Rättegångskostnader i förenklade tvistemål2 hänvisningar
- Frågan var uppe till diskussion även i prop. 1999/2000:26 s. 97 ff., där man dock anslöt sig till departementschefens uppfattning i 1987 års lagstiftningsärende och enbart tydliggjorde att den särskilda kostnadsregeln inte ska gälla vid försumlig processföring. 1 0 Se till detta NJA 1998 s. 387 och RH 1995:44. 11 Se RH 2006:22. 12 Se till detta RH 1995:24. 1 3 Prop. 1973:87 s. 158 f. 14 Se RH 1995:24, där hovrätten underströk att det i ett mål där en näringsidkare kräver betalning av en konsument för utförda tjänster i allmänhet inte är skäligt att ersättning ska utgå för kostnader avseende resa och uppehälle som vida överstiger det omtvistade värdet. I det aktuella fallet ersattes dock resekostnader som uppgick till drygt sex gånger tvisteföremålets värde mot bakgrund av att svaranden — konsumenten — genom sin inställning till vissa sakomständigheter hade omöjliggjort en skriftlig handläggning. Se även NJA 1992 s. 260, där HD med vissa skäl beviljade tillstånd till samma måls prövning i hovrätt. 15 Se till detta NJA 1986 s. 748. 1 6 NJA 1986 s. 748. 17 Se 4 § rättshjälpslagen, 4 § rättshjälpsförordningen (1997:404) och 2 § förordningen (2009:1237) om timkostnadsnorm inom rättshjälpsområdet. Är den ersättningsberättigade parten skattskyldig för mervärdesskatt, vilket är det vanliga, är det beloppet som följer av timkostnadsnormen exklusive mervärdesskatt som kan utgå. Annars torde, förutsatt att parten visar att mervärdesskatt har varit en kostnad för honom, ersättning kunna utgå med timkostnadsnormen inklusive mervärdesskatt, för närvarande 1 553 kr. Se till detta RH 2006:54. 18 Ds Ju 1972:6 s. 74 f. I synnerhet förslaget att ”sedan käranden har lagt fram sin berättelse för en tjänsteman vid domstolen, bör denne sätta upp en ansökan” mötte hård kritik. 19 Se prop. 1973:87 s. 84 ff., 147 ff. och 153 ff. 20 Prop. 1973:87 s. 157. 2 1 Prop. 1973:87 s. 156. 22 Prop. 1986/87:89 s. 70. 23 Se i synnerhet prop. 1986/87:89 s. 70, RH 2005:75 och RH 2006:38. Se även Sjövall, Något om kostnad och ersättning i förenklade tvistemål, i Till minnet av Södra Roslags tingsrätt, 2007 s. 223. 24 Se närmare avsnitt 2.4. 25 NJA 2007 s. 579. 26 RH 2005:75 och RH 2006:38. 2 7 Ett sådant krav gällde enligt 8 § första punkten småmålslagen. 28 Prop. 1973:87 s. 157. 29 Det hindrar inte att part använder sina anställda som ombud och begär ersättning för ombudsarvode — i den mån det är ersättningsgillt — avseende arbete utfört av den egna personalen. Se t.ex. NJA 2009 s. 441. 30 Se prop. 1986/87:89 s. 120 f. Problemet behandlas närmare i avsnitt 3.4. 3 1 Prop. 1999/2000:26 s. 102. 32 Se 48 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning samt 1 och 3 §§ förordningen (1991:1340) om ersättning för kostnader i mål om betalningsföreläggande eller handräckning hos Kronofogdemyndigheten. 33 1 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. 34 En särskild situation är den att käranden, i ett mål som anhängiggjorts genom ansökan om stämning, yrkar ersättning för kostnader i tidigare mål om betalningsföreläggande avseende samma sak. Så kan vara fallet om betalningsföreläggandemålet avvisats för att Kronofogden, som inte har tillgång till samma delgivningssätt som domstolarna, inte har kunnat delge svaranden betalningsföreläggandet. I linje med vad som följer av den särskilda begränsningsregeln i 18 kap. 3 a § RB talar starka ändamålsskäl för att sådan kostnad bör vara ersättningsgill i ett efterföljande stämningsmål om samma sak, för att inte motverka syftet att ostridiga fordringar bör hanteras genom Kronofogden. Enligt vår uppfattning bör bestämmelsen i 8 a § 6 st. därför tillämpas analogt i sådana fall. 3 5 Prop. 1989/90:85 s. 80 f. 36 Se RH 2006:22. Även om det naturligtvis vore enklare att pröva frågan om skyldighet för käranden att ersätta svarandens kostnader hos Kronofogden inom ramen för samma process kan knappast lika starka ändamålsskäl anses tala för en analog tillämpning som i den i not 34 berörda situationen. 