Stycket

6.Rättsfallet NJA 1998 C 74 brukar sägas innebära att det är tillåtet att föra bevisning om innebörden av en processrättshandling, eller om vad konkursförvaltaren har avsett med en avståendeförklaring (jfr NJA 1999 s. 777), i högre rätt. Kan hända är det mer tilltalande att tala om kommissionstalerättslig ratihabering, eftersom bevisningen kan leda till att konkursförvaltarens till domstolen riktade, först avgivna, förklaring tilläggs innebörd i enlighet med den senare bevisade ”avsikten”, även om ”avsikten” inte haft något som helst stöd i de yttre omständigheterna (jfr HD:s uttalande att omständigheterna inte var sådana att HovR:n, när den mottog konkursförvaltarens förklaring, borde ha utgått från att konkursboet avstod från den omtvistade tillgången). Orsaken till att konkursgäldenären ansågs ha haft talerätt i det aktuella fallet var dels att konkursförvaltaren hade meddelat domstolen att konkursboet inte önskade överta konkursgäldenärens talan, dels att — efter vad som senare kunde bevisas — konkursförvaltaren även hade haft för avsikt att meddela domstolen att konkursboet inte gjorde anspråk på den omtvistade tillgången. Det synes alltså ha krävts dels ett taleavstående, dels ett tillgångsavstående för att talerättsbristen skulle undanröjas. Vägledningen för rättstillämpningen skulle ha blivit bättre om HD hade sagt rakt ut att ett taleavstående, som inte också innefattar ett uttryckligt taleförbud, är tillräckligt för att konkursgäldenärens talerättsbrist skall undanröjas, i alla fall såvitt gäller kommissionstalerätten.s. 110