Se för en rättsfallskommentar Jori Munukka, Värdehöjande reparation efter brandskada ska bäras av bostadsrättsföreningen, JT 2011–12, s. 387 ff. 1 0 En tidig behandling av principen compensatio lucri cum damno i svensk rätt är Vilhelm Lundstedt, Bör den s.k. compensatio lucri cum damno betraktas som ett institut i svensk rätt?, Lund 1912. 11 Härvid kan det särskilt nämnas att avräkning i princip enbart anses böra ske när den fördel som den skadelidande erhållit är av rent ekonomisk karaktär. Se härvid justitierådet Nilssons särskilda yttrande i NJA 1990 s. 705. Se även Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, Stockholm 1991, s. 231, Richard Hager, Värderingsrätt, Stockholm 1998, s. 54 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 179 f. En liknande argumentation återfinns i HD:s domskäl i NJA 1993 s. 753 där det istället talas om ”kommersiellt intresse”. 12 Se t.ex. kommentarerna hos Karlgren i Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, s. 28 f. 13 Se till exempel NJA 1955 s. 89 II, där en skadad lastbil hade reparerats och därvid försätts med en ny förarhytt. Bilens värde ansågs därmed ha ökat och skadestån det sattes ned i motsvarande mån. Inbesparade levnadskostnader har i ett flertal fall utgjort grund för nedsättning av ersättningen, se NJA 1959 s. 181 och NJA 1941 s. 482. 14 Se NJA 1990 s. 705. Det kan f.ö. noteras att vissa typer av nytta generellt, men av oklar anledning, tycks kunna falla utanför principens område, så har till exempel skattefördelar tidigare bedömts, se NJA 1961 s. 215 och 1954 s. 227. Nuvarande lagstiftning gör denna fråga delvis överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 565. 15 Som det sägs i Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, 21.5: ”Tendensen torde vara att endast uppenbara fördelar och endast sådana som står i nära sammanhang med skadan beaktas”. 16 Det kan knappast sägas vara obehörigt, vad man än vill lägga i uttrycket (en fråga jag återkommer till nedan), att den bostadsrättsinnehavare vars lägenhet efter en reparation är i bättre skick har berikats obehörigen. 17 Jfr Seve Ljungman. Något om avräkning av nytta mot skada, särskilt vid tvångsförvärv, i Festskrift till Hjalmar Karlgren, Stockholm 1964, s. 219 ff., på s. 220. 18 Christian von Bar har lagt emfas vid just insamlingsexempel och menar att någon avräkning inte bör ske i dessa fall (en uppfattning jag f.ö. delar), Christian von Bar, The Common European Law of Torts, vol. II, Oxford 2000, s. 454 ff. (nr 432). Liknande frågor har aktualiserats i praxis. Så i NJA 1947 s. 586 (insamling för militär som skadats vid en övning medförde ej nedsättning) och NJA 1943 s. 618 (insamling till barn vars förälder dödats avräknades ej). I tidigare praxis (NJA 1932 s. 267) blev bedömningen den motsatta, men genom de anförda senare avgöranden får den tidigare bedömningen anses överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459, n. 35 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 564. 19 Härvid tangeras alltså adekvansargument. Alltför slumpmässiga fördelar ska inte föranleda avräkning. Exempel på detta kan hämtas ur Jaako Forsman, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt, Helsingfors 1893, s. 281 (exemplet är något men utan skillnad i sak förändrat): En person har krossat en annan person s fönster och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet. Innan något nytt fönster satts in flyger en värdefull fågel in i rummet som fångas in och ”rikligen ersätter den krossade rutan”. Skadegöraren kan inte kräva nedsättning av sin skadeståndsskyldighet och än mindre kan han kräva att få överskottet från fågelförsäljningen. ”Orsaken härtill är ej svår att fatta: det faktum att fogeln flög in genom det sönderslagna fönstret är ej i rättslig mening förorsakadt genom skadegörarens handling. Detta faktum är en senare oberäknelig händelse, som ej står i något rättsligt kausalsammanhang med skadegörarens handling.” Forsman fortsätter sedan med olika variationer på fågeltemat. 