Se för en rättsfallskommentar Jori Munukka, Värdehöjande reparation efter brandskada ska bäras av bostadsrättsföreningen, JT 2011–12, s. 387 ff. 1 0 En tidig behandling av principen compensatio lucri cum damno i svensk rätt är Vilhelm Lundstedt, Bör den s.k. compensatio lucri cum damno betraktas som ett institut i svensk rätt?, Lund 1912. 11 Härvid kan det särskilt nämnas att avräkning i princip enbart anses böra ske när den fördel som den skadelidande erhållit är av rent ekonomisk karaktär. Se härvid justitierådet Nilssons särskilda yttrande i NJA 1990 s. 705. Se även Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, Stockholm 1991, s. 231, Richard Hager, Värderingsrätt, Stockholm 1998, s. 54 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 179 f. En liknande argumentation återfinns i HD:s domskäl i NJA 1993 s. 753 där det istället talas om ”kommersiellt intresse”. 12 Se t.ex. kommentarerna hos Karlgren i Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, s. 28 f. 13 Se till exempel NJA 1955 s. 89 II, där en skadad lastbil hade reparerats och därvid försätts med en ny förarhytt. Bilens värde ansågs därmed ha ökat och skadestån det sattes ned i motsvarande mån. Inbesparade levnadskostnader har i ett flertal fall utgjort grund för nedsättning av ersättningen, se NJA 1959 s. 181 och NJA 1941 s. 482. 14 Se NJA 1990 s. 705. Det kan f.ö. noteras att vissa typer av nytta generellt, men av oklar anledning, tycks kunna falla utanför principens område, så har till exempel skattefördelar tidigare bedömts, se NJA 1961 s. 215 och 1954 s. 227. Nuvarande lagstiftning gör denna fråga delvis överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 565. 15 Som det sägs i Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, 21.5: ”Tendensen torde vara att endast uppenbara fördelar och endast sådana som står i nära sammanhang med skadan beaktas”. 16 Det kan knappast sägas vara obehörigt, vad man än vill lägga i uttrycket (en fråga jag återkommer till nedan), att den bostadsrättsinnehavare vars lägenhet efter en reparation är i bättre skick har berikats obehörigen. 17 Jfr Seve Ljungman. Något om avräkning av nytta mot skada, särskilt vid tvångsförvärv, i Festskrift till Hjalmar Karlgren, Stockholm 1964, s. 219 ff., på s. 220. 18 Christian von Bar har lagt emfas vid just insamlingsexempel och menar att någon avräkning inte bör ske i dessa fall (en uppfattning jag f.ö. delar), Christian von Bar, The Common European Law of Torts, vol. II, Oxford 2000, s. 454 ff. (nr 432). Liknande frågor har aktualiserats i praxis. Så i NJA 1947 s. 586 (insamling för militär som skadats vid en övning medförde ej nedsättning) och NJA 1943 s. 618 (insamling till barn vars förälder dödats avräknades ej). I tidigare praxis (NJA 1932 s. 267) blev bedömningen den motsatta, men genom de anförda senare avgöranden får den tidigare bedömningen anses överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459, n. 35 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 564. 19 Härvid tangeras alltså adekvansargument. Alltför slumpmässiga fördelar ska inte föranleda avräkning. Exempel på detta kan hämtas ur Jaako Forsman, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt, Helsingfors 1893, s. 281 (exemplet är något men utan skillnad i sak förändrat): En person har krossat en annan person s fönster och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet. Innan något nytt fönster satts in flyger en värdefull fågel in i rummet som fångas in och ”rikligen ersätter den krossade rutan”. Skadegöraren kan inte kräva nedsättning av sin skadeståndsskyldighet och än mindre kan han kräva att få överskottet från fågelförsäljningen. ”Orsaken härtill är ej svår att fatta: det faktum att fogeln flög in genom det sönderslagna fönstret är ej i rättslig mening förorsakadt genom skadegörarens handling. Detta faktum är en senare oberäknelig händelse, som ej står i något rättsligt kausalsammanhang med skadegörarens handling.” Forsman fortsätter sedan med olika variationer på fågeltemat. 