Rättsfall

NJA 2008 s. 740

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2008 s. 740

BibTeX

@misc{nja-2008-s-740,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2008 s. 740}},
  year         = {2008},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 7 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Barnets bästa i vårdnadstvister och i tvister om familjeekonomi vid separation1 hänvisning

Anna Kaldal, Emelie Kankaanpää Thell · JT 2025 s. 77–89 · 1 ställe

I syfte att undvika tvister hade äktenskapsbalken som viktig utgångspunkt att reglerna skulle vara enkelt utformade och kunna förstås av envar. Strävan efter att tvisterna skulle lösas utomrättsligt kom tidigare även till uttryck genom tvingande medling vid äktenskapsskillnad. Ytterligare uttryck för strävan att lösa bodelningstvister utomrättsligt är möjligheten att få en bodelningsförrättare utsedd av domstolen utan att talan i domstol väckts. Bodelningsförrättarens uppgift är att hjälpa parter som inte enas att genomföra en bodelning. Om bodelningsförrättaren inte kan få parterna att hitta en gemensam lösning kan tvångsdelning ske (17:6 st. 2 ÄktB och 26 § SamboL). Det saknas gräns för hur lång tid en bodelningsförrättning får ta, vilket kan medföra att en part kan fördröja en bodelning och hindra den ekonomiska upplösningen. Detta kan orsaka svårigheter både ekonomiskt och praktiskt för bl.a. en ekonomiskt svagare part. Om en part inte är nöjd med bodelningsbeslutet kan denne väcka talan mot den andra parten (klander av bodelning, 17:8 ÄktB och 26 § SamboL). Ett dilemma när det gäller klander är att en part som annars skulle ha nöjt sig med utfallet vid vetskapen om att motparten också nöjde sig, kan välja att klandra bodelningsbeslutet för ”säkerhets skull”. Annars riskerar parten att hamna i ett sämre läge eftersom svaranden i en klanderprocess inte kan framställa egna yrkanden om ändring till sin fördel (se NJA 2008 s. 740). Det förekommer därför att bodelningar klandras trots att båda parterna annars skulle ha nöjt sig. Klanderprocessen kan därför bidra till att tvisten förlängs och konflikten fördjupas.Hur ser processerna ut och varför? · p. 7 · s. 86