37 Ett undantag från detta är möjligheten enligt 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde att ålägga den tilltalade att till staten återbetala kostnaden för målsägandebiträde. Detta gäller dock endast för kostnader före ett eventuellt avskiljande till tvistemål. Därefter tillämpas enligt samma bestämmelse 18 kap. RB, och ett målsägandebiträdes uppgifter kvarstår enligt 3 § 2 st. målsägandebiträdeslagen inte om det avskilda tvistemålet handläggs som förenklat tvistemål. 3 8 Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken — En kommentar på internet, uppdaterad 2012 t.o.m. supplement 72, under 1:3 d §. 39 Se prop. 1973:87 s. 184 och justitierådet Håstads särskilda tillägg i NJA 2010 s. 336. 40 Se till detta prop. 1986/87:89 s. 151, där det understryks att parterna har ”ett berättigat krav på att redan från början av processen veta vad som gäller beträffande rättegångskostnader”. Se även Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 5 september 2012 i mål nr Ö 500-12 samt NJA 2012 s. 30, där HD med ett kortare resonemang meddelade tillstånd till nyss nämnda måls prövning i hovrätt. 41 Se för motsatt uppfattning Fitger m.fl., a.a. under 1:3 d §. 42 Se NJA 1998 s. 387 och RH 1995:44. 4 3 Prop. 1999/2000:26 s. 100 f. 44 Se avsnitt 1.2 ovan och jfr prop. 1986/87:89 s. 69 ff. 45 Se SOU 1982:26 s. 45 f. och där anförda hänvisningar samt Hällströmer, Konsumentprocess om mindre värden — en omöjlighet?, examensarbete vid Uppsala universitet, 2004 s. 33 ff. 46 Se avsnitt 2.3 ovan. 4 7 När ett käromål bifalles genom tredskodom enligt 44 kap. 8 § 2 st. RB läggs de omständigheter som käranden har uppgett till grund för bedömningen av käromålet. Att de av käranden påstådda omständigheterna i sak i princip godtas utan bevisprövning befriar inte rätten från sin skyldighet enligt 18 kap. 14 § 2 st. RB att ex officio pröva frågan om rättegångskostnader. 4 8 Se avsnitt 2.6 ovan. 49 Se prop. 1986/87:89 s. 72. 50 Se t.ex. Brottsförebyggande rådets rapport 2012:11 — Kriminalstatistik 2011. 51 Se 1 kap. 3 d § RB och Fitger m.fl., a.a. under 1:3 d §. Den möjlighet som regleras i 3 d § 2 st. att trots att tvisteföremålet understiger gränsen begära att målet ska han dläggas som ett ordinärt tvistemål kan enbart aktualiseras om parten gör sannolikt att det finns en större bakomliggande tvist eller rättsförhållanden som beror av prövningen i målet. Bestämmelsen tillämpas mycket restriktivt; se NJA 2010 s. 336. 52 Tvister som handläggs som förenklade tvistemål är normalt helt undantagna i rättsskyddsvillkoren; se t.ex. prop. 1996/97:9 s. 84. Enligt 11 § fjärde punkten rättshjälpslagen (1996:1619) krävs särskilda skäl för att få rättshjälp i förenklade tvistemål. 53 Prop. 1973:87 s. 95. Se även avsnitt 1.1 ovan. 5 4 Jfr NJA 2007 s. 579 och avsnitt 2.3 ovan. 55 Möjligheten till dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) gör knappast någon större skillnad i detta avseende. Den typiska tvisten som handläggs som förenklat tvistemål rör en eller ett par tusen kronor, vilket på ett helt år inte innebär mer än ett par hundra kronor i dröjsmålsränta. 56 Lindblom uttrycker det som att anspråket blir ”individuellt oprocessbart”; se Finprocesser, barfotaprocesser och grupptalan, i Progressiv process, 2000 s. 37. 57 Prop. 1986/87:89 s. 70 och prop. 1973:87 s. 95. 58 Se till detta Sjövall, a.a. s. 227, som talar om ”utpressning”. 5 9 Liknande kritik mot 8 a § har framförts av Lindblom, a.a. s. 37 f., Hällströmer, a.a. s. 52 ff., och Sjövall, a.a. s. 225 och 231. 60 SOU 1982:26 s. 48 ff. 61 SOU 1982:26 s. 228 ff. 6 2 Se prop. 1986/87:89 s. 71 för kritik av förslaget. 63 Ds 1972:6 s. 70.
