Rättsfall

NJA 1999 s. 777

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1999 s. 777

BibTeX

@misc{nja-1999-s-777,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1999 s. 777}},
  year         = {1999},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

10 hänvisningar i 5 artiklar · 10 stycken/fotnoter

Abandonering — en insolvensrättslig essä1 hänvisning

Mikael Mellqvist · SvJT 2022 s. 773–787 · 1 ställe

Mikael Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden s. 46. 1 3 I Tillsynsmyndighetens handbok för konkurs uttalas (avsnitt 2.13, s. 114) att syftet med abandonering är att ”befria boet från ansvar för egendom som har ett försumbart eller negativt värde”. Min ståndpunkt är alltså att sådan egendom inte ska, t.o.m. inte kan, finnas i boet. 14 I lagtexten används alltså uttrycket att utmätning inte ska ske. I motiveringen (prop. 1993/94:50 s. 293 f.) används omväxlande uttrycken att utmätning inte ska ske, inte kan och inte får ske av värdelös egendom. Oavsett ordval torde det stå klart att det är frågan om en förbudsregel och inte ”bara” en lämplighetsregel. Som jämförelse kan påpekas att det i andra stycket i 4 kap. 3 § utsökningsbalken föreskrivs att viss egendom bör väljas framför annan vid utmätning. 1 5 Skillnaden mellan specialexekution (utmätning) och generalexekution (konkurs) är alltså att det förra inriktar sig på ett bestämt utmätningsbart objekt och det senare på alla utmätningsbara objekt. Men i båda fallen undantas icke utmätningsbara objekt. 16 I NJA 1968 s. 270 förs en diskussion (i ett särskilt yttrande av justitierådet Höglund och ett tillägg av justitierådet Söderlund) om skillnader och likheter mellan hur omfattningen av konkursbeslaget respektive egendoms utmätningsbarhet är reglerad. Den diskussionen är indirekt av intresse för det som här diskuteras, men inte av direkt relevans för ståndpunkterna här. Angående förhållandet mellan konkurs och utmätning se också Lars Welamson, Konkursrätt s. 320 f. 1 7 Vid diskussionen vid Insolvensrättsligt forum var advokaten Lars Söderqvist inne på att egendom utan ett nettovärde inte omfattas av konkursbeslaget, se Insolvensrättsligt forum 1997 s. 95. Han fick dock mothugg av Torkel Gregow (s. 97). 18 Att det inte alltid direkt vid konkursbeslutet är möjligt att avgöra vilka objekt ingående i gäldenärens egendomsmassa som omfattas av konkursbeslaget är inget märkligt. Utmätningsbestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket utsökningsbalken är bl.a. därför i 4 kap. 33 § andra stycket samma balk förenad med en bestämmelse om upphävande av en (som det senare visar sig förbjuden) utmätning. I ett konkursperspektiv är innebörden av detta att vilka tillgångar som hör till konkursboet inte kan fastställas en gång för alla när konkursbeslutet meddelas. I det följande kommer dock här föreslås att det i konkurslagen regleras att en abandonering från förvaltarens sida görs till en i princip oåterkallelig rättshandling; som då definitivt ger besked om att visst egendomsobjekt är konkursfritt. 1 9 Den lagstadgade abandoneringskonsekvensen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen bör alltså upphävas; vilket jag återkommer till i essän i nästa nummer av SvJT. 20 Jfr Marek Keller s. 344 f. som uttalar att det alltså (genom NJA 2013 s. 830) står klart att ett avstående från taleövertagande innebär en abandonering. Jag vill hävda (vilket jag tror är även Marek Kellers uppfattning) att det inte står klart först i och med rättsfallet. Det följer redan explicit av lagtexten i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen att en abandonering följer av avståndet. Jfr dock s. 371 där han, i anslutning till rättsfallet, diskuterar omfattningen av en sådan abandonering. Jfr Stefan Lindskog, Betalning s. 675 f. som diskuterar olika tänkbara varianter av lagtextens betydelse, men som hamnar i slutsatsen att konsekvensen är abandonering. Jfr annan uppfattning Jenny Söderlund i SvJT 2012 s. 85. Se också Mellqvist/ Welamson s. 162 f. och vidare nedan. 