1.Madeleine Leijonhufvud inleder debatten i den del där vi i huvudsak är eniga: visst kan det finnas skäl att ifrågasätta om inte Högsta domstolen borde ha avgjort det nu aktuella målet i plenum. Även om det fanns många oklarheter kring hur bestämmelsen skulle tillämpas är det alldeles klart att Högsta domstolens avgörande innebär en sådan principiell helomvändning som aktualiserar tillämpning av 3 kap. 6 § rättegångsbalken (se Asp, Åter till Strahl! — HD om straffansvar vid rus, InfoTorg september 2011 och Ulväng, Straffansvar och självförvållat rus m.m., JT 2011–12 s. 547 ff.). Vi har inte för avsikt att säga något närmare i denna fråga, utan hänvisar i första hand till vad andra har sagt (se främst Bylander, Avgöranden utan plenum i Högsta domstolen, JT 2011–12 s. 503 ff.).s. 340
2.Som redan framhållits vore det emellertid missvisande att säga att den närmare innebörden av BrB 1:2 st. 2, före NJA 2011 s. 563, var särskilt klar (se Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder s. 383 ff.) och det var inte heller okontroversiell (se t.ex. SOU 1988:7 s. 150 ff. där konsekvenserna av regeln betecknas som orimliga). Det är mot denna bakgrund — och i ljuset av Högsta domstolens uppgift att leda rättstillämpningen och skapa förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning — som rättsfallet måste ses. Om man därtill beaktar de grundläggande förändringar som skett på det straffrättsliga området (framför allt att svensk rätt på ett mycket tydligt sätt har gått i riktning mot en rättsstatligt inriktad straffrätt som betonar principer om legalitet, skuld och proportionalitet), framstår det kanske som något mindre anmärkningsvärt att Högsta domstolen nästan 40 år efter det senaste avgörandet gör en annorlunda tolkning av bestämmelsen — en tolkning som knappast kan sägas vara oförenlig med lagtexten och på ett mycket tydligare sätt ligger i linje med de krav som följer av EKMR. Om man rätt ska kunna värdera vad Högsta domstolen gör, kan man, med andra ord, inte se frågan om undantagsregeln vid straffansvar vid rus helt isolerad från utvecklingen på det straffrättsliga området i övrigt. Den tolkning som Högsta domstolen gjorde i NJA 1973 s. 590 står helt enkelt i direkt strid med de grundläggande principer som ligger bakom straffsystemet i övrigt.s. 341
3.I grunden är vi emellertid eniga med såväl Leijonhufvud som det citerade justitierådet (Martin Borgeke) att avgörandet innebär en helomvändning och att denna på ett principiellt plan kan betecknas som ”en av de största förändringarna när det gäller den centrala straffrättens allmänna läror på senare tid”.s. 341
4.Eftersom det i denna del inte verkar finnas några större meningsskiljaktigheter vill vi nu övergå till de frågor som vållat viss debatt och där det tycks finnas olika uppfattningar.s. 341
5.Vi är alltså eniga om att avgörandet innebär en principiell helomvändning. Av detta följer emellertid varken att det nödvändigtvis behöver ha någon dramatisk betydelse i praktiken eller att skälen för lösningen i sak varit svaga.s. 341
6.Låt oss inleda med att betona att vi inte på något sätt vill förneka att avgörandet kommer att påverka utgången i vissa brottmål. Däremot har vi vänt oss mot Leijonhufvuds ovederhäftiga och direkt missvisande påståenden om domens innebörd och konsekvenser. Den som lyssnar till Leijonhufvud utan att själv kunna hela bakgrunden kommer sannolikt att få intrycket att konsekvenserna av avgörandet kommer att bli dramatiska både i kvalitativt och kvantitativt hänseende. Enligt vår mening är saken emellertid långt ifrån så dramatisk som Leijonhufvud vill ge sken av.s. 341
7.Såvida inte domstolarna, efter NJA 2011 s. 563 börjar göra sina uppsåtsbedömningar på ett helt annorlunda sätt än tidigare, bör effekterna bli begränsade. Detta beror framför allt på att den numera avskaffade undantagsregeln i praktiken nästan aldrig har tillämpats, vilket i sin tur beror på att också den som är påtagligt berusad normalt har uppsåt till vad den gör. Till detta ska läggas att den avskaffade undantagsregeln aldrig har gällt utan påtagliga (men oklara) begränsningar.s. 342
8.De förändringar som trots det nu sagda kan förväntas till följd av domen framstår vidare som (åtminstone i huvudsak) fullt godtagbara och rimliga. Att den som faktiskt inte har uppsåt inte skall dömas för uppsåtligt brott framstår för oss som något helt rimligt och i samklang med de grundläggande principer och värden som genomsyrar straffrättssystemet i övrigt. En sådan ordning innebär naturligtvis ingen generell ansvarsfrihet för berusade personer. Den innebär endast att de döms för vad de faktiskt har gjort sig skyldiga till.s. 342
9.Det är väl ändå inte så märkligt?s. 342