Gränsdragningen mellan bodelning och underhåll1 hänvisning

Michael Hellner · SvJT 2024 s. 611–622 · 1 ställe

Omnämnandet av pensionsskydd tillkom genom lagändring 1999, se prop. 1997/98:106. 1 1 Se t.ex. L. Tottie & Ö. Teleman, ovan not 3, kommentaren till 6 kap. 6 § och Ö. Teleman, Bodelning enligt äktenskapsbalken, 7:e uppl., Norstedts Juridik 2022, s. 199–201. Se även Ds 2005:34 s. 55. 12 Se prop. 1986/87:1 s. 194. 13 I Carl August Hagbergs skönt klingande översättning från 1861. Se Shakspeare’s (sic) dramatiska arbeten, Tionde bandet, C.W.K. Gleerups Förlag, Lund 1861, s. 118 (akt II, scen 2). 14 Prop. 1986/87:1 s. 176. 15 SOU 1981:85 s. 23 och 224 f. 1 6 Prop. 1986/87:1 s. 78. 17 Ibid., s. 175. 18 Ibid., s. 176. 19 Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV, Förslag till giftermålsbalk m.m. 1918, s. 356. 20 Se prop. 1973:32 s. 124 ff. Se också för en bakgrund G. Lind, Rättsföljden vid jämkning enligt ÄktB 12:1, i: A. Agell & M. Jänterä-Jareborg, Familjerättsliga studier — vänbok till Åke Saldeen, Iustus Förlag 2003, s. 161–188, s. 167 ff. 2 1 H. Westring, Den nya giftermålsbalken, P. A. Norstedt & Söners Förlag 1920, s. 207. 22 Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV, Förslag till giftermålsbalk m.m. 1918, s. 172. 23 Se nedan 3.4 om formkrav för att avtalet ska tjäna som exekutionstitel. 24 Se T. Lindgren, Jämkning av familjerättsliga avtal med stöd av 36 § avtalslagen. Den oskäliga skifteslikviden, JT 2021–22 s. 453–471. 25 ”Dröjsmålet med bodelning” NJA 2009 s. 437. Se för skäl till detta SOU 1981:85 s. 350 samt M. Brattström & A. Singer, Preskription av äktenskapets rättsverkningar?, Uppsala Faculty of Law Working Paper 2010:10, s. 13 ff m.v.h. 26 ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570. 2 7 Enligt allmänna preskriptionsregler avbryts preskription genom att gäldenären erkänner fordringen, erhåller ett skriftligt krav eller talan väcks, se 5 § preskriptionslagen. 28 Även vid ett överklagande av bodelningsförrättares beslut till tingsrätt kan part föra in nya omständigheter, se ”Den motklandrade bodelningen” NJA 2008 s. 740. 29 Genom lagen (1933:314) om boutredning och arvskifte. 30 SOU 1981:85 s. 413. 31 Frågan diskuterades ö.h.t. inte i vare sig familjelagssakkunnigas delbetänkande Underhåll till barn och frånskilda SOU 1977:37 eller betänkandet med förslag till äktenskapsbalk SOU 1981:85. 3 2 Ett underhållsstöd enligt socialförsäkringsbalken är dock skattefritt, 8 kap. 9 § IL. 33 Ett bodelningsavtal ska enligt 9 kap. 5 § ÄktB vara skriftligt och undertecknat. 3 4 Se rättsjämförande om detta rättsinstitut U. Göranson, Återvinning utom konkurs: svenskt och rättsjämförande kring actio pauliana, Norstedts Juridik 1989. 35 Såvitt avser kortnamnet på bodelningsförordningen har kravet på enkelhet fått gå före kravet på precision. Frågor om makars förmögenhetsförhållanden omfattar inte bara utfallet vid bodelning utan också frågor om äganderättsförhållandena i äktenskapet, regler om äktenskapsförord m.m. 36 Rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden, EUT L 183, 8.7.2016, s. 1 samt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1. 37 Art. 15 i underhållsförordningen inkorporerar genom hänvisning 2007 års Haagprotokoll om tillämplig lag för underhållsförpliktelser. 38 Se om underhållsförordningen SOU 2010:59 och om bodelningsförordningen SOU 2017:90. 3 9 Såvitt avser frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden genomförd genom lag (2019:234) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer (IBL). 40 Det finns en Haagkonvention från 1978 som dock endast har trätt i kraft i Frankrike, Luxemburg och Nederländerna. 4 1 Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad respektive makes död regleras i två olika avsnitt i lagen. Den nu aktuella § 42 återfinns i lagens avsnitt III om ”formuedeling ved separation og skilsmisse” och saknar motsvarighet i avdelning IV om ”formuedeling ved en ægtefælles død”. 42 L. Nielsen & I. Lund-Andersen, Karnov-kommentar till Lovbekendtgørelse 2019-08-07 nr 774 om ægtefællers økonomiske forhold, not 115. 43 Ægetællers økonomiske forhold. Betænkning afgivet af Retsvirkningslovudvalget. Betænkning nr 1552, 2015, s. 493. 44 A.a., s. 494. 45 L. Lynge Andersen & S. Danielsen, Urimeligt stillede ægtefæller — samspillet mellem familieret og aftaleret, Thomson Reuters 2009, s. 153. 4 6 SOU 1981:85 s. 225. 47 Ibid. s. 223. 48 Prop. 1986/87:1 s. 78. 49 Ibid. s. 176. 50 G. Lind, ovan not 20, s. 186. Kursiveringen är Linds och syftar till att förtydliga skillnaderna mellan förslaget och gällande rätt. 51 Ibid. s. 187. 5 2 Prop. 1986/87:1 s. 78.fotnot 10 · s. 612