2 1 Se angående detta tidigare omnämnda rättsfallet NJA 1968 s. 270. 22 Se Marek Keller s. 334 (jfr s. 332) som påpekar att det förhållandet att det rörde sig om ett avtal av personlig natur inte utesluter att boet har talerätt. I begreppet ”talerätt” ingår då alltså att man har materiell rätt till egendomen (lönefordran). Det var ju den rätten boet ansågs ha abandonerat. Ang. rättsfallen se också Mikael Mellqvist i JT 2020–21 s. 463 (och jfr JT 2013–14 s. 663). Ang. NJA 1996 s. 46 se också Stefan Lindskog, Betalning s. 675 f. (särskilt not 2367), Mikael Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden s. 332 f., Torgny Håstad och Mikael Möller, Insolvensrättsligt forum 2005 s. 151 f. och även Jenny Söderlund i SvJT 2012 s. 85 och densamma i Konkursrätten bl.a. s. 224 f. Jfr också rättsfallen NJA 1999 s. 777, 2004 s. 777, 2013 s. 304 samt notisfallen NJA 1991 C 153, 1998 C 74 och 2005 N 22. 23 Marek Keller s. 254. 24 Detta ”materiella synsätt” innebär alltså att boet till konkursgäldenären lämnar tillbaka (åtminstone) förfoganderätten till egendom som man fått (åtminstone) förfoganderätt till genom konkursbeslaget. Det borde också innebära att boet inte på samma sätt kan abandonera egendom som boet har förvärvat efter konkursbeslutet. Däremot borde boet i sådana fall kunna rättshandla med konkursgäldenären och t.ex. till gäldenären sälja eller skänka sådan egendom (det är ju inte egendom som omfattas av konkursbeslaget). 25 Ordet abandonering betyder övergivande. Man kan enligt allmänt språkbruk överge egendom, men det är svårare att säga att man överger en talan. Möjligen skulle man kunna använda begreppet ”processuell abandonering” för just fall som omfattas av 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen eftersom man kan se det som att enbart en processhandling direkt får den materiella konsekvensen att den omtvistade egendomen abandonderas. 2 6 Jfr Marek Keller s. 371 f. som också ser svårigheter med detta subjektiva rekvisit. 27 Och jag vill hävda — i motsats till vad som uttalas i NJA 2004 s. 777 — att förvaltaren och konkursgäldenären kan avtala om detta. Se ang. nämnda rättsfall även Marek Keller, s. 264 f. och s. 361 f., Stefan Lindskog, Betalning s. 680 f. (särskilt not 2537 och 2538) och Mikael Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden, s. 61 (med ytterligare hänvisningar). 2 8 Utformningen av den lagändring som krävs vad gäller denna femte punkt återkommer jag till i andra delen av denna konkursrättsliga essä. 29 Det kan nämnas att 2007 års Insolvensutredning föreslog något liknande, se SOU 2010:2, del 2, s. 112 f. Innebörden av den här föreslagna regeln är i allt väsentligt densamma. Ordet ”omhänderta” i förslaget skulle kunna ersättas med ”använda för konkursändamålet” eller ”använda för att betala gäldenärens skulder”. Det knyter då formuleringsmässigt direkt an till formuleringen av portalbestämmelsen i 1 kap. 1 § konkurslagen. 3 0 Orden inom [parentes] i den föreslagna lagtexten. Enligt min mening är det i allra högsta grad rimligt att tolka in denna presumtion i nu gällande lagreglering i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen. Högsta domstolen har dock satt stopp för en sådan lagtolkning i och med NJA 2013 s. 830. Möjligen skulle det rättsfallet motivera ett förtydligande med orden inom [parentes] i lagtexten.fotnot 12 · s. 776

