Rättsfall

NJA 1990 s. 705

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1990 s. 705

BibTeX

@misc{nja-1990-s-705,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1990 s. 705}},
  year         = {1990},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 4 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Obehörig vinst-motiveringar2 hänvisningar

Mårten Schultz · SvJT 2012 s. 372–383 · 2 ställen

Se för en rättsfallskommentar Jori Munukka, Värdehöjande reparation efter brandskada ska bäras av bostadsrättsföreningen, JT 2011–12, s. 387 ff. 1 0 En tidig behandling av principen compensatio lucri cum damno i svensk rätt är Vilhelm Lundstedt, Bör den s.k. compensatio lucri cum damno betraktas som ett institut i svensk rätt?, Lund 1912. 11 Härvid kan det särskilt nämnas att avräkning i princip enbart anses böra ske när den fördel som den skadelidande erhållit är av rent ekonomisk karaktär. Se härvid justitierådet Nilssons särskilda yttrande i NJA 1990 s. 705. Se även Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, Stockholm 1991, s. 231, Richard Hager, Värderingsrätt, Stockholm 1998, s. 54 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 179 f. En liknande argumentation återfinns i HD:s domskäl i NJA 1993 s. 753 där det istället talas om ”kommersiellt intresse”. 12 Se t.ex. kommentarerna hos Karlgren i Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, s. 28 f. 13 Se till exempel NJA 1955 s. 89 II, där en skadad lastbil hade reparerats och därvid försätts med en ny förarhytt. Bilens värde ansågs därmed ha ökat och skadestån det sattes ned i motsvarande mån. Inbesparade levnadskostnader har i ett flertal fall utgjort grund för nedsättning av ersättningen, se NJA 1959 s. 181 och NJA 1941 s. 482. 14 Se NJA 1990 s. 705. Det kan f.ö. noteras att vissa typer av nytta generellt, men av oklar anledning, tycks kunna falla utanför principens område, så har till exempel skattefördelar tidigare bedömts, se NJA 1961 s. 215 och 1954 s. 227. Nuvarande lagstiftning gör denna fråga delvis överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 565. 15 Som det sägs i Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, 21.5: ”Tendensen torde vara att endast uppenbara fördelar och endast sådana som står i nära sammanhang med skadan beaktas”. 16 Det kan knappast sägas vara obehörigt, vad man än vill lägga i uttrycket (en fråga jag återkommer till nedan), att den bostadsrättsinnehavare vars lägenhet efter en reparation är i bättre skick har berikats obehörigen. 17 Jfr Seve Ljungman. Något om avräkning av nytta mot skada, särskilt vid tvångsförvärv, i Festskrift till Hjalmar Karlgren, Stockholm 1964, s. 219 ff., på s. 220. 18 Christian von Bar har lagt emfas vid just insamlingsexempel och menar att någon avräkning inte bör ske i dessa fall (en uppfattning jag f.ö. delar), Christian von Bar, The Common European Law of Torts, vol. II, Oxford 2000, s. 454 ff. (nr 432). Liknande frågor har aktualiserats i praxis. Så i NJA 1947 s. 586 (insamling för militär som skadats vid en övning medförde ej nedsättning) och NJA 1943 s. 618 (insamling till barn vars förälder dödats avräknades ej). I tidigare praxis (NJA 1932 s. 267) blev bedömningen den motsatta, men genom de anförda senare avgöranden får den tidigare bedömningen anses överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459, n. 35 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 564. 19 Härvid tangeras alltså adekvansargument. Alltför slumpmässiga fördelar ska inte föranleda avräkning. Exempel på detta kan hämtas ur Jaako Forsman, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt, Helsingfors 1893, s. 281 (exemplet är något men utan skillnad i sak förändrat): En person har krossat en annan person s fönster och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet. Innan något nytt fönster satts in flyger en värdefull fågel in i rummet som fångas in och ”rikligen ersätter den krossade rutan”. Skadegöraren kan inte kräva nedsättning av sin skadeståndsskyldighet och än mindre kan han kräva att få överskottet från fågelförsäljningen. ”Orsaken härtill är ej svår att fatta: det faktum att fogeln flög in genom det sönderslagna fönstret är ej i rättslig mening förorsakadt genom skadegörarens handling. Detta faktum är en senare oberäknelig händelse, som ej står i något rättsligt kausalsammanhang med skadegörarens handling.” Forsman fortsätter sedan med olika variationer på fågeltemat. 