20 Ett exempel på detta är den i svensk rätt njugga inställningen till ersättning vid negotiorum gestio med undantag för några, i allmänhet snävt formulerade, lagreglerade fall. I många situationer är ersättning vid icke avtalade tjänster helt utesluten, vilket innefattar såväl arvode som nedlagda kostnader till huvudmannens nytta. Undantagen torde i första hand gälla nödsituationer men även här tycks svensk rätt snål mot gestor. Grundtanken är att en presumtiv gestor måste försöka få tag på (den presumtive) huvudmannen. Så till exempel i NJA 1972 s. 88, där en brandkår vidtog åtgärder för att förhindra att lösa takplåtar på ett hus kunde falla ned på fotgängare. Kostnaderna för ingripandet var inte till någon del ersättningsgill. En liknande bedömning gjordes av HD i NJA 1952 s. 63 — lantbrukaren på nykterhetsanstalt — där en nykterhetsnämnd som sörjt för den intagnes lantbruk inte till någon del fick sina kostnader ersatta, även om HD i detta avgörande synes lämna dörren öppen för att ersättning i vissa fall kan utgå. Se vidare Torgny Håstad, Tjänster utan uppdrag, Stockholm 1973, s. 45 ff. 2 1 Jan Hellner, Betalning av misstag, Juridisk tidskrift 1999–2000, s. 413. 22 Zimmerman karakteriserar i en uppsats om romersk rätt och europeisk harmonisering condictio indebiti som central för obehörig vinst-läran ur det romerska perspektivet: ”that most central of these enrichment actions, the condictio indebiti”, Reinhard Zimmerman, Roman Law and the Harmonisation of Private Law in Europe, i Towards a European Civil Code, 3 uppl., Nijmegen 2004, s. 26. 23 Se för en komparativrättslig genomgång av condictio indebiti och förhållandet till obehörig vinst, Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 257 ff. 24 En belysande genomgång av condictio indebiti i praxis mot bakgrund av komparativrättsliga utblickar återfinns i Lars Gorton, Handelsrättsliga variationer, Lund 2008, s. 149 ff. 25Wer durch die Leistung eines anderen oder in sonstiger Weise auf dessen Kosten etwas ohne rechtlichen Grund erlangt, ist ihm zur Herausgabe verpflichtet. Diese Verpflichtung besteht auch dann, wenn der rechtliche Grund später wegfällt oder der mit einer Leistung nach dem Inhalt des Rechtsgeschäfts bezweckte Erfolg nicht eintritt. ” 26 Vilhelm Lundstedt, Obligationsbegreppet I, Uppsala 1929, s. 168 ff., n. 2. 2 7 Jag använder ordet ”etikett” som en föga förpliktande term. Lundstedt talade om ”begreppet” obehörig vinst och i citatets förlängning skriver han elegant att ”[n]är den vanliga begreppsdräkten räcker till, då talas det aldrig om obehörig vinst, fastän denna förklädnad skulle göra sig utmärkt då också”. Som ofta hos Lundstedt blir man fundersam om hans kritik riktar sig mot begreppet eller uttrycket, men innebörden är väl förhållandevis klar. Också det temperamentsfulla ordvalet vittnar om Lundstedts uppfattning. Ordet ”förklädnad” är avslöjande — obehörig vinst är för Lundstedt uppenbarligen ett skenargument, ett slags intellektuellt bedrägeri. 28 Det är grundtemat hos ex. Peter Birks, Unjust Enrichment, Oxford 2003 (passim). När Erik Monsen talade på temat ”Uberettiget berigelse (obehörig vinst) som grundlag for betalingskrav” vid Nordiska juristmötet i Köpenhamn 2008 tog han f.ö. condictio indebiti som avstamp i sin inledande presentation av ämnet, se vidare handlingarna från mötet på s. 337 ff., tillgängliga på Internet på http://www.njm2008.dk/pdf/NJM_BOG_samlet.pdf (länk kontrollerad 31/12, 2011). 29 Det är åtminstone en uppfattning som jag hört åtskilliga gånger vid seminarier och i samtal. 30 Se för en komparativrättslig överblick Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 93 ff. 3 1 Huruvida obehörig vinst som ett självständigt rättsinstitut skall anses subsidiärt i förhållande till andra rättsgrunder är dock en öppen fråga. Den mer öppna inställning som präglar Draft Common Frame of Reference och Principles of European Law tycks mig rimlig, se Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 92, p. 5.
