1.Det är, bl.a. mot ovanstående bakgrund, välkommet att SvJT nu genom detta temanummer ger utrymme för ett antal författare som valt att analysera vissa delar av DCFR, oftast från ett huvudsakligen svenskt perspektiv. Någon heltäckande analys av förslagets alla delar har det naturligtvis inte kunnat bli frågan om. Ändå visar ämnesvalen på bredden i DCFR. Sålunda diskuteras i bidragen sådana frågor som icke-diskriminering, tolkning av avtal, franchiseavtal och självständiga garantier.s. 936
2.I ett första bidrag undersöker Mikael Hansson hur de bestämmelser i DCFR som rör icke-diskriminering är utformade och hur de förhåller sig till svensk rätt. Det är ingen hemlighet att frågan om dessa regler alls skulle ingå i DCFR var mycket omdiskuterad i nätverket och dess ”Compilation and Redaction Team” (den grupp som satts att försöka koordinera och integrera de olika texter som arbetades fram i projektet). Reglerna bygger i betydande utsträckning på existerande EU-rättslig primär- och sekundärrätt. I Mikael Hanssons bidrag diskuteras hur reglerna om icke-diskriminering i DCFR förhåller sig till motsvarande EU-rättsliga regler och till svensk rätt. Betydande intresse ägnas i bidraget bl.a. att man i DCFR valt att beträffande påföljder för konstaterad diskriminering hänvisa till såväl reglerna i bok VI om utomobligatoriskt skadestånd som reglerna i bok III kapitel 3 om påföljder vid kontraktsbrott. I bidraget behandlas också bevisbörderegeln i Art. II.–2:105, enligt vilken den som anser sig diskriminerad skall påvisa att sådana omständigheter förelegat att det är antagligt att parten har diskriminerats och motparten i ett sådant fall måste styrka att fråga inte har varit om diskriminering.s. 937
3.I två omfattande bidrag diskuterar Joel Samuelsson vad han kallar ”Avtalstolkning på europeiska”. I den första delen, ”Del I: Systemet”, diskuterar Samuelsson efter en längre inledning systematiken i DCFR, som enligt honom har ”djupgående konsekvenser, och för oss förskjuter den perspektivet alldeles” (förf. kurs.). Bl.a. innebär den enligt honom att vi måste undertrycka vår typiskt svenska instinkt att fokusera på de tänkbara partikulära lösningarna på det partikulära problemet och i stället upplåta vårt tänkande åt en massiv text. Det är en intressant tanke att det i detta hänseende föreligger en väsentlig skillnad mellan vårt svenska sätt att angripa juridiska problem i jämförelse med hur man gör i länder som är vana vid att arbeta med en kodifikation. Nog är det så, att jurister utbildade och verkande i Sverige i vissa fall är mer pragmatiska i meningen att systemet inte tillåts vara överordnat och i stället lägger tonvikten på vad som är den bästa lösningen på ett enskilt problem. Detta var i vart fall något som inte sällan framkom vid diskussionerna vid utarbetandet av DCFR. Samtidigt finns det nog ingen direkt motsättning mellan ett sådant angreppssätt och att även nordiska jurister gärna låter systematiska överväganden fälla avgörandet när lösningen på ett visst, icke lagreglerat problem skall väljas. I artikeln diskuterar Samuelsson också hur de grundläggande principerna som uttrycks i DCFR — ”freedom”, ”security”, ”justice” och ”efficiency” — möjligen bidrar till förståelsen eller beskrivningen av bestämmelserna om avtalstolkning i DCFR samt hur texten i DCFR därigenom inrättar en normhierarki. Han diskuterar också förhållandet mellan obligationsrätt och avtalsrätt i DCFR och vilken plats tolkningsreglerna har i systemet.s. 937
4.I den andra artikeln, ”Del II: Reglerna”, är huvudtemat hur tolkningsreglerna i DCFR skall förstås, eller — med Samuelssons uttryckssätt — hur vi skall kunna göra reda för deras ”substantiella normativitet”. Den genomgående tanken i artikeln är att de tolkningsregler som tillhandahålls — liksom alla motsvarande tolkningsregler — skall tas med en stor nypa salt och närmast betraktas som riktningsangivelser, som hjälpmedel för att fastställa partsviljan. Bestämmelserna om tolkning i Art. II.–8:101–107 delas av författaren in i två delar, dels Art. II.–8:101 och 102 som är generellt tillämpliga regler, dels övriga bestämmelser som av författaren beskrivs som tolkningsmaximer. Mest utrymme ägnas åt Art. II.–8:101 som rör relationen mellan tolkningens subjektiva och objektiva element. Utgångspunkten är nämligen enligt bestämmelsen parternas gemensamma partsavsikt. I avsaknad av en sådan etablerad gemensam avsikt skall enligt andra stycket, om en part avsåg att en bestämmelse skulle ha en viss mening och motparten rimligen kunde förväntas ha varit medveten om denna avsikt, avtalet tolkas i enlighet med den första partens avsikt. Härtill kommer emellertid enligt tredje stycket att avtalet skall tolkas i enlighet med den mening som en ”reasonable person would give to it”. I artikeln diskuteras också regeln i II.–8:102 som tillhandahåller vissa omständigheter av relevans för tolkningen — föga förvånande sådana omständigheter som exempelvis parternas agerande under förhandlingar och annars före avtalsingåendet, efterföljande agerande, etablerat partsbruk och etablerad tolkning av motsvarande bestämmelser mellan parterna i andra sammanhang, branschsynsätt rörande ord och uttryck samt handelsbruk och andra sedvänjor — samt de tumregler som tillhandahålls i Art. II.–8:103–107.s. 938