Är det väsentligt att grunden är väsentligen densamma?1 hänvisning

Mikael Pauli · SvJT 2022 s. 211–229 · 1 ställe

kap. 3 § stycke 3. För det andra kan noteras att bl.a. rättsfallet NJA 1996 s. 553 inte nämns av HD. (I 1996 års fall tilläts ej en förändring som innebar ytterligare yrkande rörande samma slags tjänst utförd mellan samma parter men inom ramen för ett annat avtal) 33 Se justitiesekreterarens betänkande (p. 12) i NJA 2021 s. 193. 34 Jfr Nordh & Lindblom, Kommentar till RB häfte 2 (2003) s. 211 fotnot 23, som menar att NJA 1995 s. 644 inte motsäger deras uppfattning att det krävs faktisk tvistighet. — Observera att HD:s resonemang i NJA 2003 s. 460 om vad som ”typiskt sett” ska anses utgöra grunden för en klandertalan inte verkar ha något med Ekelöfs uppfattning att göra. Det framstår också kanske som lite oklart vilken betydelse typiskheten har för HD:s avgörande i 2003 års fall. I rubriken till rättsfallet talas det i stället om vad som ansett vara ”den väsentliga grunden”. (Jfr även justitiesekreterarens förslag till avgörande i ”Bröstarvingarnas taleändring”, där dessa båda begrepp s.a.s. syntetiseras; se p. 12 och 16 i betänkandet.) 35 Fitger m.fl. a.a. kommentaren till 13 kap. 3 §. Se vidare justitiesekreterarens betänkande (p. 7) i NJA 2021 s. 193. Jfr dock de speciella situationer som kan uppkomma just ang. bodelning; se NJA 2008 s. 740 (som HD inte nämner i sin redogörelse i 2021 års fall) och därtill Thornefors i kommentaren till RB 13:3 i Lexino (2018-11-01). 3 6 Punkten 5 i HD:s beslut har följande lydelse: ”Prejudikatfrågan i målet är om ett nytt yrkande om återbäring av gåva för att säkerställa efterarv enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken i ett pågående mål om återbäring till följd av en laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § utgör en tillåten taleändring.” 3 7 Kursiverat här. 3 8 Kursiverat här. 39 Avgörandet har kritiserats bl.a. för att inte vara helt tydligt i detta avseende. Se Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 760 ff. 40 Se Nordh a.a. s. 79. 4 1 Enligt HD i NJA 2011 s. 718 beror det på att grunden då är (eller får anses) vara oförändrad (eftersom saken är oförändrad) och då är förändringen a fortiori tillåten, eftersom ”samma grund” omfattas av ”väsentligen samma grund”. HD:s synsätt anknyter till motivens terminologi (som i sin tur härrör från att grunden på den tiden ansågs individualisera anspråket). Nordhs förklaring av HD-avgörandet är i stället att det kan finnas fall där en justering av talan rör samma sak, men där grunden är så förändrad att det inte rör sig om väsentligen samma grund. Därför är det enligt Nordh nödvändigt att, som HD verkar rekommendera, alltid börja prövningen i st. 3 för att undvika rättsförluster för käranden. När man därefter kommer ”upp” till st. 1 p. 3 är taleförändringen av grunden redan avklarad varför yrkandedelen kommer att tillåtas. 42 Se Pauli & Edelstam i SvJT 2012 s. 474 och s. 760. Se även Lindell, Civilprocessen, 5 uppl. (2021) s. 300–302, som kritiserar avgörandet framför allt avseende bedömningen i rättskraftsfrågan. Jfr vidare Bellander i Juridisk Publikation nr 2/2017 s. 319 ff. 43 Se Lindskog a.a., Nordh a.a. s. 79 och Thornefors, kommentaren till RB 13:3 i Lexino (2018-11-01). 44 Justitierådet Herre var referent både i 2021 års och i 2011 års fall. 45 Jfr justitiesekreterarens betänkande (p. 16) i NJA 2021 s. 193. Att HD inte gör en sådan klyvning, kan möjligen bero på att det rörde sig om fastställelseyrkanden i 2021 års fall till skillnad från 2011 års fall. Om HD här skulle ha kommit fram till att det handlade om samma sak, så är frågan om domstolen hade gått vidare till RB 13:3 st. 1 p. 3 och tillåtit ändringen, eller om ändringen i dess helhet hade tillåtits med stöd av RB 13:3 st. 3 (som justitiesekreteraren föreslog). Se Lindskog a.a. s. 588 f., som menar att det inte spelar så stor roll enligt vilken bestämmelse i paragrafen ändringen slutligen tillåts sedan en förändring enligt st. 3 har fått göras. 