Konkursförvaltaren och principalansvaret1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1986 s. 702
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1986 s. 702
BibTeX
@misc{nja-1986-s-702,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1986 s. 702}},
year = {1986},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
14 hänvisningar i 8 artiklar · 14 stycken/fotnoter
Upphovsrätten och medverkansansvaret i en digital miljö2 hänvisningar
- NJA 1996 s. 79. 1 2 Se om målet Rosén, J., SvJT 1996 s. 414 samt Lindberg, A. och Westman, D., Praktisk IT-rätt, 2001, s. 137 ff. 13 Se IT-utredningens betänkande SOU 1996:40. 14 Svea hovrätt, dom 1998-09-29 i mål B 318-97. 15 Göta hovrätt, dom 1998-04-29 i mål B 1924-95. Se även Vänersborgs tingsrätt, dom 2011-12-22 i mål B 2569-09, där en person som innehaft och administrerat en s.k. hubb i ett fildelningsnätverk dömts för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen genom att främja användarnas tillgängliggörande av skyddat material. Också i ett annat nyligen avgjort mål med mycket lika omständigheter blev utgången densamma (Södertörns tingsrätt, dom 2011-09-05 i mål B 6637-08). 16 NJA 2000 s. 292. Se om målet Karnell, G., i NIR 3/2000 s. 487, Nordell, P-J., i JT 2000/01 s. 166, Rosén, J., SvJT 2000 s. 805 samt Westman, D., i Lov & Data nr 62/2000 s. 16. 17 Vid tidpunkten för målets behandling i domstolarna hade inte i 2 § i upphovsrättslagen införts begreppet ”överföring” såsom en särskild form av tillgängliggörande för allmänheten av verk som sker på distans. 18 Rosén, J., a.a., s. 822. Se även Levin, M., Lärobok i immaterialrätt, 2007, s. 88, som uttalar att utgången i målet inte betyder att en talan om medhjälp till upphovsrättsintrång skulle frias i en motsvarande situation. 19 Svea hovrätt, deldom 2010-11-26 i mål B 4041-09 (Högsta domstolen ej prövningstillstånd). I målet finns åberopat ett rättsutlåtande av prof. em. S. Wennberg (ursprungligen åberopat i ett annat mål, Portlane, se not 70) som behandlar flera i målet aktuella frågor om bl.a. objektiva och subjektiva rekvisit, underlåtenhetsbrott samt ansvarsfrihetsgrunden social adekvans. Se om målet Asp, P. och Rosén, J. i SvJT 2011 s. 103, Andreasson, J. och Schollin, K. i SvJT 2011 s. 534 samt Axhamn, J., i Lov & Data nr 109/2012 s. 28. 2 0 Hovrättens domskäl s. 24 ff. 21 Hovrätten uttalade i denna del att en roll som strateg och ”idéspruta” för verksamheten haft ett alltför vagt samband med de aktuella huvudbrotten för att kunna medföra medverkansansvar. 2 2 Se Jareborg, N., Allmän kriminalrätt, 2001, s. 212 f, 233 ff och 290 ff samt Asp, P. m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 280 ff och s. 297. Jfr prop. 2001/02:150 s. 89 samt Svea hovrätt i The Pirate Bay s. 24 ff. 23 Jareborg, N., a.a., s. 212 f. 24 1972 års skadeståndslag (senast omtryckt i SFS 2001:732). 2 5 Se Eltell, T., Radetzki, M., Skadeståndsbedömning vid intrång i upphovsrätt, NIR 2005 s. 229. Jfr även NJA 1986 s 702 och minoriteten i skiljaktig mening i NJA 2008 s. 1082. 26 SOU 1956:25 s. 429 f, (NJA II 1961 s. 349), se även Svea hovrätt i The Pirate Bay s. 50. 27 Se även Olsson, H., Upphovsrättslagstiftningen, En kommentar, 2006, s. 519. 2 8 Jfr dock Högsta domstolen i Finland, dom 2010-06-30 i mål R2008/868, där personer som gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsförseelse inte ansågs ha utnyttjat verken på ett sådant sätt att de kunde åläggas att utge skälig ersättning, (till skillnad från ett antal andra personer som varit mer delaktiga i driften av den aktuella fildelningstjänsten). 29 Hellner, J., Radetzki, M., Skadeståndsrätt, 2006, s. 111 ff. Jfr prop. 2001/02:150 s. 93. 30 Se NJA 1947 s 282 om skadeståndsskyldighet vid icke straffbar medverkan, Hellner, J., Radetzki, M., a.a., s. 69 ff. samt Kleineman, J., Ren förmögenhetsskada, 1987, s. 172 f. Jfr även minoriteten i skiljaktig mening i NJA 2008 s. 1082. 31 Jfr Svea hovrätt i The Pirate Bay s. 55 ff. 3 2 Svea hovrätt, dom 2007-02-27 i mål FT 8245-05 samt dom 2008-12-19 i mål FT 5366-06. 33 Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. 34 Prop. 1997/98:15 s. 9. 3 5 Prop. 1997/98:15 s. 8 36 Se NJA 1996 s. 79, s. 91 och SOU 1996:40 s. 204 och det där uppmärksammade förhållandet att ansvarssituationen var den att den tillhandahållare som gör något, om än litet, skulle vara mer klandervärd och kunna dömas till ansvar, medan den som i motsvarande fall bara ”sitter med armarna i kors” skulle gå fri från ansvar. 