Litteratur1 hänvisning

SvJT 2021 s. 134 · 1 ställe

Det är ingen hemlighet att jag beträffande detta är starkt påverkad av Dag Victor och hans avhandling Rättssystem och vetenskap — Studier kring en analysmodell för ideologiska system, Stockholm 1977, vilket jag uppehållit mig vid i min artikel Pacta sunt servanda och pragmatiska principer i antologin Pragmatism v. principfasthet i förmögenhetsrätten (redaktör Jan Kleineman), Stockholm 2019 samt i någon mån även i min anmälan av Claes Martinsson, Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat, Uppsala 2018, i SvJT 2019 s. 979. 1 3 Se Marek Keller (s. 279) som uttalar att ”utrensningen av kvarlevorna av begreppsjurisprudensen har emellertid inte blivit fullt genomförd”, vilket enligt honom (s. 280) leder till en ”ofullgången funktionalism”. 14 Han behandlar emellertid just den frågan och konstaterar efter en allsidig belysning att den dominerande uppfattningen är att äganderätten till den konkursbeslagtagna egendomen alltjämt ligger kvar hos konkursgäldenären. Han redovisar ett mycket gott stöd för det. Se ang. detta dock Stefan Lindskog, Betalning s. 673 f., Jenny Söderlund, Konkursrätten s. 233 f. och s. 316 f. samt Mikael Mellqvist i Festskrift till Stefan till Lindskog. 1 5 Marek Keller (s. 279) uttalar från ett funktionellt perspektiv att frågan om äganderättens placering är ett föråldrat sätt att närma sig enskilda rättsliga problem. Han uttalar också (s. 289) att från ett funktionellt perspektiv kan enskilda frågor hanteras utan hänsyn till placering av äganderätten. Han ställer sig dock bakom den förhärskande uppfattningen framför allt för att den fungerar väl som ett ”pedagogiskt verktyg eller tumregel” för att avgränsa massaansvaret i enlighet med konkursrättens system och ändamål (s. 290). Han framhåller också fördelarna i övrigt med den förhärskande uppfattningen i frågan (s. 291 f.). 16 Det gäller helt klart inom ramen för Marek Kellers avhandling. Det är en given fördel med och styrka i avhandlingen att han inte låter sig fångas i ”begreppsfällan”. Det hindrar inte att det kan finnas anledning att ta sig an ett mer teoretiskt och principiellt betonat angreppssätt och genomföra en analys av konkurslagens struktur och begreppsanvändning i syfte att klargöra, skärpa och precisera lagen och dess uttryck för att därmed underlätta tillämpningen. 17 ”Begreppsjuristen” kan nöja sig med att härleda sin lösning till definitionen av ett begrepp. Han eller hon behöver inte bry sig om lösningens konsekvenser. 18 Marek Keller s. 113 f. och jfr s. 102 f. 19 Man kan, om man vill, tolka honom som att det förhållandet att det har ansetts nödvändigt med en särskild processuell reglering i konkurslagen kan tas till intäkt för att den materiella regleringen i konkurslagen kräver särskilda processuella tillämpningar. Och varför det? Jo, det är av största vikt att konkursändamålet får genomslag. För att det ska uppnås krävs att den materiella regleringen i lagen får understöd av en särskilt anpassad processuell reglering. 20 Att utnämna konkursändamålet till den givna normen är givetvis ett normativt ställningstagande i sig. Men här behöver den normativa diskussionen inte föras i partikulära frågor. 2 1 Marek Keller s. 38 22 Marek Keller s. 69 f. 23 Marek Keller s. 113 f. 4 kap. där ”modellen för grundmodellerna” presenteras är mycket kort (6 sidor). Men Keller återkommer till en grundmodell i ett särskilt avsnitt i vart och ett av de kapitel (8–21 kap.) där han presenterar sina undersökningar. 24 Jag förstår detta som en slags ”kontrollstation” där man i varje enskilt fall måste stämma av dessa falls unika karaktär och vid behov — när starka hänsyn av något slag gör sig påminda — anpassa lösningen till det fallets särart. En ”slavisk” tillämpning av en modell eller en metod för i slutändan inte står i vägen för timlighet och förnuft. Se Marek Keller s. 38 och 118. 