- Om det tidigare fanns något utrymme att tolka 18 kap. 8 a § RB som att ersättning för rättslig rådgivning är en form av schablonersättning till vinnande part för nedlagt arbete i processen, får det genom NJA 2007 s. 579 och RH 2005:75 anses klarlagt att så inte är fallet samt att ersättning enligt denna kostnadspost i vilket fall inte ska utgå till bolag när det är fråga om tvister inom ramen för deras kärnverksamhet. För en enskild som aldrig tidigare blivit instämd i domstol är det emellertid inte lätt att hävda sin rätt mot ett större bolag som utöver kapital, ränta och kostnader även begär ersättning för rättslig rådgivning. Även om rättegångskostnadsyrkanden — såvida de inte är medgivna — enligt 18 kap. 14 § 2 st. RB ska prövas ex officio av domstolen ser man inte sällan att ersättning för rättslig rådgivning döms ut även till stora bolag i rutinmål, till synes utan närmare prövning, när svaranden inte gör någon invändning härom. Konsekvensen av att bolagen tvärtemot nämnda praxis regelmässigt yrkar ersättning för rättslig rådgivning är att enskilda belastas med ett mer omfattande rättegångskostnadsansvar än vad lagstiftaren avsett. Lagtextens något otydliga utformning leder till att grundtanken bakom 8 a § — att ombudskostnader inte ska ersättas — i viss utsträckning kringgås. Att yrkanden om ersättning för rättslig rådgivning framställs rutinmässigt och ibland felaktigt vinner bifall har dessutom medfört en olycklig brist i rättstillämpningens enhetlighet. 3.3 Svaranden pressas till förlikning eller medgivande Till skillnad från käranden har inte svaranden någon möjlighet att själv ta ställning till om och när han vill inleda eller delta i en rättsprocess efter att ha tagit hänsyn till de kostnader och den tid som en tvist i princip oundvikligen medför. När svaranden är delgiven stämning eller föreläggande att svara på det överlämnade betalningsföreläggandet är processen igång. Även om käromålet är svagt och svaranden har mycket goda möjligheter att vinna framgång med ett bestridande har han att ta ställning till om det är värt att driva målet till en slutlig rättslig prövning, eller om det av ekonomiska skäl är klokare att helt eller delvis gå med på kärandens krav. Vissa av de olägenheter som är förknippade med att genomgå en rättslig process kommer svaranden aldrig helt ifrån, men i ett ordinärt tvistemål kan en vinnande svarande som huvudregel i vart fall få ersättning enligt 8 § för den tid och de kostnader som tvisten medfört. I förenklade tvistemål får svaranden däremot full ersättning enligt 8 § för tid och kostnader endast i de sällsynta fall då käranden inlett onödig rättegång eller fört processen på ett försumligt sätt i enlighet med reglerna i 3 och 6 §§.