Stycket

2.Som redan framhållits vore det emellertid missvisande att säga att den närmare innebörden av BrB 1:2 st. 2, före NJA 2011 s. 563, var särskilt klar (se Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder s. 383 ff.) och det var inte heller okontroversiell (se t.ex. SOU 1988:7 s. 150 ff. där konsekvenserna av regeln betecknas som orimliga). Det är mot denna bakgrund — och i ljuset av Högsta domstolens uppgift att leda rättstillämpningen och skapa förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning — som rättsfallet måste ses. Om man därtill beaktar de grundläggande förändringar som skett på det straffrättsliga området (framför allt att svensk rätt på ett mycket tydligt sätt har gått i riktning mot en rättsstatligt inriktad straffrätt som betonar principer om legalitet, skuld och proportionalitet), framstår det kanske som något mindre anmärkningsvärt att Högsta domstolen nästan 40 år efter det senaste avgörandet gör en annorlunda tolkning av bestämmelsen — en tolkning som knappast kan sägas vara oförenlig med lagtexten och på ett mycket tydligare sätt ligger i linje med de krav som följer av EKMR. Om man rätt ska kunna värdera vad Högsta domstolen gör, kan man, med andra ord, inte se frågan om undantagsregeln vid straffansvar vid rus helt isolerad från utvecklingen på det straffrättsliga området i övrigt. Den tolkning som Högsta domstolen gjorde i NJA 1973 s. 590 står helt enkelt i direkt strid med de grundläggande principer som ligger bakom straffsystemet i övrigt.s. 341