46 Se även tingsrättens och hovrättens beslutsskäl i denna del, som går ut på att saken ändras eftersom det rör sig om en utvidgning av talan. Bortsett från att begreppet ”utvidgning” verkar kunna användas för att avse både en förändring inom och utom samma rättskraftsområde (se Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 159 respektive NJA II 1943 s. 165) framstår även detta resonemang som något cirkelbetonat. 4 7 Jfr Asps resonemang om den ”vertikala analysvägen” (begreppet härrör från Melz) i SvJT 2021 s. 470 f. 48 Även HD betecknar yrkandena som ”alternativa” (se p. 21). Att kärandena använde konjunktionen ”och” i sin talan har ingen betydelse (se ovan vid fotnot 6). 49 Det ska dock påpekas att den exakta innebörden av kravet på ekonomisk likvärdighet inte är helt klarlagd; se Lindell a.a. s. 418 och Nordh a.a. s. 98 ff. vilken också ifrågasätter om kravet ska upprätthållas i alla situationer. 50 Det är emellertid inte helt enkelt att avgöra vad som är en och samma rättsföljd. Att bara studera den materiella regleringen räcker inte alltid, eftersom t.ex. prisavdrag avseende två olika fel är två olika rättsföljder trots att det ”materiellt”/ abstrakt/på lagstiftningsnivån är en enda rättsföljd. Enligt Ekelöf, som ju gick bort före 1999 års fall, kunde det vid bedömningen av om det är en eller två rättsföljder vara avgörande om de båda yrkandena var ekonomiskt likvärdiga; se Rättegång III, 6 uppl. (1994) s. 143. Att det i ”Bröstarvingarnas taleändring” handlade om två olika materiella regleringar som inte heller är ekonomiskt likvärdiga talar alltså för att det inte är samma rättsföljd. (Jfr hovrätten som anför att ”[f]öljden vid bifall till de olika yrkandena är […] i allt väsentligt densamma, nämligen att de gåvor som [Stig] har lämnat ska återbäras till dödsboet efter honom”.) — Se vidare Lindell a.a. s. 425 om varför det är rättsföljden i processuell mening som avses och att den civilrättsliga regleringen endast är en utgångspunkt i sammanhanget. (Jfr NJA 2021 s. 407, ”Renoveringen i Västervik”, p. 18 och 19.) 51 Utöver de ovan i avsnitt 5 angivna författarna, se även Holmgård, Notarietvistemål, 2 uppl. (2018) s. 220. 5 2 Värt att återigen framhålla är att även t.ex. Ekelöfs och Nordhs uppfattningar också grundar sig i ändamålsöverväganden. 53 Att yrkanden är alternativa talar alltså i sig emot att de skulle handläggas i två separata rättegångar. Jfr t.ex. Svea hovrätts beslut (meddelat 2011-09-23) i mål Ö 4186-10, där domstolen tillät en taleändring efter att dels ha konstaterat bl.a. att ”rättsfakta och saksammanhang till stor del är gemensamma för den ursprungliga och den ändrade talan”, dels ha lyft fram just det förhållandet att det rörde sig om alternativa yrkanden. 54 Se ovan vid och i fotnot 22 och 23 ang. Olivecrona. 55 Att HD inte hänvisar till Olivecrona kan kanske förklaras av att domstolen inte rakt av vill ”köpa” dennes teori om, och alla exempel på, saksammanhangets enhetlighet, vilken f.ö. delvis verkar bygga på den kritiserade uppfattningen — se Thornefors kommentaren till RB 14:1 i Lexino (2017-11-01) och Fitger m.fl. a.a. kommentaren till 14 kap. 1 § — att rekvisitet ”väsentligen samma grund” ska förstås på samma sätt som ”saken” i RB 13:3 st. 3. 