A.a. s. 382. Detta påpekas även av Lindell i hans anmälan av Heumans arbete, SvJT 2007 s. 363. 1 0 Lindell a.a. s. 362. 11 Lindskog a.a. s. 587 fotnot 2. 12 Se p. 4 och 7 i HD:s skäl. 13 Fitger m.fl. a.a. s. 13:48 d och da (supplement nr 72, april 2012) och Nordh, analys för Blendow Lexnova i november 2011 (se http://www.lexnova.se/tjanster.php?q=expert). Båda talar om ”nya omständigheter” och Nordh konstaterar att käranden kom med ”både en ny grund och ett nytt yrkande”. (Här ska anmärkas att vi vid tidpunkten för författandet av vår analys av fallet inte kände till Nordhs artikel, i vilken han ställer sig positiv till HD:s avgörande.) 14 Nordh hänvisar i den i föregående fotnot nämnda artikeln till en av honom författad analys av NJA 2008 s. 740 (”Klander av bodelning — en processuell anomali?!”), publicerad i juni 2008 och tillgänglig på www.infotorg.se. Nordh påpekar där att en kärande, för att undvika att en förändring av yrkande och grund stupar på att det inte rör sig om ”väsentligen samma grund” enligt RB 13:3 st. 1 p. 3, kan gå tillväga på följande sätt. Vecka 1 görs en tillåten förändring av grunden (då det rör sig om samma sak). Vecka 2 görs därefter en förändring av yrkandet i utökande riktning. Vid tidpunkten för förändringen av yrkandet är grunden oförändrad, varför kravet på ”väsentligen samma grund” inte utgör något problem. — Att denna möjlighet till processuellt taktiserande (som bleve onödig om man alltid ”klyver” en förändring av yrkande och grund i två delar) skulle vara en bevekelsegrund för HD:s nya metod har vi svårt att sluta oss till genom en läsning av NJA 2011 s. 718. 1 5 Lindskog a.a. s. 588. 16 I det aktuella fallet var dock målet anhängigt vid tingsrätten vid tidpunkten för kärandens förändring av sin talan. 1 7 Enligt Ekelöf borde det alltså annars stå en kärande fritt att i högre rätt utvidga sitt yrkande till ett högre belopp. Se Rättegång II, 8:e uppl., s. 140. 18 Se Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 183 fotnot 163, Nordh, Praktisk Process I, Processens ram i tvistemål, 2:a uppl., s. 64 fotnot 124 och Fitger m.fl. a.a. s. 13:40 f. 19 Enligt Nordh, SvJT 2002 s. 12, kräver en god processordning ”inre harmoni och symmetri”. 20 Lindskog a.a. s. 589. 21 Det ska dock medges att begreppet ”prejudikatvärde” inte har någon entydig innebörd. Se Heuman i Bernitz m.fl., Finna rätt, 11:e uppl., s. 129 f.
Hänvisas från p. 19 (s. 761)
19.Emellertid är Lindskogs premiss felaktig enligt vår mening. Hypotetiska (tänkta) — både framtida och dåtida — förhållanden är omständigheter, rättsfakta, som kan göras till föremål för bevisning (liksom alla rättsfakta). Det som Lindskog kallar för en ”rättslig värdering av bedömningsresultatet” är enligt oss inget annat än just bevisvärdering. I praxis förekommer det sålunda att domstolarna uttalar sig om vilken part som har bevisbördan för existensen av hypotetiska förhållanden. Den gängse uppfattningen i doktrinen är också att det är möjligt att bevisa sådana förhållanden. Enligt Nordh är rättsfakta ”faktiska förhållanden, dvs. omständigheter som har inträffat eller kunnat inträffa i verkligheten”. Lindskog kan dock finna visst stöd för sin uppfattning hos Heuman, som menar att ett påstående om ett hypotetiskt handlande är en ”a-teoretisk sats”, som — i ”likhet med vad som gäller värderingar” — inte kan sägas vara sann eller falsk. Heuman uttalar visserligen att ”[f]rån dessa utgångspunkter kan man tycka att det inte skulle gå att bevisa en hypotetisk handling”. Men av de exempel som han därefter tar upp framgår att hypotetiska handlingar i rättspraxis visst har gjorts till föremål för bevisning. Lindell har kritiserat Heumans uppfattning i detta avseende och menar att både tänkta och faktiska händelser kan vara sanna eller falska och att det endast är bevismöjligheterna som skiljer sig åt.s. 761