Domen kontrasterar mot NJA 2009 s. 104, där en med hissen skickad orsaksfråga, som formulerats i betingelsetermer, besvarades utan att begreppen tillräcklig och nödvändig betingelse användes.
Hänvisas från p. 4 (s. 1024)
4.NJA 2012 s. 597 behandlade, som redan nämnts, de ersättningsrättsliga effekterna av att förseningar uppkom vid en entreprenad. Redan rubriken till NJA-referatet — som inleds med orden ”Kontraktstolkning och konkurrerande skadeorsaker” — visar hur HD använt fallet till att lyfta generella temata. HD konstaterade att det är naturligt även i sådana här entreprenadrättsliga sammanhang att vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt. Därvid uttalade sig HD om vad som gäller enligt dispositiv rätt. Under rubriken ”Rätt till skadestånd vid konkurrerande skadeorsaker” uttalade sig HD således allmänt om rättsläget när det gäller fall av orsaksflerhet. HD skrev följande (referenser utelämnade): ”14. Man har i skadeståndsrätten att skilja mellan att en händelse utgör en tillräcklig betingelse för en skada och att den utgör en nödvändig betingelse för denna. Att en händelse utgör en nödvändig betingelse innebär att skadan inte skulle ha inträffat om händelsen inte hade skett. En händelse utgör en tillräcklig betingelse om den ensam föranleder skadan. Särskilda problem uppkommer vid konkurrerande skadeorsaker, där två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. I dessa fall är inte någon av händelserna i sig en nödvändig betingelse för skadan. 15. I de fall då två ansvarsgrundande händelser medför samma skada vid samma tidpunkt eller under samma tidsrymd (faktisk orsakskonkurrens) råder det, när det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i nordisk doktrin närmast enighet om att båda händelserna medför skadeståndsansvar. Skadevållarna ansvarar i dessa fall solidariskt för hela den uppkomna skadan. Synsättet ligger i linje med principen att den skadelidande genom skadeståndet inte ska försättas i en bättre ekonomisk situation än den som skulle ha förelegat om den skadevållande händelsen inte hade inträffat.” Därefter konstaterade HD att samma inställning bör gälla också för kontraktsförhållanden. Det principiella uttalandet är intressant kanske framför allt för det metodologiska anslaget att angripa orsaksproblemet med en begreppsanalys. I sak är uttalandena inte förvånande, även om det förhoppningsvis kan innebära spiken i kistan på den naiva betingelselära som ibland fortfarande förekommer i debatten, dvs. uppfattningen att orsakskravet innebär att den ansvarsgrundande handlingen skall ha varit nödvändig för att skadan skulle ha kunnat inträffa. Denna uppfattning är oftare uttryckt kontrafaktiskt i formen av ett test: ”Hade skadan inträffat även den ansvarsgrundande händelsen förutan?”. Är svaret jakande var händelsen inte nödvändig för skadan och enligt den naiva betingelseläran föreligger därmed inte heller kausalitet. HD:s bedömning och omständigheterna i fallet understryker det ohållbara med denna syn.s. 1024