56 Westberg (se t.ex. nedan i fotnot 57) använder begreppen synonymt och så görs även inom skatteprocessen, se RÅ 2004 ref. 144. Se vidare ang. Olivecrona i fotnot 22 och 23 ovan samt Svenaeus i SvJT 1973 s. 475. 57 Jfr Westberg, Civilrättskipning I, 3 uppl. (2021) s. 323 som anför följande: ”I grunden beskriver käranden det faktiska händelseförlopp (saksammanhang) som denne menar direkt ska leda till bifall av yrkandet. De centrala delarna av händelseförloppet utgör vid domarens rättsliga beslutsfattande åberopande av rättsfakta som är bindande för domstolen.” 5 8 Jfr NJA 2020 s. 591 (”Bälteshaken”) där HD uttalar (p. 15) att kumulation enligt 1 kap. 5 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar bl.a. kan ske när ”det är fråga om samma händelseförlopp, men målen ändå inte kan sägas ha väsentligen samma eller likartade grunder”. (I anslutning till det uttalandet hänvisar HD, p. 15, till lagens förarbeten, prop. 2015/16:57 s. 181, men där sägs inget om händelseförloppet.) — Jfr vidare ang. 2020 års fall, Wallerman Ghavanini i Processrättsliga studier tillägnade Bengt Lindell (red. Andersson m.fl.), 2022, s. 297 ff. 59 HD nämner gåvorna och minskningen av boets behållning, vilka refererar till gemensamma rättsfakta för de båda yrkandena. 60 Det passar även in på det andra exemplet som ges i motiven till RB 13:3 på när kumulation kan ske, vilket avser periodiskt förfallande belopp. Se dock nedan i fotnot 74 om Svenaeus uppfattning att två eller fler periodiskt förfallande belopp inte nödvändigtvis tillhör samma saksammanhang/händelseförlopp. 61 Olivecrona talar även om ett ”alldeles fristående händelseförlopp” (kurs. här), se fotnot 23 ovan, vilket också indikerar ett något lägre krav på identitet. Jfr Hassler a.a. (se vid och i fotnot 26 ovan). Enligt Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. (1996) s. 137 är Olivecrona "mycket liberal" vad gäller identitetskravet. 62 Uttrycket förekommer alltså inte i själva avgörandet utan bara i referatrubriken (se vidare fotnot 34 ovan). — Ytterligare sätt att uttrycka detta på skulle möjligen vara att tala om vad som är grundens ”kärna” eller ”ursprungsgrunden” för respektive yrkande; se Bomans resonemang i Deldom (1975) s. 24 med fotnot 8. 6 3 I denna punkt hänvisar HD till NJA 1995 s. 644. Detta fall har en central plats i HD:s praxisredogörelse och tjänar som ett slags ”brygga” mellan de övriga rättsfallen där. Värt att nämna är att 1995 års fall har utsatts för viss kritik i doktrinen som bl.a. går ut på att en diffust formulerad grund skulle göra det lättare att få igenom en taleändring än en precist formulerad sådan, se Bomans tillägg i Rättegång V, 7 uppl. (1998) s. 36 f. och jfr Lindell a.a. s. 324 fotnot 189. 64 Se Svea hovrätts beslut ovan i fotnot 53. 65 ”I ett mål om återbäring till följd av en laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken framställdes ett yrkande om återbäring av gåva med tillämpning av 3 kap. 3 § ärvdabalken. Yrkandet har ansetts stödja sig på väsentligen samma grund. Det har därmed utgjort en tillåten taleändring enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken.” 66 Se ovan fotnot 36. Observera även skillnaden mot hur justitiesekreteraren formulerar prejudikatfrågan (p. 5 i betänkandet): ”Fråga om ett nytt yrkande om återbäring av gåva enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken i ett mål om laglottskränkning enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda.” 67 Se C. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten (2017) s. 219 f. och s. 224 f. samt jfr Mellqvist i JT 2017–18 s. 873. 