Hänvisas från p. 1 (s. 374)
1.Det första fallet aktualiserar frågan om principen om compensatio lucri cum damno och förhållandet till obehörig vinst-resonemang. I NJA 2011 s. 548 prövade HD huruvida en bostadsrättsinnehavare som fått sin lägenhet reparerad av bostadsrättsföreningen efter en brandskada skulle behöva utge ersättning till föreningen p.g.a. att reparationen, som föreningen var skyldig att låta utföra enligt lag, medfört en standardhöjning av lägenheten.s. 374
2.HD uttalade därvid följande (referenser utelämnade): ”10: Att lägenheten i vissa fall kan få en högre standard än vad bostadsrättshavaren har rätt att kräva är emellertid en följd av att den i lagen stadgade skyldigheten för föreningen att reparera lägenheten fullgörs på det sätt som måste ske. En rätt för föreningen att kräva ersättning för den högre standarden bör då i brist på författningsstöd vara motiverad av tungt vägande rättspolitiska skäl. Det gäller även till den del bostadsrättshavaren har gjort en tydlig värdemässig vinst på reparationen.s. 374
3.11: Rättspolitiskt talar den associationsrättsliga likhetsprincipen för att föreningen bör ha en viss rätt till vinstersättning i den diskuterade situationen, men argumentet väger inte tillräckligt tungt.s. 374
4.12: Om praktiskt sett nödvändiga reparationsåtgärder leder till en standard-höjning är alltså bostadsrättshavaren inte skyldig att utge ersättning för denna.” Den enda explicita referensen till obehörig vinst sker i avgörandet genom en referens till Hellners avhandling. Betyder då det att denna dom kan tolkas som någon form av avståndstagande från obehörig vinst? Frågan måste specificeras eftersom, vilket inledningsvis framhölls, obehörig vinst är ett argument som kommer i olika form.s. 374
5.Den första frågan är om avgörandet kan betraktas som ett avståndstagande från principen om obehörig vinst? Svaret på den frågan är enkelt: Inte alls. Avgörandet rörde inte principen om obehörig vinst utan principen om compensatio lucri cum damno, och det är en annan princip.s. 374
6.Compensatio lucri cum damno är en princip som gör sig gällande vid skadeståndsbestämning i vissa fall. Den anses därvid höra till skadeståndsrättens allmänna principer (se särskilt, med ett belysande tilllägg av justitierådet Nilsson, NJA 1990 s. 705) och tanken kommer till mer eller mindre tydligt uttryck i åtskilliga lagrum (se t.ex. i avräkningsreglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen).s. 375
7.Compensatio lucri cum damno innebär att en domstol vid en skadeståndsbestämning kan (notera valet av modalitet: ”kan” — inte ”skall”) räkna av den nytta som en skadelidande haft till följd av en skadehändelse från ersättningen.s. 375
8.När det gäller compensatio lucri cum damno, som allmän rättsprincip (dvs. som okodifierad norm), är rättsordningen försiktig med att tillåta en avräkning. Det finns goda skäl som talar för en sådan försiktighet, om än olika skäl gör sig gällande beroende på vilken form av nytta som den skadelidande haft av skadehändelsen — en egen försäkring, en insamling till hennes förmån, en ersättning från tredje man eller något annat?s. 375
9.Däremot står det klart att avräkning ibland skall ske, även bortom de uppenbara fall som regleras i t.ex. skadeståndslagen 5 kap. 3 §.s. 375