25 Marek Keller s. 393. 26 Marek Keller s. 407 f. Det ska påpekas att det i detta kapitel behandlas andra frågor om intervention än den jag här lyft fram som exempel. 27 Marek Keller s. 115 f. 28 Ett slående undantag från det är Ulf Göransons avhandling Traditionsprincipen från 1985 som tvärtom är uppbyggd kring den rättshistoriska uppkomsten av traditionsprincipen och där det är svårt att utan tillgång till denna historia till fullo förstå och tillämpa principen så som varande gällande rätt i dag. 2 9 Man kan notera att parterna i ett avtal är medkontrahenter, men när de börjar tvista om avtalets innebörd är de motparter. 3 0 Se Therése Montoya Fridström, Homo Juridicus — Den kapabla människan i rätten s. 61 som påtalar att man i andra länder talar om ”legal power/competence” och ”legal capacity” för att hålla isär de båda ”formerna” av rättshandlingsförmåga. I Sverige förekommer också begreppet ”rättskapacitet”; men då med den dubbla användningen. 31 Therése Montoya Fridström s. 63 f. 32 Alla håller nog inte med att det är frågan om synonymer. Men i så fall görs vissa modifikationer så att begreppen ändå anses närbesläktade. 33 Marek Keller s. 257 f. En äkta talerättsprövning innefattar en viss prövning av partens materiella rätt i tvisten medan det med en talerättsprövning med stöd av påståendedoktrinen är tillräckligt att parten påstår sig vara materiellt berättigad. 34 Se Marek Keller s. 275. ”Mindre väl avvägd” måste anses vara ett mycket måttfullt omdöme om detta märkliga rättsfall. Hur som helst manar ”lösningen” i fallet inte till efterföljd. 3 5 Marek Keller s. 295 f. och s. 336 f. 36 Se NJA 1996 s. 46. Jfr också, som inte rör tillämpning av 3 kap. 9 § konkurslagen, NJA 1999 s. 777 samt notisfallen NJA 1991 C 153, 1998 C 74 och 2005 N 22. Se dock i det följande NJA 2013 s. 830 som ”spökar” här. 37 Torgny Håstad och Mikael Möller, Insolvensrättsligt forum 2005 s. 151 f. har uttryckt kritik mot utgången i fallet. De förefaller dock inte hävda att fallet inte uttrycker gällande rätt. Marek Keller återkommer upprepat till rättsfallet, se framför allt s. 326 f. där han också redovisar fallets behandling av andra författare. 3 8 Marek Keller s. 372 f. 39 Marek Keller s. 387. 40 Denna boets rätt att återta ett avstående från att överta gäldenärens talan följer av NJA 2013 s. 340. Se ang. det fallet Mikael Mellqvist i JT 2013–14 s. 663. 41 Marek Keller s. 388 och s. 747. 42 Se Marek Keller s. 590 f. med hänvisningen till Lars Welamson, Konkursrätt s. 292 f. och annan doktrin. 43 Jfr NJA 2004 s. 836. 4 4 Marek Keller s. 576 och s. 757 f. samt s. 531 där han påpekar att dansk rätt har valt den vägen. 45 Marek Keller s. 602 och s. 758. 46 Marek Keller s. 419 f. Som där nämns anses denna huvudregel allmänt utgöra gällande rätt. 47 Marek Keller s. 432 f. och de rättsfall han hänvisar till i noten 1900 och på s. 623 f. samt s. 638 f. 48 Marek Keller s. 452 f. 4 9 Mellqvist/Welamson, Konkurs och annan insolvensrätt s. 150 f. Jag kan tillägga och förtydliga att denna bevisverkan givetvis reduceras avsevärt om avgörandet grundas på en eftergift eller ett medgivande. 50 Marek Keller s. 435 f. 51 Marek Keller s. 623. 52 Marek Keller s. 254. 53 Marek Keller s. 644 f. och s. 698 f. 54 Marek Keller s. 596 och s. 602 där han de lege ferenda förordar att domar i processer rörande konkursfordringar inte ska ha någon rättskraft i konkursen, dvs. helt enkelt att Ekelöfs huvudregel om rättskraftens subjektiva begränsning ska gälla. 55 Marek Keller s. 483 f. resp. s. 722 f. 5 6 Marek Keller s. 528 f. Han benämner kapitlet ”exkurs”. Jag antar att beteckningen har att göra med att han här anser sig behandla endast ”något” (och inte ”allt”) om processmissbruk bestående i utnyttjande av den insolventa sidans medellöshet. Även om så är fallet är det dock en tämligen diger genomgång har presenterar. 