Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20183 hänvisningar
- Det kan i sammanhanget vidare noteras att det är långt ifrån givet att man ens med tillämpning av de principer som kom till uttryck i 1973 års avgörande kunde ha fällt den tilltalade för försök till dråp; det har nämligen, med fog, ansett finnas begränsningar för i vilken utsträckning uppsåt kunde fingeras eller uppsåtskravet efterges och en sådan begränsning gäller överskjutande uppsåt som t.ex. krävs vid stöld och spioneri — liksom vid just försök till brott. Att det är smått bisarrt att tillämpa ett försöksansvar på grundval av ett fingerat uppsåt framgår som tydligast om man noterar att försöksansvaret då bygger på en följd som inte har inträffat och ett uppsåt som inte har förelegat. Mot denna bakgrund kan hävdas att det inte var nödvändigt för Högsta domstolen att i just detta mål ta ställning till problematiken. Jfr emellertid även ”Lastbilssläpet” NJA 2011 s. 611 där Högsta domstolen tillämpade grundsatserna från NJA 2011 s. 563. Och i det målet var den nya tolkningen av 1 kap. 2 § definitivt av avgörande betydelse för utgången.
- Av ”De försenade årsredovisningarna” NJA 2018 s. 77 I–III följer att avgränsningen mellan bokföringsbrott av normalgraden och ringa bokföringsbrott fortsatt bör göras enligt de kriterier som utvecklades i NJA 2004 s. 618 och NJA 2007 s. 451. I linje med syftet med den åtalsprövningsregel som infördes 2013 finns det dock enligt rättsfallet anledning till en något mindre sträng bedömning av bokföringsbrott som har bestått enbart i att årsredovisningen har upprättats för sent. Högsta domstolen ställde sig också bakom en utgångspunkt av innebörd att förseningar på mer än fem månader normalt bör leda till att det finns anledning att bedöma det som brott av normalgraden. Det betonas emellertid att en samlad bedömning måste göras. I fallen bedömdes (I) en försening på strax under fem månader som bokföringsbrott av normalgraden (bl.a. med hänsyn att bolaget de senaste två åren haft ett inte obetydligt negativt rörelseresultat varför en försening var ägnad att få menliga följder för bolagets intressenter), (II) en försening på mer än nio månader som bokföringsbrott av normalgraden samt (III) en försening på strax under fem månader som bokföringsbrott av normalgraden (bl.a. med hänsyn till att bolaget hade en förhållandevis omfattande redovisad omsättning, att det gått med inte obetydlig förlust det sista räkenskapsåret och att det egna kapitalet vid räkenskapsårets utgång var negativt). 4.1.10 Skadegörelsebrott (12 kap.) Olovlig avverkning av fyra uppvuxna tallar på en annan persons fastighet bedömdes i NJA 2015 s. 199 utgöra skadegörelse av normalgraden. Bedömningen skedde mot bakgrund av hur skadan värderats vid skadeståndsprövningen (ersättningen beräknades i den delen med ledning av värdet på fastigheten med respektive utan tallar). Skadeståndet hade bestämts till 33 600 kr och det fanns enligt Högsta domstolen inte skäl att vid en straffrättslig bedömning värdera skadan på annat sätt. Med den utgångspunkten var det — också om gränsen mellan skadegörelse och grov skadegörelse vid ett rent värderesonemang ligger lägre än gränsen mellan stöld och grov stöld — klart att fråga inte var om skadegörelse avseende en sak av stor ekonomisk betydelse i den mening som avses i 12 kap. 3 §. Inte heller på någon annan grund fanns skäl att bedöma brottet som grovt. Påföljden bestämdes till dagsböter. 4.1.11 Allmänfarliga brott (13 kap.) I ”Lastbilssläpet” NJA 2011 s. 611 ansågs en brand som anlagts i ett lastbilssläp ha inneburit fara för omfattande förstörelse för annans egendom. Risken för förstörelse inskränkte sig visserligen till lastbilen, släpet och lasten, men det sammantagna värdet på ekipaget uppskattades till drygt tre miljoner kronor (jfr NJA 1980 s. 191). Faran ansågs därför avse omfattande förstörelse av annans egendom. Gärningsmannen ansågs emellertid inte ha haft sådant uppsåt som krävs för mordbrand och det ansågs av processuella skäl inte finnas förutsättningar att pröva ett påstående om allmänfarlig vårdslöshet.
- Som framgår av avgörandet (se p. 36 och 37) ligger brytpunkten vad gäller gränsen mellan ny och nyupptäckt brottslighet vid den först meddelade dom som är fällande. Detsamma måste förstås gälla när det gäller frågan om det överhuvudtaget finns en tidigare dom av relevans. Den process i vilken man först når fram till en fällande dom är att betrakta som den tidigare och det gäller även om det vid prövningen i t.ex. hovrätten i den processen skulle finnas domar avseende andra brott som begåtts före eller efter tingsrättsdomen. 5.6 Preskription I ”Lastbilssläpet” NJA 2011 s. 611 ansågs för preskriptionsavbrott krävas inte bara att den misstänkte har fått del av en gärningsbeskrivning som kan anses innefatta påstående om brott enligt en viss straffbestämmelse utan också att denne har fått reda på att denna straffbestämmelse kan vara tillämplig (och därigenom haft möjligheter att anpassa sitt försvar därefter). (Denna grundsats försågs emellertid med en reservation: ”Undantag kan gälla i vissa situationer, t.ex. vid gradindelade brott och vid andra brott där förhållandet mellan olika straffbestämmelser är sådant att tillämpningsområdet för en straffbestämmelse ligger helt inom ramen för en annan straffbestämmelses tillämpningsområde.”)