5.Carl Martin Gölstam diskuterar i sitt bidrag DCFR och franchising. Här analyseras reglerna i DCFR om franchising, som huvudsakligen återfinns i bok IV.E om handelsagentur, franchise och distributorship. Denna del av DCFR är uppdelad i en allmän del som rör alla tre typerna av långvariga avtal (kapitel 2) och en del som specifikt gäller franchiseavtal (kapitel 4). Gölstam analyserar reglerna främst genom en jämförelse med amerikansk rätt och ekonomisk teoribildning om franchiseavtalet. Reglerna jämförs också i viss utsträckning med svensk rätt på området. Valet av amerikansk rätt som primärt jämförelseunderlag ter sig naturligt eftersom lagstiftning om franchising saknas i stora delar av Europa och företeelsen utvecklades i USA. Det är också amerikansk rätt och amerikanska kontraktsförebilder som spelar en mycket stor roll också för franchiseavtal i Sverige. Efter några inledande avsnitt om olika definitioner av vad som utgör franchising, franchiseavtalets ekonomiska funktion och det typiska franchiseavtalets uppbyggnad, diskuterar Gölstam reglerna i DCFR. Analysen delas upp i ett avsnitt om förhållanden före avtalsingåendet, t.ex. om informationsplikt, ett om de regler som är tillämpliga under avtalstiden samt ett om avtalets upphörande och förhållandena därefter, bl.a. om rätten till ersättning för skapad goodwill. Artikeln avslutas med vissa slutsatser rörande DCFR:s fördelar och eventuellt nackdelar i jämförelse med existerande regler i USA och Sverige.s. 938
6.I ett sista bidrag behandlar Torbjörn Ingvarsson bestämmelserna i DCFR om borgen och självständiga garantier, närmare bestämt reglerna om oberoende personsäkerheter i kap. 3 av bok IV del G om personsäkerheter. Artikelns tema är om det föreslagna regelsystemet i DCFR löser problem på området bättre än befintliga skandinaviska regler. I artikelns avsnitt 2 presenteras därför reglerna om oberoende personsäkerheter i DCFR. Avsnittet avslutas med att Ingvarsson anger att det råder relativ enighet i nordisk doktrin om att oberoende garantier skall bedömas genom en tillämpning av reglerna om borgen så långt de räcker och att allmänna avtalsrättsliga principer skall fylla ut. Enligt författaren har denna syn också kommit till uttryck i de allmänt tillgängliga domstolsavgörandena på området. Det är sedan dessa avgöranden som jämförs med hur utfallet nog skulle ha blivit om DCFR hade tillämpats. De rättsfall som valts ut är ett helt färskt avgörande från norska Høyesterett (Rt 2012 s. 1267) i vilket domstolen hade att avgöra om en lämnad garanti var en anfordringsgaranti eller en accessorisk garanti, ett danskt Højesteretsavgörande (U 2008.1415 H), där Østre Landsret hade att behandla frågan bl.a. hur en garanti skulle klassificeras men där frågan inte prövades av Højesteret eftersom att ena parten frånföll sitt påstående om att garantin hade viss innebörd, ett opublicerat svenskt hovrättsavgörande (Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 1298-99, 22 oktober 1999) där domstolen vid tolkning av en garanti som utställts av en bank ansågs vara oberoende och där banken ålades att betala samt ett avgörande från Högsta domstolen (NJA 2002 s. 244), där dock garantin inte kom att prövas av Högsta domstolen. Ingvarsson kommer här fram till att skillnaderna i resultat mellan de principer som tillämpades av underrätterna och reglerna i DCFR skulle bli små. Författaren övergår sedan till att också analysera andra regler i DCFR rörande oberoende personsäkerheter än de som aktualiserades i rättsfallsmaterialet, t.ex. reglerna om garantigivarens rätt efter prestation, såsom rätten att ta över ställda säkerheter och regressrätten. Artikeln avslutas med några slutord, där Ingvarsson bl.a. anger att de oklarheter som finns i reglerna i DCFR enligt hans mening beror till en inte obetydlig del på att de ekonomiska skälen till att välja en oberoende säkerhet inte har beaktats i tillräcklig omfattning eller i vart fall inte tillåtits påverka utformningen av reglerna i tillräcklig utsträckning.s. 939
7.Som framgår av redan dessa korta presentationer av bidragen kan läsaren av detta häfte se fram emot en intressant läsning om ett ämne där diskussionen bara har inletts.s. 940