Stycket

6.I ett sista bidrag behandlar Torbjörn Ingvarsson bestämmelserna i DCFR om borgen och självständiga garantier, närmare bestämt reglerna om oberoende personsäkerheter i kap. 3 av bok IV del G om personsäkerheter. Artikelns tema är om det föreslagna regelsystemet i DCFR löser problem på området bättre än befintliga skandinaviska regler. I artikelns avsnitt 2 presenteras därför reglerna om oberoende personsäkerheter i DCFR. Avsnittet avslutas med att Ingvarsson anger att det råder relativ enighet i nordisk doktrin om att oberoende garantier skall bedömas genom en tillämpning av reglerna om borgen så långt de räcker och att allmänna avtalsrättsliga principer skall fylla ut. Enligt författaren har denna syn också kommit till uttryck i de allmänt tillgängliga domstolsavgörandena på området. Det är sedan dessa avgöranden som jämförs med hur utfallet nog skulle ha blivit om DCFR hade tillämpats. De rättsfall som valts ut är ett helt färskt avgörande från norska Høyesterett (Rt 2012 s. 1267) i vilket domstolen hade att avgöra om en lämnad garanti var en anfordringsgaranti eller en accessorisk garanti, ett danskt Højesteretsavgörande (U 2008.1415 H), där Østre Landsret hade att behandla frågan bl.a. hur en garanti skulle klassificeras men där frågan inte prövades av Højesteret eftersom att ena parten frånföll sitt påstående om att garantin hade viss innebörd, ett opublicerat svenskt hovrättsavgörande (Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 1298-99, 22 oktober 1999) där domstolen vid tolkning av en garanti som utställts av en bank ansågs vara oberoende och där banken ålades att betala samt ett avgörande från Högsta domstolen (NJA 2002 s. 244), där dock garantin inte kom att prövas av Högsta domstolen. Ingvarsson kommer här fram till att skillnaderna i resultat mellan de principer som tillämpades av underrätterna och reglerna i DCFR skulle bli små. Författaren övergår sedan till att också analysera andra regler i DCFR rörande oberoende personsäkerheter än de som aktualiserades i rättsfallsmaterialet, t.ex. reglerna om garantigivarens rätt efter prestation, såsom rätten att ta över ställda säkerheter och regressrätten. Artikeln avslutas med några slutord, där Ingvarsson bl.a. anger att de oklarheter som finns i reglerna i DCFR enligt hans mening beror till en inte obetydlig del på att de ekonomiska skälen till att välja en oberoende säkerhet inte har beaktats i tillräcklig omfattning eller i vart fall inte tillåtits påverka utformningen av reglerna i tillräcklig utsträckning.s. 939