Närliggande

3.I NJA 2010 s. 629, som rörde ett avtalsvite, användes DCFR som källa rörande den splittrade situationen i Europa med avseende på om ersättning ska utgå vid sidan av ett avtalat vite eller om vitet ska anses utgöra exklusiv påföljd när avtalet inte hävs (se p. 11) och som jämförelse beträffande vad som enligt domstolen får anses vara en allmän princip, nämligen att en part, som vill regressa mot annan och som inte har ett längre gående ansvar än den andre, inför betalning till borgenären ska efterhöra om den andre har en invändning som parten kan åberopa mot borgenären, vid äventyr av att regressrätten annars kan falla bort (se p. 17). DCFR användes i NJA 2011 s. 600 på motsvarande sätt som jämförelseunderlag med avseende på frågan om vad som skall krävas för att ett standardvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling skall anses införlivat med det enskilda avtalet (se p. 8).s. 936