20 Ett exempel på detta är den i svensk rätt njugga inställningen till ersättning vid negotiorum gestio med undantag för några, i allmänhet snävt formulerade, lagreglerade fall. I många situationer är ersättning vid icke avtalade tjänster helt utesluten, vilket innefattar såväl arvode som nedlagda kostnader till huvudmannens nytta. Undantagen torde i första hand gälla nödsituationer men även här tycks svensk rätt snål mot gestor. Grundtanken är att en presumtiv gestor måste försöka få tag på (den presumtive) huvudmannen. Så till exempel i NJA 1972 s. 88, där en brandkår vidtog åtgärder för att förhindra att lösa takplåtar på ett hus kunde falla ned på fotgängare. Kostnaderna för ingripandet var inte till någon del ersättningsgill. En liknande bedömning gjordes av HD i NJA 1952 s. 63 — lantbrukaren på nykterhetsanstalt — där en nykterhetsnämnd som sörjt för den intagnes lantbruk inte till någon del fick sina kostnader ersatta, även om HD i detta avgörande synes lämna dörren öppen för att ersättning i vissa fall kan utgå. Se vidare Torgny Håstad, Tjänster utan uppdrag, Stockholm 1973, s. 45 ff. 2 1 Jan Hellner, Betalning av misstag, Juridisk tidskrift 1999–2000, s. 413. 22 Zimmerman karakteriserar i en uppsats om romersk rätt och europeisk harmonisering condictio indebiti som central för obehörig vinst-läran ur det romerska perspektivet: ”that most central of these enrichment actions, the condictio indebiti”, Reinhard Zimmerman, Roman Law and the Harmonisation of Private Law in Europe, i Towards a European Civil Code, 3 uppl., Nijmegen 2004, s. 26. 23 Se för en komparativrättslig genomgång av condictio indebiti och förhållandet till obehörig vinst, Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 257 ff. 24 En belysande genomgång av condictio indebiti i praxis mot bakgrund av komparativrättsliga utblickar återfinns i Lars Gorton, Handelsrättsliga variationer, Lund 2008, s. 149 ff. 25Wer durch die Leistung eines anderen oder in sonstiger Weise auf dessen Kosten etwas ohne rechtlichen Grund erlangt, ist ihm zur Herausgabe verpflichtet. Diese Verpflichtung besteht auch dann, wenn der rechtliche Grund später wegfällt oder der mit einer Leistung nach dem Inhalt des Rechtsgeschäfts bezweckte Erfolg nicht eintritt. ” 26 Vilhelm Lundstedt, Obligationsbegreppet I, Uppsala 1929, s. 168 ff., n. 2. 2 7 Jag använder ordet ”etikett” som en föga förpliktande term. Lundstedt talade om ”begreppet” obehörig vinst och i citatets förlängning skriver han elegant att ”[n]är den vanliga begreppsdräkten räcker till, då talas det aldrig om obehörig vinst, fastän denna förklädnad skulle göra sig utmärkt då också”. Som ofta hos Lundstedt blir man fundersam om hans kritik riktar sig mot begreppet eller uttrycket, men innebörden är väl förhållandevis klar. Också det temperamentsfulla ordvalet vittnar om Lundstedts uppfattning. Ordet ”förklädnad” är avslöjande — obehörig vinst är för Lundstedt uppenbarligen ett skenargument, ett slags intellektuellt bedrägeri. 28 Det är grundtemat hos ex. Peter Birks, Unjust Enrichment, Oxford 2003 (passim). När Erik Monsen talade på temat ”Uberettiget berigelse (obehörig vinst) som grundlag for betalingskrav” vid Nordiska juristmötet i Köpenhamn 2008 tog han f.ö. condictio indebiti som avstamp i sin inledande presentation av ämnet, se vidare handlingarna från mötet på s. 337 ff., tillgängliga på Internet på http://www.njm2008.dk/pdf/NJM_BOG_samlet.pdf (länk kontrollerad 31/12, 2011). 29 Det är åtminstone en uppfattning som jag hört åtskilliga gånger vid seminarier och i samtal. 30 Se för en komparativrättslig överblick Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 93 ff. 3 1 Huruvida obehörig vinst som ett självständigt rättsinstitut skall anses subsidiärt i förhållande till andra rättsgrunder är dock en öppen fråga. Den mer öppna inställning som präglar Draft Common Frame of Reference och Principles of European Law tycks mig rimlig, se Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 92, p. 5.fotnot 9 · s. 374
Compensatio lucri cum damno är en princip som gör sig gällande vid skadeståndsbestämning i vissa fall. Den anses därvid höra till skadeståndsrättens allmänna principer (se särskilt, med ett belysande tilllägg av justitierådet Nilsson, NJA 1990 s. 705) och tanken kommer till mer eller mindre tydligt uttryck i åtskilliga lagrum (se t.ex. i avräkningsreglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen).Obehörig vinst och compensatio lucri cum damno · p. 6 · s. 375