15 kap. är dispositionsmässigt placerat sist bland kapitlen som handlar om tillgångsprocesserna och före avdelningen rörande skuldprocesser. Jag uppfattar dock inte att 15 kap. är begränsat till processmissbruk enbart i tillgångsprocesser, utan att det har generell giltighet, även om det i praktiken inte rimligen kan ha samma betydelse i skuldprocesser. 57 Konkursgäldenären kan däremot inte processa om egendom som omfattas av konkursbeslaget. En sådan talan ska avvisas såväl om den väckts av som mot konkursgäldenären. I praxis har man dock, som nämnts, i stället gett boet möjlighet att överta talan och i ett fall (NJA 2003 s. 356) delgett stämningsansökan med boet (i stället för den som svaranden utpekade gäldenären). Det är alltså frågan om två olika sätt som förvandlar ett absolut rättegångshinder till ett avhjälpbart sådant. 58 Marek Keller s. 531 f. Jfr också NJA 1968 s. 270 och Marek Kellers redovisning av det rättsfallet s. 205 f. 5 9 2014 års fall måste sägas vara ett tydligt exempel på att ansvarsgenombrott motiverades med att det var frågan om ett ”upplägg” där syftet utan tvekan var att kringgå reglerna om ansvar för rättegångskostnader. 60 Marek Keller s. 515 f., s. 526 och s. 555 samt även s. 419 f. 61 Marek Keller s. 546 f. resp. 548 f. 62 Se Mikael Mellqvist i JT 2006–07 s. 416. 63 I NJA 1996 s. 661 har det förtydligats att gäldenären inte själv kan utföra tvisten efter det att förvaltaren ingått en förlikning med motparten. 64 Marek Keller s. 316. 6 5 Marek Keller s. 292 f. och s. 183 f. 66 Det är dock möjligt att träffa avtal som innebär att kommissionären ska ha del av vinsten. 67 Marek Keller s. 296 f. 68 Han föreslår de lege ferenda att en sådan möjlighet till kommissionstalan skulle kunna utformas så att borgenärerna har en sekundär rätt och gäldenären en tertiär rätt till sådana talan när boet inte vill utnyttja sin primära talerätt. Se s. 303, s. 313 och s. 336 f. 69 Marek Keller s. 300. 70 Marek Keller s. 296. 71 Se t.ex. avsnitt 9.2, 9.3, 9.6, 9.8, 11.6, 11.7, 13.4, 13.5, 14.3, 14.5, 15.2, 15.3, 15.5, 22.2, 22.3 och 22.4. 7 2 Se sammanfattningsvis Marek Keller s. 763 f. 73 Marek Keller t.ex. s. 377. 74 Marek Keller s. 359 f. Jag instämmer i att de båda rättsfallen inte går att förena med varandra i aktuell avseende. Mikael Möller, Insolvensrättsligt forum 2005 s. 156, anser att Högsta domstolens rättstillämpning i NJA 2004 s. 777 är av den kaliber att resningsgrund föreligger. Som framgår ovan är jag beredd att instämma i kritiken i och för sig. Men jag är samtidigt beredd att inta en mer ödmjuk inställning inte minst med beaktande av det på ett grundläggande plan rör sig om tillämpningar i ett systematiskt outforskat ”ingenmansland”. Om inte annat ger genomgångarna och resonemangen i Jenny Söderlunds avhandling, Konkursrätten, besked om att det finns utrymme för olika synsätt i de konkursrättsliga grundfrågorna utan att något av dessa synsätt behöver vara direkt ”fel”. 75 Jag noterar också att Marek Keller (s. 365) anför att abandoneringen på tveksamma grunder kommit att anses som enbart en processhandling (vilket gör ett återtagande i samma instans verksamt). 7 6 Jag vände mig alltså i någon mån mot vad Marek Keller (s. 371) anger om att lagtexten inte anger något om omfattningen av abandoneringen. Min uppfattning är att avsaknaden av en uttrycklig begränsning borde läsas som att en abandonering är total, dvs. avser såväl egendomen i sig som alla tänkbara rättigheter som kan härledas från den — men Högsta domstolen har genom NJA 2013 s. 830 omöjliggjort denna (givna?) läsning. 77 Se Marek Keller t.ex. s. 321. 7 8 Men han behöver vid behandlingen av varje avgränsad fråga inte presentera en fullständig argumentation för att konkursändamålet ska tillåtas få en avsevärd tyngd. Den argumentationen har han presenterat i generell form.fotnot 12 · s. 137