68 Som exempel kan nämnas NJA 1984 s. 777 där Högsta domstolen resonerar kring rättskraftens utsträckning utifrån de specifika förhållanden som gäller vid fastighetsköp. Räckvidden av NJA 1994 s. 23 och 1995 s. 610, också rörande rättskraft (fastighetsköp eller alla slags köp?), har tidigare diskuterats i doktrinen; se härom Pauli i JT 2001–02 s. 398 f. med fotnot 22 för ytterligare litteraturhänvisningar. Se även talerättsfrågan som aktualiserades i NJA 2021 s. 193 där — enligt HD:s praxis — en bedömning får göras i varje enskilt fall med beaktande av varje enskild regel om talerätt (se p. 15 och 16 i HD:s avgörande). 6 9 Ang. processekonomisk argumentation i allmänhet, se Bellander, Rättegångskostnader — Om kostnader i dispositiva tvistemål (2017) s. 172 ff. 70 Ekelöf, Förutsättningarna för ändring av talan i tvistemål (1941) s. 18, konstaterar att lagtextens ”strikta regel […] omöjliggör utvidgning av talan i vissa fall, då en sådan är praktiskt befogad”. Enligt honom kan anledningen till utformningen av regeln ha varit att bestämmelsen utgjorde en nyskapelse i svensk rätt (a.st.). 71 Ang. dekonstruktion och hur lågt ”rättsfaktumgolvet” bör läggas, se Lindblom, Processens arkitektur, I: Sena uppsatser (2006) s. 216. 72 Jfr Lindell a.a. s. 305, som dock får antas förespråka en strikt jämförelse av rättsfakta. 73 Enligt RB 14:6 finns en generell befogenhet för domstolen att kumulera mål mellan samma eller olika parter om det är ”till gagn för utredningen”. Trots ordvalet, anses bestämmelsen framför allt ta sikte på processekonomiska aspekter, se Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken (1949) s. 147 och Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. (2015) s. 206 fotnot 91. (Jfr fotnot 58 ovan.) 74 Jfr Svenaeus i SvJT 1973 s. 475, som — i samband med en diskussion om Olivecronas rättskraftslära — framför uppfattningen att periodiskt förfallande förpliktelser, t.ex. olika kvartalshyror, egentligen inte avser samma händelseförlopp. Se vidare Ekelöfs kritik av Olivecronas rättskraftslära avseende gränsdragningsproblemen (Ekelöf m.fl., Rättegång III, 8 uppl., 2018, s. 166). 7 5 Ekelöf menar således att om det råder överensstämmelse i ”tid och rum” är det vanligen fråga om väsentligen samma grund; se Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. (2015) s. 207. (Jfr NJA 2020 s. 591 p. 15; se ovan i fotnot 58.) Notera även att en utgångspunkt för HD i "Bröstarvingarnas taleändring" verkar vara att det ska vara fråga om ”delvis samma rättsfakta” (se domstolens redogörelse för doktrinen i p. 9). Se vidare ang. Westbergs uppfattning i fotnot 57 ovan. 76 Jfr dock Nordh, a.a. s. 81, som verkar mena att det inte räcker att det är fråga om samma huvudavtal utan att det också ska föreligga tvist i frågor som rör det avtalet. I NJA 1996 s. 553 var det fråga om olika avtal avseende samma tjänst och samma parter. Det är förstås inte otänkbart att gränsdragningsfrågor kan uppstå gällande om ett avtal är ”fristående” eller ett ”delavtal” knutet till ett ”huvudavtal”. 77 Liknande uppfattning hos Mellqvist & Lindh, Processrätt — grunderna för domstolsprocessen, 4 uppl. (2020) s. 80 (fastighetsköp) samt Thornefors a.a. och Lindell a.a. s. 295 (entreprenadavtal). — Det framstår också som mindre sannolikt att en domare vid tingsrätten som ställs inför en stämningsansökan innehållande två yrkanden rörande t.ex. olika fel i en och samma fastighet skulle låta lägga upp två olika mål för initial separat handläggning för att sedan åter kumulera dessa enligt RB 14:6. 78 Ang. det sistnämnda uttrycket, se fotnot 34 och 62 ovan. 79 Se bl.a. NJA 1990 s. 660, NJA 1996 s. 751 (där en förändring av en klandertalan av skiljedom dock inte tilläts med hänvisning till ändamålsskäl), NJA 1997 s. 62 och NJA 2005 s. 295.fotnot 13 · s. 217