20 Ett exempel på detta är den i svensk rätt njugga inställningen till ersättning vid negotiorum gestio med undantag för några, i allmänhet snävt formulerade, lagreglerade fall. I många situationer är ersättning vid icke avtalade tjänster helt utesluten, vilket innefattar såväl arvode som nedlagda kostnader till huvudmannens nytta. Undantagen torde i första hand gälla nödsituationer men även här tycks svensk rätt snål mot gestor. Grundtanken är att en presumtiv gestor måste försöka få tag på (den presumtive) huvudmannen. Så till exempel i NJA 1972 s. 88, där en brandkår vidtog åtgärder för att förhindra att lösa takplåtar på ett hus kunde falla ned på fotgängare. Kostnaderna för ingripandet var inte till någon del ersättningsgill. En liknande bedömning gjordes av HD i NJA 1952 s. 63 — lantbrukaren på nykterhetsanstalt — där en nykterhetsnämnd som sörjt för den intagnes lantbruk inte till någon del fick sina kostnader ersatta, även om HD i detta avgörande synes lämna dörren öppen för att ersättning i vissa fall kan utgå. Se vidare Torgny Håstad, Tjänster utan uppdrag, Stockholm 1973, s. 45 ff. 2 1 Jan Hellner, Betalning av misstag, Juridisk tidskrift 1999–2000, s. 413. 22 Zimmerman karakteriserar i en uppsats om romersk rätt och europeisk harmonisering condictio indebiti som central för obehörig vinst-läran ur det romerska perspektivet: ”that most central of these enrichment actions, the condictio indebiti”, Reinhard Zimmerman, Roman Law and the Harmonisation of Private Law in Europe, i Towards a European Civil Code, 3 uppl., Nijmegen 2004, s. 26. 23 Se för en komparativrättslig genomgång av condictio indebiti och förhållandet till obehörig vinst, Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 257 ff. 24 En belysande genomgång av condictio indebiti i praxis mot bakgrund av komparativrättsliga utblickar återfinns i Lars Gorton, Handelsrättsliga variationer, Lund 2008, s. 149 ff. 25Wer durch die Leistung eines anderen oder in sonstiger Weise auf dessen Kosten etwas ohne rechtlichen Grund erlangt, ist ihm zur Herausgabe verpflichtet. Diese Verpflichtung besteht auch dann, wenn der rechtliche Grund später wegfällt oder der mit einer Leistung nach dem Inhalt des Rechtsgeschäfts bezweckte Erfolg nicht eintritt. ” 26 Vilhelm Lundstedt, Obligationsbegreppet I, Uppsala 1929, s. 168 ff., n. 2. 2 7 Jag använder ordet ”etikett” som en föga förpliktande term. Lundstedt talade om ”begreppet” obehörig vinst och i citatets förlängning skriver han elegant att ”[n]är den vanliga begreppsdräkten räcker till, då talas det aldrig om obehörig vinst, fastän denna förklädnad skulle göra sig utmärkt då också”. Som ofta hos Lundstedt blir man fundersam om hans kritik riktar sig mot begreppet eller uttrycket, men innebörden är väl förhållandevis klar. Också det temperamentsfulla ordvalet vittnar om Lundstedts uppfattning. Ordet ”förklädnad” är avslöjande — obehörig vinst är för Lundstedt uppenbarligen ett skenargument, ett slags intellektuellt bedrägeri. 28 Det är grundtemat hos ex. Peter Birks, Unjust Enrichment, Oxford 2003 (passim). När Erik Monsen talade på temat ”Uberettiget berigelse (obehörig vinst) som grundlag for betalingskrav” vid Nordiska juristmötet i Köpenhamn 2008 tog han f.ö. condictio indebiti som avstamp i sin inledande presentation av ämnet, se vidare handlingarna från mötet på s. 337 ff., tillgängliga på Internet på http://www.njm2008.dk/pdf/NJM_BOG_samlet.pdf (länk kontrollerad 31/12, 2011). 29 Det är åtminstone en uppfattning som jag hört åtskilliga gånger vid seminarier och i samtal. 30 Se för en komparativrättslig överblick Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 93 ff. 3 1 Huruvida obehörig vinst som ett självständigt rättsinstitut skall anses subsidiärt i förhållande till andra rättsgrunder är dock en öppen fråga. Den mer öppna inställning som präglar Draft Common Frame of Reference och Principles of European Law tycks mig rimlig, se Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 92, p. 5.
Hänvisas från p. 1 (s. 374)