Fordrans uppkomst inom insolvensrätten2 hänvisningar

Jonatan Schytzer · 2020, s. 1–2037 · 2 ställen

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2019 s. 1125–1165 · 1 ställe

Se till exempel NJA 1906 s. 423 och NJA 1906 s. 505. I rättsfallet NJA 1997 s. 168 uppkom fråga om två enskilda styrelseledamöter i ett bolag hade rätt att i eget namn överklaga ett konkursbeslut. HD konstaterade att styrelseledamöterna saknade behörighet därtill. Av rättsfallet NJA 1995 s. 437 framgår att en ensam firmatecknare har samma behörighet som styrelsen att företräda bolaget gentemot tredje man. 1 2 Se till exempel Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 8 kap. 35 § punkten 2 med vidare hänvisningar. 13 I rättsfallen NJA 1994 s. 664 I och II ansågs dock en suppleant ha inträtt som ställföreträdare när bolaget saknade ordinarie styrelseledamot respektive denne hade blivit obehörig. 14 Se Åhman, Styrelsen som aktiebolagets ställföreträdare inför domstol, s. 852. Rättsfallet har även kritiserats av Stattin, D., Om bolagsföreträdares befogenhetsöverskridande, Uppsala 2007, s. 43 ff. Konkursförvaltare i moderbolag kan inte företräda dotterbolag inför domstol enligt RH 1992:41. Se även RH 1997:88. 1 5 Motsvarande bestämmelser finns i 8 kap. 15 respektive 21 §§ aktiebolagslagen. 16 Se för närliggande frågor NJA 1994 s. 664 I och II och RH 1997:88. 1 7 I rättsfallet NJA 1990 s. 286 fastställde HD att ”ett i behörig ordning justerat protokoll från bolagsstämma äger vitsord i fråga om beslutets innehåll, såvida det ej i särskild rättegång visats att beslutet haft annat innehåll än det protokollförda”. 18 Frågan om verkan av brister i ett styrelseval och om intervention med mera har också berörts i rättsfallen NJA 1960 s. 52, NJA 1998 s. 419 och NJA 2015 s. 466. 1 9 Se även NJA 1913 s. 354 och NJA 1993 s. 605. 20 Motsvarande bestämmelse fanns i 8 kap. 25 § 1975 års aktiebolagslag. 21 Frågan om innebörden av begreppet löpande förvaltningen och därmed verkställande direktörens behörighet har tidigare prövats av HD i rättsfallen NJA 1958 s. 186, NJA 1968 s. 375, NJA 1995 s. 437 och NJA 1997 s. 168 samt av hovrätten i RH 1995:87. 22 Se till exempel Åhman, O., Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, Ak. Avh., Uppsala 1997, s. 582 ff. och Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 8 kap. 29 § punkten 1. 23 Se prop. 1997/98:99 s. 222. Motsvarande bestämmelse finns nu i 8 kap. 29 § aktiebolagslagen. 24 Se RH 1995:87, som gällde ett mål om avhysning av hyresgäst i ett fastighetsbolag. 2 5 Fråga om ogiltighet vid aktieteckning och vissa närliggande frågor aktualiserades även i det så kallade emissionsgarantimålet, NJA 2016 s. 107. 26 Motsvarande bestämmelser finns nu i 13 kap. 27–30 §§ aktiebolagslagen. 27 Prop. 1975:103 s. 298. 28 Se Karlgren, Hj., Några aktierättsliga anteckningar i anledning av ett par rättsfall, SvJT 1938 s. 187 ff., s. 198. 2 9 Nerep, E., med flera synes vara av annan uppfattning, dock med en enligt min mening tvivelaktig motivering, se Aktiebolagslag (2005:551) 13 kap. 13 §, Lexino 2018-06-26 punkten 3.2. 30 Den fråga som behandlas i rättsfallet har kommenterats kort av Sandström, som påpekar att rättsläget ser annorlunda ut i dansk och tysk rätt (se Sandström, T., Svensk aktiebolagsrätt, 6 u., Stockholm 2017, s. 121). 31 Motsvarande bestämmelse finns nu i 22 kap. 24 § första stycket aktiebolagslagen. 32 Lagen har ersatts av delgivningslag (2010:1932). 33 Se även NJA 1996 s. 330 rörande delgivning av påkallelseskrift. 34 Motsvarande bestämmelse finns nu i 25 kap. 50 § första stycket aktiebolagslagen. 35 Se till exempel HD:s uttalande i NJA 1979 s. 700 på s. 704, NJA 1982 s. 820 I och II och NJA 1999 s. 237. 36 Se bland annat NJA 1954 s. 421, NJA 1974 s. 13, NJA 1979 s. 700, NJA 1988 s. 110, AD 1993 nr 9 och 10, NJA 1996 s. 459, NJA 1998 s. 608 och NJA 2005 s. 167 (se nedan). 