”Brottslingar förtjänar inte skadeståndsrättens skydd”2 hänvisningar

Mårten Schultz · SvJT 2007 s. 477–498 · 2 ställen

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Prospektansvaret - caveat emptor eller caveat venditor?1 hänvisning

Catarina af Sandeberg · 2001, s. 15–470 · 1 ställe

Inställningen till ersättning vid skada förorsakad genom fel eller försumlig myndighetsutövning har från statens sida varit restriktiv, inte minst vid fråga om ersättning för vilseledande information.[^1036] Även Bengtsson motsätter sig att stat och kommun åläggs ansvar, och till och med varnar för att vidga ansvaret vid delegerad myndighetsutövning eftersom ansvaret då skulle komma att bli alltför "svåröverskådligt".[^1037] Emellertid har i ett par rättsfall staten ålagts ersättningsskyldighet vid försumlig myndighetsutövning. Frågan om ansvar för kontrollerande myndighet prövades i det under avsnitt x beskrivna rättsfallet NJA 1991 s 138. Fallet rörde frågan om staten hade att ersätta sakskada som vållats genom försummelse från AB svensk Bilprovnings sida vid kontrollbesiktning av motorfordon. Diskussionen i målet rörde huruvida skadan drabbat ett intresse som skyddas av den handlingsnorm som åsidosatts. Den skadelidande anförde som grund för sin talan att staten har påtagit sig uppgiften att genom obligatoriska besiktningar kontrollera att fordon uppfyller vissa krav när det gäller trafiksäkerhet, samt att i detta fall AB Svensk Bilprovning varit försumlig vid utförandet av sitt uppdrag. HD konstaterade att skadan vållats genom fel eller försummelse från AB Svensk Bilprovnings sida, samt ålade staten ersättningsansvar. I rättsfallet NJA 1989 s 191 ålades staten ansvar för en skada som uppkommit i samband med att ansvaret för utförande av en uppgift som delegerats till ett enskilt rättssubjekt. I fallet hade åklagarmyndigheten vid misstanke om valutabrott beslutat ta föremålet för det misstänkta valutabrottet, en segelbåt, i förvar. Båten placerades i avvaktan på utredning på ett inhängnat område tillhörigt ett skeppsvarv, och belades med kvarstad. När ägaren sedermera hämtade båten visade det sig att denna under tiden för förvar blivit skadad, samt att viss utrustning hade försvunnit. Ägaren krävde ersättning från kronofogdemyndigheten, vilket avvisades av justitiekanslern. I hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, konstaterades att skadeståndslagen visserligen inte tar ställning till statens ansvar för skada på omhändertagen egendom, men att det i viss äldre praxis finns stöd för ett presumtionsansvar för staten.[^1038] I målet aktualiserades även frågan om betydelsen av att vården anförtrotts en självständig medhjälpare. Högsta domstolen menade att eftersom denne, dvs varvet, hade utövat vården för statens räkning och då denna ingått som ett led i statens myndighetsutövning, hade staten att svara för fel och försummelse hos varvet ifråga om vården av båten. Segelbåtsägaren tillerkändes sålunda ersättning. Kleineman påpekar i en grundlig utredning rörande offentliga rättssubjekts skadeståndsansvar att i synnerhet frågan om myndighets ansvar skall utsträckas till all form av verksamhet som staten anförtror privata rättssubjekt är ett svårbedömbart problem. Kleinemans inställning är att det är helt rimligt att staten genom att delegera en exklusiv statlig uppgift till enskilt rättssubjekt inte härigenom kan undandra sig ett ansvar som annars skulle kunna utkrävas.