I NJA 2011 s. 611 var åtalet i den aktuella delen preskriberat. 1 1 Det finns exempel, t.ex. i tysk rätt, på hur man kan hantera rusfall i undatagssituationer, t.ex. genom att döma gärningsmannen enligt ett särskilt straffbud för brott begångna under frivillig berusning (s.k. Rauschtat (StGB § 323a)). I dylika situationer är det tillräckligt att gärningsmannen har förövat en otillåten gärning. Det skulle leda alltför långt att i denna debatt gå in på alternativ till den svenska regleringen av brott förövade under rus.
Hänvisas från p. 23 (s. 356)
23.Vi förnekar alltså inte att domen kommer att få vissa konsekvenser. Vad vi har sagt är emellertid att Leijonhufvud genomgående beskriver dessa konsekvenser på ett vinklat och överdrivet sätt. För att läsaren ska förstå vad vi menar ser vi oss tvungna att med några exempel visa vad vi menar: ”HD har upphöjt berusning till ursäkt.” (SvD, 1 november 2011) Självfallet är berusning i sig ingen ursäkt, utan det är det förhållandet att gärningsmannen inte har uppsåt som kan frita från uppsåtsbrott. Vore det så att berusning upphöjts till ursäkt skulle vi också tycka att rättsläget var besvärande. ”Det betyder att man inte längre bär ansvar för vad man gör när man är full, och som vi alla vet begås ju väldigt många brott i berusat tillstånd.” (Studio ett, 13 januari 2012) Att hävda att ”man inte behöver ta ansvar” då man berusat sig är så generellt formulerat att det ger intryck att alla som varit berusade i framtiden (helt) kommer att undgå ansvar. Som framgår av såväl NJA 2011 s. 563 och det s.k. samurajfallet dömdes de tilltalade för mycket allvarliga brott till mycket långa fängelsestraff (3 år 6 månader respektive 5 år). ”Det får till och med den befängda följden att den berusade eller drogade person som säger att han var så borta att han inte fattade att han satte sig i bilen och körde inte kan dömas för rattfylleri” (SvD, 1 november 2011) Här antyder Leijonhufvud att det räcker att ”säga” att man var så borta att man inte fattade, att man inte minns osv. Så är givetvis inte fallet. Domstolar har god vana vid att avfärda orimliga invändningar (att lämna dem utan avseende) och bevisning rörande uppsåt består inte endast av gärningsmannens beskrivningar av hur han eller hon har uppfattat en situation eller hur gärningen kan förklaras. När det gäller exemplet med rattfylleri är det relativt svårt att föreställa sig ett fall där en person som gör sig skyldig till grovt rattfylleri inte har erforderligt uppsåt: tillräckligt är att han eller hon förstår att han eller hon har druckit och att han eller hon kör bil och det gör man i princip helt undantagslöst också när man är mycket full. Uppsåt är inget märkvärdigt utan det normala vid mänskligt handlande — det gäller också i fall av rus. ”[Ang. våldtäkt mot barn eller annat sexualbrott som bygger på att den utsatte är under viss ålder:] Det var en tolvåring, det märkte jag inte för jag var så full. Det får den typen av konsekvenser och att de är stora det tror jag vi kan vara eniga om.” (Studio ett, 13 januari 2012). Leijonhufvud undviker i sitt uttalande att uppmärksamma att det finns en regel som uttryckligen anger att oaktsamhet är tillräckligt i förhållande till åldern vid sexualbrott som bygger på att den utsatte är under viss ålder (jfr BrB 6:13). ”Med en sådan här tillämpning har jag svårt att se att Mattias Flinck skulle blivit dömd, säger hon. Kanske inte heller Anna Lindhs mördare.” (Accent magasin, februari 2012) Här kan blott konstateras att både Flinck och Mijailovic av domstolarna bedömdes ha uppsåt att döda. (Se t.ex. tingsrättens uttryckliga bedömning i NJA 1995 s. 48: ”Detta samt omständigheterna i övrigt styrker att han haft uppsåt att döda de sju personer som omkommit och A som skadats. Vad gäller beskjutningen av B och C finner TR:n det ställt utom allt tvivel att Mattias F i vart fall haft s.k. eventuellt uppsåt att döda dem, dvs. att det vid eldgivningen var likgiltigt för Mattias F om polismännen skulle dödas eller ej.” Se motsvarande bedömning i NJA 2004 s. 207: ”På grund av det anförda är det ställt utom rimligt tvivel att M.M. hade uppsåt att döda A.L.” I sammanhanget bör också noteras att Mijailovic överhuvudtaget inte var påverkad av alkohol eller droger, varför det är missvisade att överhuvudtaget använda detta som ett exempel på konsekvenser som de ovan diskuterade rusfallen kan förväntas få.s. 356