Stycket

1.Grundläggande bestämmelser om skyldighet att utge skadestånd finns i skadeståndslagen. Den typiska och dominerande skadan vid immaterialrättsintrång är ren förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada. Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen utgår ersättning för sådan skada som huvudregel endast om skadan har vållats genom brott. Det krävs alltså att straffbart handlande konstateras vilket normalt förutsätter uppsåt, men i vissa fall endast oaktsamhet. Skadeståndslagens dispositiva natur gör dock att ersättning kan utgå också i andra fall än vid brott om detta är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning eller följer av avtal eller regler om skadestånd i avtalsförhållanden (1 kap. 1 § skadeståndslagen). I 54 § upphovsrättslagen finns särskilda bestämmelser om skadestånd som innebär att 2 kap. 2 § skadeståndslagen inte är direkt tillämplig på upphovsrättsintrång. Allmänna skadeståndsrättsliga principer anses däremot tillämpliga. I nämnda lagrum anges i första stycket att den som i strid med upphovsrättslagen utnyttjar ett verk ska betala skälig ersättning för utnyttjandet. Bestämmelsen uttrycker en form av strikt ansvar utan att någon oaktsamhet krävs och oavsett om god tro föreligger. I andra stycket anges att om utnyttjandet sker uppsåtligen eller av oaktsamhet ska ersättning även betalas för den ytterligare skada som intrånget medfört. Det som avses är framför allt utnyttjanden som sker utan tillstånd och utan att någon inskränkning enligt 2 kap. upphovsrättslagen är tillämplig. En första fråga vid bedömningen av om en mellanhand som främjat upphovsrättsintrång är skyldig att betala skälig ersättning och, vid oaktsamhet även ersättning för ytterligare skada, är alltså att avgöra om ett utnyttjande av det aktuella verket har skett eller inte. Det är den för vars räkning ett verk har utnyttjats som är ersättningsskyldig (NJA 1986 s. 702). Med utgångspunkt från detta konstaterande ansågs i nämnda rättsfall att en styrelseledamot, tillika ensam firmatecknare och anställd i ett bolag, som regel inte kunde åläggas att utge skälig ersättning enligt 54 §, första stycket, för ett utnyttjande av musik i bolagets verksamhet. Högsta domstolen refererade emellertid i målet till uttalanden i förarbetena till upphovsrättslagen om att enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer är den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i någons upphovsrätt skyldig att ersätta all ekonomisk skada som uppkommer, varvid ersättning för uteblivet vederlag (skälig ersättning) är att betrakta som en miniminivå för skadeståndet. Mot denna bakgrund, uttalade Högsta domstolen, borde skadeståndsskyldigheten i första hand drabba den som företagit intrånget. Styrelseledamoten dömdes därför att utge yrkad ersättning för utnyttjandet av musiken, trots att utnyttjandet ansågs ha skett i bolagets verksamhet. Bedömningen bör kunna utfalla olika beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och beroende på vilken roll och vilket agerande som kan läggas berörda till last. I The Pirate Bay ansågs de tilltalade genom tillhandahållandet av tjänsten i kommersiellt syfte ha medverkat till andras upphovsrättsliga förfoganden på ett sätt som inneburit att de även utnyttjat verken ekonomiskt.s. 265