3 7 Jfr NJA 2000 s. 144, där HD framhöll att aktieägarnas intresse av att kunna tillgodogöra sig en tillgång tillhörande bolaget inte kräver att bolaget tillerkänns partshabilitet. Det noterades härvid att tillgången efter bolagsstämmobeslut om likvidation och utseende av likvidator kan utskiftas till aktieägarna med samäganderätt eller till ett av aktieägarna ägt bolag och att aktieägarna eller det nya, gemensamt ägda bolaget därefter kan väcka talan angående tillgången. Mot bakgrund härav kom HD fram till att det inte fanns skäl att tillerkänna ett aktiebolag som upplösts genom en underskottskonkurs en mer omfattande partshabilitet genom att inleda likvidation än bolaget annars skulle ha haft. 3 8 Den 1 juli 2004 blev PRV:s bolagsavdelning en egen myndighet, Bolagsverket. 39 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1979 s. 237, NJA 1986 s. 94, NJA 1986 C 146, NJA 1996 s. 459 och NJA 1999 s. 237. 40 Motsvarande bestämmelse finns i 25 kap. 50 § första stycket 2 aktiebolagslagen. 41 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1999 s. 237 och NJA 2001 s. 144 (se ovan). 42 Se också RH 2004:33 ovan. HD hänvisade till rättsfallen NJA 1996 s. 46, NJA 1999 s. 777 och NJA 2000 s. 479. 4 3 Motsvarande bestämmelse finns nu i 9 kap. 3 § aktiebolagslagen, 44 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 45 Jfr RH 1996:114, där omständigheterna var annorlunda, men där ansvar för förpliktelser enligt stadgandet ålades styrelseledamöterna. 46 Se prop. 2000/01:150 s. 44. Lindskog behandlar frågan om rättelse i Kapitalbrist i aktiebolag, Zeteo 2018-11-28, punkten 10.3. Se även Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 25 kap. 18 § punkterna 1 och 5. Den närliggande frågan om ansvarsperiodens upphörande behandlas i rättsfallen NJA 2012 s. 858 (ansvarsperioden upphör vid framläggande av en årsredovisning som utvisar att det finns full täckning för aktiekapitalet), NJA 2018 s. 202 (ansvarsperioden upphör vid konkursbeslut) och NJA 2018 s. 1038 (ansvarsperioden upphör inte vid beslut om företagsrekonstruktion). 4 7 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 48 Se prop. 1990/91:198 s. 8 och 16. 49 Betydelsen av faktisk återhämtning och kraven på kapitaltäckningsåtaganden behandlades närmare i rättsfallet NJA 1988 s. 620. Se även NJA 1942 s. 696. 50 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 5 1 Se även RH 2015:42. Jfr NJA 2005 s. 44 (se punkten 6.5 nedan), där HD konstaterade att de ”skäl som talar emot sådan tillämpning av den berörda regeln om accessorisk preskription är så starka att denna, trots sin generella avfattning, inte bör anses tillämplig i fall då huvudgäldenären är ett aktiebolag och aktiebolaget blivit upplöst innan fordringen preskriberats mot bolaget”. 52 Hänvisning skedde till NJA 1997 s. 250. 53 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 5 4 Hänvisning skedde till NJA 1988 s. 620. 55 I rättsfallet NJA 2012 s. 858 behandlas ansvaret för en nytillträdd styrelseledamot och i NJA 2014 s. 892 ansvaret för en avgående styrelseledamot. Se även NJA 2014 s. 948, där borgenärens vetskap om styrelsens underlåtenhet påverkade styrelseledamotens ansvar. 5 6 Motsvarande bestämmelser finns i 29 kap. 9 § aktiebolagslagen. 5 7 Se även NJA 1990 s. 286. 58 HD hänvisade till NJA 1975 s. 575, NJA 1976 s. 599, NJA 1989 C 100 och NJA 1990 s. 286. 59 Se för en redogörelse av den debatt som förts i frågan Båvestam, U., Om bolagsstämmans ansvarsfrihetsbeslut, Festskrift till Lars Pehrson, Stockholm 2016, s. 63 ff. Se även Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 29 kap. 7 § punkten 2, som dock uttalar sig något motstridigt i frågan. Jfr Nerep med flera, Aktiebolagslag (2005:551) 29 kap. 7 §, Lexino 201806-26 punkten 2.2 med vidare hänvisningar. 6 0 Motsvarande bestämmelser finns nu i 29 kap. aktiebolagslagen. 61 Hänvisning skedde här till rättsfallen NJA 1998 s. 734, NJA 1960 s. 243 och NJA 1926 s. 185. 6 2 Motsvarande bestämmelse finns nu i 29 kap. 5 § aktiebolagslagen. 63 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1947 s. 612, 1960 s. 529 och 1983 s. 441. Rättsfallet har kommenterats, om än mycket kort, av Dotevall, R., Bolagsledningens skadeståndsansvar, 3 u., Stockholm 2017, s. 237. 6 4 Motsvarande bestämmelse finns nu i 21 kap. 5 § aktiebolagslagen (förvärvslåneförbudet). 