Dag och jag och Högsta domstolen1 hänvisning

Stefan Lindskog · SvJT 2015 s. 415–423 · 1 ställe

Dag och jag satt tillsammans i ganska många mål, trots att vår gemensamma tid i HD bara blev drygt tre år. Vi var inte alltid ense. Det finns mål där jag fortfarande tycker att Dag fick utgången att tippa åt fel håll. Jag säger bara ”Kommunens ohemula förköpsansökan” NJA 2010 s. 27 och ”Jobbskatteavdraget” NJA 2010 s. 661! Men vid bladandet genom arkivbanden har jag också funnit mål där vi intog olika ståndpunkter utan att det har satt några djupare spår i mitt sinne eller ens i mitt minne (hur det är med Dag vet jag inte, men han har inte alltid varit i majoritet). Och i de flesta avgöranden drog vi i samma riktning. Två gånger kom vi rent av att omfamna varandra genom gemensamma tillägg, intellektuellt (se ”Den motklandrade bodelningen” NJA 2008 s. 740) eller närmast emotionellt (se ”Crohns sjukdom en nådefråga” NJA 2010 s. 485). Det är kära minnen!Dag och jag · p. 1 · s. 422

Tillägg till Högsta domstolens avgöranden, samt något om skiljaktigheter1 hänvisning

Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Stefan Lindskog · SvJT 2012 s. 313–318 · 1 ställe

Som exempel kan nämnas NJA 1990 s. 18 angående behov av lagstiftning rörande hembudsklausuler och liknande förbehåll, NJA 2002 s. 244 med kritik mot tidigare domar, NJA 2004 s. 777 angående behov av reglering av abandoneringsinstitutet, NJA 2008 s. 684 med en allmän diskussion om traditionsprincipen och en rekommendation till lagstiftaren att låta utreda denna, NJA 2008 s. 740 där det förordas en inskränkande tolkning avseende ett annat avgörande, NJA 2008 s. 1129 med protest mot utgången i ett tidigare avgörande som inte var direkt aktuellt i målet, NJA 2009 s. 41 angående ett otillfredsställande rättsläge, NJA 2009 s. 586 där en gränsdragning skedde utifrån ett visst penningvärde och det förutsågs fortsatt penningvärdeförsämring samt NJA 2010 s. 168 angående behov av lagstiftning beträffande dubbelbestraffningsförbudet (två olika tillägg).När skrivs tillägg? · p. 6 · s. 315