Se för en rättsfallskommentar Jori Munukka, Värdehöjande reparation efter brandskada ska bäras av bostadsrättsföreningen, JT 2011–12, s. 387 ff. 1 0 En tidig behandling av principen compensatio lucri cum damno i svensk rätt är Vilhelm Lundstedt, Bör den s.k. compensatio lucri cum damno betraktas som ett institut i svensk rätt?, Lund 1912. 11 Härvid kan det särskilt nämnas att avräkning i princip enbart anses böra ske när den fördel som den skadelidande erhållit är av rent ekonomisk karaktär. Se härvid justitierådet Nilssons särskilda yttrande i NJA 1990 s. 705. Se även Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, Stockholm 1991, s. 231, Richard Hager, Värderingsrätt, Stockholm 1998, s. 54 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 179 f. En liknande argumentation återfinns i HD:s domskäl i NJA 1993 s. 753 där det istället talas om ”kommersiellt intresse”. 12 Se t.ex. kommentarerna hos Karlgren i Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, s. 28 f. 13 Se till exempel NJA 1955 s. 89 II, där en skadad lastbil hade reparerats och därvid försätts med en ny förarhytt. Bilens värde ansågs därmed ha ökat och skadestån det sattes ned i motsvarande mån. Inbesparade levnadskostnader har i ett flertal fall utgjort grund för nedsättning av ersättningen, se NJA 1959 s. 181 och NJA 1941 s. 482. 14 Se NJA 1990 s. 705. Det kan f.ö. noteras att vissa typer av nytta generellt, men av oklar anledning, tycks kunna falla utanför principens område, så har till exempel skattefördelar tidigare bedömts, se NJA 1961 s. 215 och 1954 s. 227. Nuvarande lagstiftning gör denna fråga delvis överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 565. 15 Som det sägs i Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, 21.5: ”Tendensen torde vara att endast uppenbara fördelar och endast sådana som står i nära sammanhang med skadan beaktas”. 16 Det kan knappast sägas vara obehörigt, vad man än vill lägga i uttrycket (en fråga jag återkommer till nedan), att den bostadsrättsinnehavare vars lägenhet efter en reparation är i bättre skick har berikats obehörigen. 17 Jfr Seve Ljungman. Något om avräkning av nytta mot skada, särskilt vid tvångsförvärv, i Festskrift till Hjalmar Karlgren, Stockholm 1964, s. 219 ff., på s. 220. 18 Christian von Bar har lagt emfas vid just insamlingsexempel och menar att någon avräkning inte bör ske i dessa fall (en uppfattning jag f.ö. delar), Christian von Bar, The Common European Law of Torts, vol. II, Oxford 2000, s. 454 ff. (nr 432). Liknande frågor har aktualiserats i praxis. Så i NJA 1947 s. 586 (insamling för militär som skadats vid en övning medförde ej nedsättning) och NJA 1943 s. 618 (insamling till barn vars förälder dödats avräknades ej). I tidigare praxis (NJA 1932 s. 267) blev bedömningen den motsatta, men genom de anförda senare avgöranden får den tidigare bedömningen anses överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459, n. 35 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 564. 19 Härvid tangeras alltså adekvansargument. Alltför slumpmässiga fördelar ska inte föranleda avräkning. Exempel på detta kan hämtas ur Jaako Forsman, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt, Helsingfors 1893, s. 281 (exemplet är något men utan skillnad i sak förändrat): En person har krossat en annan person s fönster och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet. Innan något nytt fönster satts in flyger en värdefull fågel in i rummet som fångas in och ”rikligen ersätter den krossade rutan”. Skadegöraren kan inte kräva nedsättning av sin skadeståndsskyldighet och än mindre kan han kräva att få överskottet från fågelförsäljningen. ”Orsaken härtill är ej svår att fatta: det faktum att fogeln flög in genom det sönderslagna fönstret är ej i rättslig mening förorsakadt genom skadegörarens handling. Detta faktum är en senare oberäknelig händelse, som ej står i något rättsligt kausalsammanhang med skadegörarens handling.” Forsman fortsätter sedan med olika variationer på fågeltemat. 