändningar i ett sämre läge än om den vanliga kostnadsregeln i 8 § skulle vara tillämplig, eftersom han inte kan få ersättning för det ombud som i de flesta fall är nödvändigt för att han ska kunna föra sin talan på samma nivå som käranden och därmed tillvarata sin rätt. Den enda fördel som konsumenten har av regeln är att han slipper några större rättegångskostnader i det fall som är det vanliga, nämligen att han förlorar. Dessa problem har inte minskat i styrka i en tid när ett ökande antal s.k. bluffakturor och oseriösa aktörer i övrigt figurerar i domstol.s. 163
7.Samma problem gör sig gällande när tvisten är av juridiskt komplicerad beskaffenhet. Här ska beaktas att uppdelningen mellan ordinära och förenklade tvistemål i princip enbart görs på grundval av tvisteföremålets storlek, varför ett omfattande och komplicerat mål i regel kommer att handläggas som förenklat tvistemål så länge yrkandet understiger ett halvt prisbasbelopp. Medan det kanske i enklare mål eller med en privatperson som har vissa juridiska kunskaper ibland är tillräckligt med den möjlighet till ersättning för en timmes rättslig rådgivning som finns i dag, är det i mer komplicerade mål långt ifrån alla som klarar att framgångsrikt föra sin talan efter en timmes initial rådgivning. Intrycket att en enskild förutsätts klara att föra sin talan själv även i svåra tvister om mindre belopp förstärks av omständigheten att möjligheterna att få såväl rättsskydd som rättshjälp är mycket begränsade när en tvist handläggs som förenklat tvistemål, oavsett vad saken gäller. 3.4 Käranden drabbas av höga kostnader till följd av bestridanden mot bättre vetande De två nyss nämnda situationerna tar sikte på konsekvenser som huvudsakligen påverkar svaranden negativt. Rättegångskostnadsreglerna i förenklade tvistemål kan emellertid även få negativa konsekvenser för käranden, särskilt i de mål där svaranden i praktiken saknar möjlighet att nå framgång men likväl bestrider käromålet, vanligen i syfte att fördröja verkställighet.s. 163
8.I ordinära tvistemål kan det bli kostsamt för en svarande att bestrida ett käromål mot bättre vetande eftersom han då i regel även kommer att få bära kärandens rättegångskostnader, vilka brukar uppgå till i förhållande till tvisteföremålet kännbara belopp även i mindre komplicerade mål. Att reglerna om rättegångskostnadernas fördelning är utformade på det sättet har bl.a. motiverats med att det är viktigt avhålla parter från såväl att inleda obefogade rättegångar som att komma med oriktiga eller obevisbara påståenden, inte minst i mål om mindre värden. Trots detta har svaranden i princip inte något att förlora på att bestrida ett käromål som handläggs som ett förenklat tvistemål, så länge han inte gör sig skyldig till försumlig processföring enligt 18 kap. 3 och 6 §§ RB. Även om dessa bestämmelsers ordalydelse tar sikte på bl.a. situationer där svaranden bestrider ett käromål mot bättre vetande så finns det i de flesta mål utrymme för invändningar på svarandesidan som inte är irrelevanta om de vore med sanningen överensstämmande och svaranden kunde bevisa dem.s. 164
9.I praktiken krävs det följaktligen relativt mycket för att man ska kunna tillämpa bestämmelserna om försumlig processföring mot en svarande utan ombud för att han inte förmår styrka en invändning, även om den i praktiken saknar fog. Följden blir att en illvillig svarande genom sitt bestridande kan orsaka en betydande fördröjning av målet utan att i princip behöva bära några extra rättegångskostnader i de fall då käranden är ett större bolag och tvisten rör bolagets kärnverksamhet, och annars maximalt kostnaden för en timmes rättslig rådgivning. Om käranden inte kan få ersättning för den tid det tar att driva målet till ett avgörande i dessa fall är det inte främmande att svaranden kan driva igenom en fördelaktig förlikning, även i de fall då käranden helt har rätten på sin sida. Den regel om rätt till ersättning för en rättegångsskrift eller en inställelse i mål som inletts genom ansökan om betalningsföreläggande och som avgörs genom tredskodom kommer måhända tillrätta med de mindre kostsamma fallen, men knappast de fall då svaranden faktiskt driver processen vidare mot bättre vetande. Även i de fall då ersättning lämnas enligt undantagsregeln utgör kostnaden som drabbar svaranden knappast mer än en ganska låg ytterligare kreditkostnad för anstånd med betalningen.s. 164
10.Att domstolsresurser inte läggs på mål som i praktiken är ostridiga och att det inte ska löna sig för en gäldenär att bestrida krav för att få längre betalningsanstånd eller förlikningsvis kunna ”pruta ner kravet” är viktiga ändamål bakom rättegångskostnadsreglernas utformning i ordinära tvistemål. I förenklade tvistemål har emellertid detta intresse fått stå tillbaka för att enskilda inte ska förtas sin rätt till domstolsprövning. Även om det är angeläget att rättegångskostnaderna hålls nere i mindre mål är frågan om nuvarande regler inte är väl hårda mot de näringsidkare som försöker driva in högst befogade fordringar, inte minst med beaktande av att en inte obetydlig del av alla förenklade tvistemål utgörs av just rutinmässiga mål om obetalda räkningar.s. 165