10.HD:s avgörande i NJA 2011 s. 548 säger alltså inget om obehörig vinst-principen. Men säger det något om obehörig vinst-motiveringar? Anledningen till att frågan ställs i detta sammanhang är att compensatio lucri cum damno ofta motiveras just med att den skadelidande skulle kunna göra en obehörig vinst om inte en avräkning görs motsvarande eventuella fördelar som uppstått ur skadehändelsen. Här samspelar vinstresonemangen med skadeståndsrättens grundbult om full ersättning: Den skadelidande har rätt till full ersättning för sin skada av den som ansvarar för den, men hon ska inte tjäna på att bli skadad.s. 375
11.Samtidigt är relationen mellan compensatio lucri cum damno och den underliggande rättspolitiska obehörig vinst-motiveringen inte entydig. Det finns fall där avräkning skett som kan betraktas som uttryck för compensatio lucri cum damno. Men det finns också åtskilliga situationer när compensatio lucri cum damno inte medfört en avräkning i förhållande till den skadelidandes vinst, även där den skadelidandes nytta framstår som förhållandevis tydligt utredd.s. 375
12.I realiteten torde sådan avräkning snarare vara undantaget än huvudregeln, om man bortser från de lagreglerade fallen. Compensatio lucri cum damno fungerar därmed, om man bortser från de lagreglerade fallen, närmast som en säkerhetsventil.s. 376
13.Om man vill förklara dessa utifrån den bakomliggande obehörig vinst-principen så låter det sig i många fall göras genom att den vinst som uppstått helt enkelt inte uppfattas som obehörig. (Detta är inte ett skenargument — bedömningen av obehörig förutsätter en värdering.)s. 376
14.Ofta torde emellertid förklaringar utifrån obehörig vinst-tankar vara obehövliga. Den primära anledningen till att skadeståndet inte sätts ned i förhållande till eventuella fördelar kan ofta stå att finna i att andra värderingar gör sig gällande och att dessa in casu har större tyngd än vinstresonemang.s. 376
15.Det är t.ex. ofta rättspolitiskt orimligt att skadevållarens ersättningsskyldighet ska sättas ned enbart för att den skadelidande erhållit fördelar i form av t.ex. insamlingar eller egenbetalda försäkringar. På liknande sätt är det ofta orimligt att följder som uppfattas som närmast slumpmässiga följder som för den skadelidande är positiva ska tillgodoräknas skadevållaren.s. 376
16.Att en avräkning för compensatio lucri cum damno kan motiveras med obehörig vinst-resonemang betyder således inte att det är den enda rättspolitiska värdering som kan aktualiseras i situationer där en avräkningsfråga uppkommit. Det kan finnas argument som talar emot en avräkning, argument som kan hänga samman med andra värderingar i det civilrättsliga systemet. Vilka argument som därvid ska anses väga tyngst vid formulerandet av domskäl är ofta en öppen fråga.s. 377
17.Ett starkt rättspolitiskt argument som gör sig gällande i situationer liknande den som HD behandlade i NJA 2011 s. 548 är bostadsrättsinnehavarens intresse av att slippa bli påtvingad kostnader som hon inte har fått möjlighet att bestämma över. Civilrätten är motvillig (om än inte fullständigt avvisande) att ålägga enskilda förpliktelser som de inte själva har frivilligt åtagit sig, med mindre ett ansvar anses som en adekvat konsekvens av ett klandervärt beteende för vilket den krävda personen svarar.s. 377
18.HD:s avgörande i NJA 2011 s. 548 återspeglar den sunda skepsis som råder kring möjligheten att påtvinga enskilda investeringar genom ett ensidigt handlande och den sakliga utgången är enligt min obetydliga mening rimlig. Däremot säger avgörandet egentligen inte något intressant om obehörig vinst-principen. Indirekt kan det däremot bidra till en förståelse av förhållandet mellan compensatio lucri cum damno och obehörig vinst-motiveringar.s. 377