20 Ett exempel på detta är den i svensk rätt njugga inställningen till ersättning vid negotiorum gestio med undantag för några, i allmänhet snävt formulerade, lagreglerade fall. I många situationer är ersättning vid icke avtalade tjänster helt utesluten, vilket innefattar såväl arvode som nedlagda kostnader till huvudmannens nytta. Undantagen torde i första hand gälla nödsituationer men även här tycks svensk rätt snål mot gestor. Grundtanken är att en presumtiv gestor måste försöka få tag på (den presumtive) huvudmannen. Så till exempel i NJA 1972 s. 88, där en brandkår vidtog åtgärder för att förhindra att lösa takplåtar på ett hus kunde falla ned på fotgängare. Kostnaderna för ingripandet var inte till någon del ersättningsgill. En liknande bedömning gjordes av HD i NJA 1952 s. 63 — lantbrukaren på nykterhetsanstalt — där en nykterhetsnämnd som sörjt för den intagnes lantbruk inte till någon del fick sina kostnader ersatta, även om HD i detta avgörande synes lämna dörren öppen för att ersättning i vissa fall kan utgå. Se vidare Torgny Håstad, Tjänster utan uppdrag, Stockholm 1973, s. 45 ff. 2 1 Jan Hellner, Betalning av misstag, Juridisk tidskrift 1999–2000, s. 413. 22 Zimmerman karakteriserar i en uppsats om romersk rätt och europeisk harmonisering condictio indebiti som central för obehörig vinst-läran ur det romerska perspektivet: ”that most central of these enrichment actions, the condictio indebiti”, Reinhard Zimmerman, Roman Law and the Harmonisation of Private Law in Europe, i Towards a European Civil Code, 3 uppl., Nijmegen 2004, s. 26. 23 Se för en komparativrättslig genomgång av condictio indebiti och förhållandet till obehörig vinst, Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 257 ff. 24 En belysande genomgång av condictio indebiti i praxis mot bakgrund av komparativrättsliga utblickar återfinns i Lars Gorton, Handelsrättsliga variationer, Lund 2008, s. 149 ff. 25Wer durch die Leistung eines anderen oder in sonstiger Weise auf dessen Kosten etwas ohne rechtlichen Grund erlangt, ist ihm zur Herausgabe verpflichtet. Diese Verpflichtung besteht auch dann, wenn der rechtliche Grund später wegfällt oder der mit einer Leistung nach dem Inhalt des Rechtsgeschäfts bezweckte Erfolg nicht eintritt. ” 26 Vilhelm Lundstedt, Obligationsbegreppet I, Uppsala 1929, s. 168 ff., n. 2. 2 7 Jag använder ordet ”etikett” som en föga förpliktande term. Lundstedt talade om ”begreppet” obehörig vinst och i citatets förlängning skriver han elegant att ”[n]är den vanliga begreppsdräkten räcker till, då talas det aldrig om obehörig vinst, fastän denna förklädnad skulle göra sig utmärkt då också”. Som ofta hos Lundstedt blir man fundersam om hans kritik riktar sig mot begreppet eller uttrycket, men innebörden är väl förhållandevis klar. Också det temperamentsfulla ordvalet vittnar om Lundstedts uppfattning. Ordet ”förklädnad” är avslöjande — obehörig vinst är för Lundstedt uppenbarligen ett skenargument, ett slags intellektuellt bedrägeri. 28 Det är grundtemat hos ex. Peter Birks, Unjust Enrichment, Oxford 2003 (passim). När Erik Monsen talade på temat ”Uberettiget berigelse (obehörig vinst) som grundlag for betalingskrav” vid Nordiska juristmötet i Köpenhamn 2008 tog han f.ö. condictio indebiti som avstamp i sin inledande presentation av ämnet, se vidare handlingarna från mötet på s. 337 ff., tillgängliga på Internet på http://www.njm2008.dk/pdf/NJM_BOG_samlet.pdf (länk kontrollerad 31/12, 2011). 29 Det är åtminstone en uppfattning som jag hört åtskilliga gånger vid seminarier och i samtal. 30 Se för en komparativrättslig överblick Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 93 ff. 3 1 Huruvida obehörig vinst som ett självständigt rättsinstitut skall anses subsidiärt i förhållande till andra rättsgrunder är dock en öppen fråga. Den mer öppna inställning som präglar Draft Common Frame of Reference och Principles of European Law tycks mig rimlig, se Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 92, p. 5.s. 374