Domen kontrasterar mot NJA 2009 s. 104, där en med hissen skickad orsaksfråga, som formulerats i betingelsetermer, besvarades utan att begreppen tillräcklig och nödvändig betingelse användes.
Hänvisas från p. 4 (s. 1024)
1.I kommersiell skadeståndsrätt är ofta orsaksfrågan av central betydelse. I skadeståndsrätten talar vi om adekvat kausalitet. Den första förutsättningen — kausalitetskravet — är att den ansvarsgrundande händelsen (oaktsamheten, t.ex.) faktiskt orsakade skadan. Denna bedömning syftar till att avgöra vad som hänt och är inte rättslig, i normal bemärkelse. Orsaksprövningen är inte en normativ utan en empirisk prövning.s. 1024
2.Efter att kausalitet konstaterats kan (och normalt: skall) en adekvansprövning göras för att fastställa ansvarets utsträckning. Adekvansprövningen är en typisk rättslig prövning, av samma slag som culpabedömningen eller jämkningsbedömningar.s. 1024
3.Som framgick av inledningen kommer jag inte att här ta upp adekvansfrågor. Men när det gäller kausalitetskravet i egentlig mening, det första ledet av en bedömning av adekvat kausalitet, har HD nyligen givit ett viktigt bidrag som förtjänar att tas upp.s. 1024
4.NJA 2012 s. 597 behandlade, som redan nämnts, de ersättningsrättsliga effekterna av att förseningar uppkom vid en entreprenad. Redan rubriken till NJA-referatet — som inleds med orden ”Kontraktstolkning och konkurrerande skadeorsaker” — visar hur HD använt fallet till att lyfta generella temata. HD konstaterade att det är naturligt även i sådana här entreprenadrättsliga sammanhang att vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt. Därvid uttalade sig HD om vad som gäller enligt dispositiv rätt. Under rubriken ”Rätt till skadestånd vid konkurrerande skadeorsaker” uttalade sig HD således allmänt om rättsläget när det gäller fall av orsaksflerhet. HD skrev följande (referenser utelämnade): ”14. Man har i skadeståndsrätten att skilja mellan att en händelse utgör en tillräcklig betingelse för en skada och att den utgör en nödvändig betingelse för denna. Att en händelse utgör en nödvändig betingelse innebär att skadan inte skulle ha inträffat om händelsen inte hade skett. En händelse utgör en tillräcklig betingelse om den ensam föranleder skadan. Särskilda problem uppkommer vid konkurrerande skadeorsaker, där två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. I dessa fall är inte någon av händelserna i sig en nödvändig betingelse för skadan. 15. I de fall då två ansvarsgrundande händelser medför samma skada vid samma tidpunkt eller under samma tidsrymd (faktisk orsakskonkurrens) råder det, när det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i nordisk doktrin närmast enighet om att båda händelserna medför skadeståndsansvar. Skadevållarna ansvarar i dessa fall solidariskt för hela den uppkomna skadan. Synsättet ligger i linje med principen att den skadelidande genom skadeståndet inte ska försättas i en bättre ekonomisk situation än den som skulle ha förelegat om den skadevållande händelsen inte hade inträffat.” Därefter konstaterade HD att samma inställning bör gälla också för kontraktsförhållanden. Det principiella uttalandet är intressant kanske framför allt för det metodologiska anslaget att angripa orsaksproblemet med en begreppsanalys. I sak är uttalandena inte förvånande, även om det förhoppningsvis kan innebära spiken i kistan på den naiva betingelselära som ibland fortfarande förekommer i debatten, dvs. uppfattningen att orsakskravet innebär att den ansvarsgrundande handlingen skall ha varit nödvändig för att skadan skulle ha kunnat inträffa. Denna uppfattning är oftare uttryckt kontrafaktiskt i formen av ett test: ”Hade skadan inträffat även den ansvarsgrundande händelsen förutan?”. Är svaret jakande var händelsen inte nödvändig för skadan och enligt den naiva betingelseläran föreligger därmed inte heller kausalitet. HD:s bedömning och omständigheterna i fallet understryker det ohållbara med denna syn.s. 1024
5.Lärdomen för framtiden är därmed, i vart fall, att orsaksfrågan inte kan stanna vid slutsatsen att skadan hade kunnat inträffa även utan den ansvarsgrundande händelsen. Det räcker med andra ord inte med att konstatera att ansvarsgrunden inte var nödvändigt för att skadan skulle inträffa för att dra slutsatsen att kausalitetskravet inte är uppfyllt. Bedömningen måste i en sådan situation gå vidare.s. 1026
6.Domen gör således tydligt att i fall där det görs klart att två ansvarsgrundande händelser var för sig hade varit tillräckliga för att orsaka en skada under samma tidsrymd så kan båda händelserna medföra skadeståndsskyldighet för de personer som svarar för händelserna. Ansvaret är solidariskt för det fall båda personerna blir föremål för prövning.s. 1026
7.Utöver detta sade HD i domen inte något mer om orsakskravets innebörd i explicita termer. Indirekt bör domskälen kunna tolkas som en indikation på hur orsaksbegreppet bör förstås även i vissa andra avseenden. Ur orsakssynvinkel spelar det inte någon roll om en viss faktor är förknippad med någons ansvar. Orsaksbegreppet som sådant (till skillnad från t.ex. adekvansbegreppet) är fullständigt neutralt i förhållande till polerna för orsakprövningen: faktorn som undersöks respektive skadan. Det förekommer ju ofta att händelser som ingen har ett ansvar för pekas ut som en orsak till skador även i rättsliga sammanhang, t.ex. en sjukdom eller en olycka.s. 1026
8.I linje med detta bör HD:s ställningstagande i 2012 års avgörande också ha relevans för situationer där två faktorer var tillräckliga för att producera skadan under en viss tidsrymd, men där den ena faktorn var en ansvarsgrundande händelse och den andra en casushändelse.s. 1026