[^1039] Kleineman menar att man dels torde kunna utsträcka det allmännas ansvar för rena förmögenhetsskador på rent privaträttslig grund med stöd av NJA 1987 s 692,[^1040] dels att det förefaller helt rimligt att det allmänna ”– i likhet med privaträttsliga subjekt –” kan ha ett ansvar för rena förmögenhetsskador även i utomobligatoriska förhållanden.[^1041] Kleineman exemplifierar med rättsfallet NJA 1990 s 705. I fallet angav hälsovårdsinspektören i en kommun i en skrivelse till en villaägare felaktigt att dennes fastighet utgjorde en sanitär olägenhet, eftersom den befunnits ha radondotterhalter överstigande visst gränsvärde, samt rekommenderade honom att installera ett värmeåtervinningssystem. Vid förnyade mätningar därefter framkom att radondotterhalten i huset aldrig överstigit gränsvärdet för sanitär olägenhet. Efter stämning yrkade villaägaren att kommunen skulle förpliktas att till honom utge ersättning för den kostnad han haft för installationen av värmeåtervinningssystemet. Han åberopade som grund för yrkandet att kommunen genom försummelse vid myndighetsutövning orsakat honom skada uppgående till det yrkade beloppet, eftersom ventilations- och värmeåtervinningsanläggningen, som han låtit installera till följd av kommunens handläggning av ärendet, varit onödig. I målet var dels fråga om den felaktiga uppgiften lämnats vid myndighetsutövning och, sedan så befunnits vara fallet, om kommunens skadeståndsskyldighet skulle påverkas av att villaägaren haft viss nytta av värmeåtervinningssystemet. HD konstaterade att i målet var ostridigt att uppgiften i skrivelsen om radondotterhalt i fastigheten var felaktig. Rätten konstaterade vidare att uppgiften lämnats vid myndighetsutövning. Kommunen hade gjort gällande att felet likväl inte skulle grunda skadeståndsskyldighet, eftersom det varit ursäktligt. HD menade dock att på en skrivelse från en myndighet med ett sådant bestämt och reservationslöst innehåll som den aktuella höga anspråk på noggrannhet bör ställas. Man ansåg därför att felet i skrivelsen måste anses ha inneburit ett åsidosättande av de krav som skäligen kunde ställas med hänsyn till arten och ändamålet med hälsovårdsnämndens verksamhet. HD ansåg vidare att det saknades anledning anta att villaägaren skulle ha låtit installera systemet om han ej vilseletts av skrivelsen från hälsovårdsinspektören, och att det heller inte var visat att installationen lett till någon bestående ökning av värdet på hans fastighet eller i övrigt medfört någon ekonomisk fördel för honom. HD:s domslut var att kommunen inte borde undgå skadeståndsskyldighet, varvid villaägarens talan bifölls. Kleineman påpekar att det informationsansvar som i domen ålades myndigheten för råd givet i samband med kontakt mellan myndighet och enskild ”som HD redan gjort till sitt genom utgången i NJA 1990 s 705” inte ligger långt från ansvar för innehållet i prospekt.[^1042]Inställningen i praxis och doktrin · p. 1 · s. 379