1.Högsta domstolen analyserade i domen i NJA 2011 s. 357 en rad frågor om påföljdsbestämningar och farlighetsbedömningar i narkotikamål. Domen kritiserade en schablonartad tillämpning av mängdtabeller av typen ”Borgeke/Sterzel”. I fråga om farlighetsbedömningar noterade Högsta domstolen bl.a. att det inte fanns ”[n]ågra entydiga och allmänt godtagna kriterier för detta [att jämföra hur farliga olika preparat är i de för den bedömningen relevanta hänseendena]”. Högsta domstolen sopade därmed undan en del av kriterierna för sina tidigare analyser, bl.a. potentialen för strategisk användning vid genomförande av brott. Denna potential var en viktig omständighet vid Högsta domstolens skärpta bedömning av farligheten hos flunitrazepam (Rohypnol m.fl.) 2003.s. 466
2.Högsta domstolen uttalade att mefedron skulle anses vara lika farligt som amfetamin och sänkte påföljderna markant för de tilltalade. Artikeln av Nutt och andra (2010) nämndes uttryckligen som exempel på aktuell dokumentation, men Högsta domstolen noterade att ”det saknas anledning att här ta ställning till undersökningen och dess resultat”. Om inte den bevisning som presenterades vid Högsta domstolens huvudförhandling ansågs vara tillräcklig för att i farlighetshänseende differentiera ut mefedron och andra syntetiska katinoner från amfetamin kommer det att bli mycket svårt för domstolar att göra välgrundade och bestående farlighetsbedömningar av en rad nya narkotika, där den samlade dokumentationen är svagare. Kraven på notoritet vid farlighetsbedömningar av nya narkotika kan därmed sägas ha satts högt.s. 466
3.Högsta domstolens bedömning är ej operationaliserbar, dvs. den går inte att omsätta i regler eller kriterier för att avgöra hur man skall ”göra rätt” i en framtida farlighetsbedömning, vare sig för sakkunnigas eller domstolars del. Bedömningen innehåller inte heller någon genomgång av kraven på den vetenskapliga bevisningens fyllighet eller hur man skall jämföra gällande farlighetskriterier med varandra. Det som skulle kunna ha blivit en vägledande och elegant precisering av farlighetskriterier och nödvändig dokumentation ersattes av en kalejdoskopisk bild. Det kalejdoskopiska inslaget förstärks av att Högsta domstolen ansåg att farlighetsbedömningar inte skall anses vara en prejudikatfråga utan en bevisfråga. Åklagare skall kunna förete ny bevisning för att yrka på en strängare bedömning av farligheten hos en substans. Samma rätt, fast med omvända förtecken, bör då tillkomma även försvaret. Därmed har Högsta domstolen öppnat för tidsmässigt obestämda perioder där det kan förekomma ständiga omprövningar av praxis i denna del, särskilt när ny dokumentation framkommer. Förfarandet kan bli svåröverskådligt och förutsägbarheten lidande.s. 467