”Över ån…”— en duplik1 hänvisning

Mikael Pauli, Henrik Edelstam · SvJT 2012 s. 760–764 · 1 ställe

A.a. s. 382. Detta påpekas även av Lindell i hans anmälan av Heumans arbete, SvJT 2007 s. 363. 1 0 Lindell a.a. s. 362. 11 Lindskog a.a. s. 587 fotnot 2. 12 Se p. 4 och 7 i HD:s skäl. 13 Fitger m.fl. a.a. s. 13:48 d och da (supplement nr 72, april 2012) och Nordh, analys för Blendow Lexnova i november 2011 (se http://www.lexnova.se/tjanster.php?q=expert). Båda talar om ”nya omständigheter” och Nordh konstaterar att käranden kom med ”både en ny grund och ett nytt yrkande”. (Här ska anmärkas att vi vid tidpunkten för författandet av vår analys av fallet inte kände till Nordhs artikel, i vilken han ställer sig positiv till HD:s avgörande.) 14 Nordh hänvisar i den i föregående fotnot nämnda artikeln till en av honom författad analys av NJA 2008 s. 740 (”Klander av bodelning — en processuell anomali?!”), publicerad i juni 2008 och tillgänglig på www.infotorg.se. Nordh påpekar där att en kärande, för att undvika att en förändring av yrkande och grund stupar på att det inte rör sig om ”väsentligen samma grund” enligt RB 13:3 st. 1 p. 3, kan gå tillväga på följande sätt. Vecka 1 görs en tillåten förändring av grunden (då det rör sig om samma sak). Vecka 2 görs därefter en förändring av yrkandet i utökande riktning. Vid tidpunkten för förändringen av yrkandet är grunden oförändrad, varför kravet på ”väsentligen samma grund” inte utgör något problem. — Att denna möjlighet till processuellt taktiserande (som bleve onödig om man alltid ”klyver” en förändring av yrkande och grund i två delar) skulle vara en bevekelsegrund för HD:s nya metod har vi svårt att sluta oss till genom en läsning av NJA 2011 s. 718. 1 5 Lindskog a.a. s. 588. 16 I det aktuella fallet var dock målet anhängigt vid tingsrätten vid tidpunkten för kärandens förändring av sin talan. 1 7 Enligt Ekelöf borde det alltså annars stå en kärande fritt att i högre rätt utvidga sitt yrkande till ett högre belopp. Se Rättegång II, 8:e uppl., s. 140. 18 Se Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 183 fotnot 163, Nordh, Praktisk Process I, Processens ram i tvistemål, 2:a uppl., s. 64 fotnot 124 och Fitger m.fl. a.a. s. 13:40 f. 19 Enligt Nordh, SvJT 2002 s. 12, kräver en god processordning ”inre harmoni och symmetri”. 20 Lindskog a.a. s. 589. 21 Det ska dock medges att begreppet ”prejudikatvärde” inte har någon entydig innebörd. Se Heuman i Bernitz m.fl., Finna rätt, 11:e uppl., s. 129 f.fotnot 9 · s. 761

Om departementspromemorior1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 105–119 · 1 ställe

I en del fall av större intresse i detta sammanhang har man hänvisat till en promemoria som stöd för att gällande rätt har viss innebörd. Ibland anförs propositionen samtidigt (NJA 1986 s.539, NJA 2006 s.592, NJA 2007 s.451), och då är väl dess uttalanden viktigast; men det händer också att promemorian ensam anses ge besked i en fråga av betydelse för avgörandet. Detta har förekommit i NJA 1981 s.452 (Ds Ju 1978:5, om användning av sluten ungdomsvård), NJA 1982 s. 778 (Ds K 1980:14, om felparkering på tomtmark), NJA 1994 s.760 (Ds 1990:91, om värdering av konvertibla skuldebrev), NJA 1995 s.478 (Ds 1994:7, om tillämpning av samäganderättslagen på bostadsrätt), NJA 1998 s. 552 (åter Ds 1994:7. om tillämpning av samäganderättslagen i vissa fall), NJA 2007 s. 131 (Ds 2004:47, om undantag från lönegaranti), och NJA 2007 s.584 (Ds 2007:10, om innebörd av kränkning). Ibland har då promemorian inte lett till lagstiftning i det aktuella avseendet, men den har ändå ansetts ha intresse i sammanhanget. Det har också förekommit att en skiljaktig (eller två skiljaktiga) på samma sätt hänvisat till promemorian; se NJA 1984 s. 76 (Ds Ju 1973:14, om tagande i förvar), NJA 1993 s. 292 (Ds Ju 1972:4, om omfattningen av svensk jurisdiktion), NJA 2007 s.862 (åter Ds 2007:10, om tillämpning av skadeståndslagen vid brott mot Europakonventionen), och NJA 2008 s.740 (Ds 2005:34, om klander av bodelning).Promemoriorna som rättskälla · p. 4 · s. 114