65 Straffmätning vid brott mot låneförbudet har tidigare behandlats av HD i NJA 1986 s. 56. 66 Se även NJA 1945 s. 341 och NJA 1945 s. 454. 6 7 Se angående bolagsbegreppet till exempel, Johansson, S., Svensk associationsrätt i huvuddrag, 12 u., Stockholm 2018, s. 32 ff. och Lindskog, S., Lagen om handelsbolag och enkla bolag, en kommentar, 3 u., Stockholm 2019, s. 38. 68 Se till exempel Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 106. 69 Se bland annat Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 229. 7 0 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1994 s. 607 och RÅ 1988 ref. 29. 71 Se NJA 1989 s. 92. 72 Se även det ovan redovisade rättsfallet NJA 2004 s. 3. Se prop. 1979/80:143 s. 125 f. 7 4 Se Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, fotnoterna 2119 och 2128. 7 5 Se Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 657 f. Se även Stéen, A., Uteslutning av handelsbolagsman, JT 2002–03 s. 909 ff. 76 Se Nial, H. & Hemström, C., Om handelsbolag och enkla bolag, 4 u., Stockholm 2008, s. 299. Jfr Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 736. 7 7 Hänvisning skedde till NJA 1982 s. 738. 78 Se NJA 1992 s. 110. 7 9 Hänvisning skedde till NJA 1902 s. 279, NJA 1984 s. 917och NJA 1992 s. 110. 80 Ifråga bostadsrättsföreningar och samfällighetsföreningar behandlas endast sådana rättsfall som rör associationsrättsliga frågeställningar. 81 Någon motsvarande rätt till förtida utträde finns som framgår nedan inte i lag (2018:672) om ekonomiska föreningar. 82 Motsvarande gäller i aktiebolag och det får anses vara en mycket god ordning, då det skulle bli omöjligt att bedriva affärsverksamhet om förvaltningsbeslut skulle kunna klandras av medlemmar/ägare. Se RH 2008:56 som kommenteras nedan. 8 3 I rättsfallet RH 2001:24 hade i samma fall konstaterats att hyresnämndens godkännande i och för sig krävdes. 8 4 Se för en utförlig redogörelse och analys av likhetsprincipen och generalklausulen bland annat Andersson, J. och Pehrson, L., Likhetsprincipen och generalklausulerna, Svernlöv, C. (red.), Aktiebolagslagens minoritetsskydd, Stockholm Centre for Commercial Law, skriftserie nr 7, s. 109 ff. 8 5 Samma utgång i Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 11 februari 2009 i mål T 376-08 som rörde påstådd olikabehandling av en ordförande och Svea hovrätts dom den 13 april 2010 i mål T 6617-08 som rörde bullerplank. 86 Hovrätten över Skåne och Blekinge prövade tillämpningen av likhetsprincipen i en fråga av direkt ekonomisk betydelse för medlem i dom den 11 februari 2009 i mål T 376-08. 87 Se prop. 1990/91:92 s. 122. 8 8 Denna fråga behandlades även i NJA 2013 s. 117. 89 Se NJA 1936 s. 684, NJA 1939 A 136, NJA 2013 s. 117 och HD:s dom den 28 juni 2019 i mål T 2984-18. 9 0 I rättsfallet NJA 2015 s. 939 intog HD i ett liknande fall en påfallande sträng syn på frågan om vad som omfattas av en samfällighetsförenings ändamål. 91 Hänvisning skedde till NJA 1983 s. 188. 9 2 Hänvisning skedde till NJA 1984 s. 215 och NJA 1984 s. 595. 9 3 Under denna rubrik behandlas rättsfall som i någon mån har en associationsrättslig anknytning. 94 Dold samäganderätt har tidigare behandlats i rättsfallen NJA 1960 s. 454, NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693, NJA 1982 s. 589, NJA 1985 s. 615, NJA 1993 s. 324, NJA 2004 s. 397 och NJA 2008 s. 826. 9 5 Hänvisning skedde till NJA 1970 s. 294 och NJA 1990 s. 460. 9 6 Motsvarande bestämmelse finns nu i 29 kap. 13 § aktiebolagslagen. 97 Lagen har nu ersatts av delgivningslag (2010:1932). 98 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1926 s. 281, NJA 1937 s. 579, NJA 1949 s. 164, NJA 1958 s. 422, NJA 1972 s. 246, NJA 1975 s. 638, NJA 1979 s. 769, NJA 1980 s. 197, NJA 1986 s. 217, NJA 1986 s. 409, NJA 1988 s. 86, NJA 1989 s. 671, NJA 1995 s. 367, NJA 1996 s. 52, NJA 1998 s. 545, NJA 2000 s. 88 och NJA 2007 s. 9. 9 9 Hänvisning skedde i målet till rättsfallen NJA 1996 s. 46, NJA 1999 s. 777 och NJA 2000 s. 479.fotnot 11 · s. 1129

Konkursgäldenärens talerätt i tillgångsfrågor — en uppsats om kommissionstalerätt och abandonering5 hänvisningar

Jenny Söderlund · SvJT 2012 s. 85–115 · 5 ställen