37 Prop. 1997/98:15 s. 15. 38 Prop. 1997/98:15 s. 15 och s. 20. Om straffbara meddelanden ofta förekommit i en tjänst sägs att kravet på åtgärder av tillhandahållaren måste ställas högre och att ett större inslag av aktiva åtgärder då bör krävas. 39 Prop. 1997/98:15 s. 17 samt SOU 1996:40 s. 185. 40 Jfr NJA 2007 s. 805 (I) där det ansågs att inlägg i en gästbok på en webbplats objektivt var att bedöma som hets mot folkgrupp, men att detta förhållande inte var uppenbart, varför den tilltalade friades från ansvar för brott mot 5 § BBS-lagen. 4 1 Prop. 1997/98:15 s. 20 och s. 25 ff. 42 SOU 1996:40 s. 183 och s. 203 f. 43 Jfr NJA 2007 s. 805 (I). 44 Prop. 1997/98:15 s. 21. 45 Jfr skiljaktig mening i målet där två justitieråd ansåg att BBS-lagens förpliktelse att hålla uppsikt över tjänsten och ta bort meddelanden av visst innehåll ”får anses vara sådan att underlåtenhet att uppfylla förpliktelsen kan bestraffas enligt reglerna om garantställning”, vilket också, framhölls det, förutsattes av IT-utredningen i SOU 1996:40 s. 183 och 203 f (jfr not 42 nyss ovan). 4 6 Jfr Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 2011-06-01, mål FT 1346-10, där en person som drev en s.k. modererad webblogg — på vilken BBS-lagens bestämmelser ansågs tillämpliga — ansågs ha på ett aktivt sätt medverkat till spridning av uppgifter (av en läsare gjorda inlägg på bloggen), vilka utgjorde förtal. Genom att svaranden godkände inläggen innan de lades ut på bloggen, ansågs hans agerande ha varit en förutsättning för att uppgifterna överhuvudtaget publicerades. Han ansågs därför som gärningsman till förtalsbrottet och dömdes att utge skadestånd. I ett annat mål som också gällde skadestånd på grund av publicering på en blogg av en läsares inlägg utgörande förtal, ansåg hovrätten på motsvarande sätt att det vidtagits aktiva åtgärder av svaranden för att publiceringen och spridningen av inlägget skulle komma till stånd och att han därför var att anse som gärningsman till förtal och därför skadeståndsskyldig (Göta hovrätt, dom 2011-04-19, mål FT 201010). Hovrätten uttalade även i detta fall att BBS-lagen inte innebär någon begränsning i prövningen av skadeståndsskyldighet på grund av brott, även om brottet inte är upptaget i uppräkningen i 5 §. 47 Jfr vid not 39 ovan. 4 8 Lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. 49 I The Pirate Bay ansåg hovrätten att skadeståndsanspråken mot de tilltalade inte grundade sig på ett ansvar för innehållet i informationen som lagrades (torrentfiler som hänvisande till huvudfiler med skyddade verk), varför ansvarsfrihetsbestämmelserna inte var tillämpliga. Bedömningen i denna del kan diskuteras då talan som fördes, i allt fall indirekt, i vid mening, måste anses ha sin grund i informationen som förekom i tjänsten. Att ansvarsfrihet inte kunde åberopas hindrade heller inte att hovrätten ansåg att de som tillhandahöll tjänsten likväl hade utnyttjat verken — dvs. innehållet i informationen som (genom hänvisningar) förekom i tjänsten — på ett sätt som medförde ersättningsskyldighet. Det noteras att direktivet inte uttryckligen talar om ansvar för ”innehållet” i informationen (”content”) utan endast om ansvar för ”informationen” (i den engelskspråkiga texten ”the information”). Ansvarsfrihet för ”innehållet i informationen” kan anses uttrycka något snävare än ansvarsfrihet för ”informationen”. Troligen har någon skillnad dock inte varit avsedd, utan endast att åstadkomma ett förtydligande av lagtexten. 50 Prop. 2001/02:150 s. 54. 5 1 Prop. 2001/02:150 s. 19, 25 och 110. 52 Föreläggande eller utdömande av vite anses inte omfattas av ansvarsfrihetsbestämmelserna (prop. 2001/02:150 s. 96 ff). Ansvarsbegränsningen i artiklarna 12– 14 i direktivet avser alla typer av ansvar inom alla rättsområden och saknar alltså den uppdelning på straffansvar, skadeståndsansvar och skyldighet att betala sanktionsavgift som finns i e-handelslagen. 53 Direktiv 2000/31/EG, ingresspunkt 42 och 43. 54 Direktiv 2000/31/EG, ingresspunkt 43. 55 E-handelsdirektivet, artiklarna 12.2, 13.2 och 14.3 samt ingresspunkten 45. I såväl infosoc-direktivet, 2001/29/EG, artikel 8 och ingresspunkter 58–59, som i sanktionsdirektivet, 2004/48/EG, artikel 11 och ingresspunkt 23, sägs att rättighetsinnehavarnas behov av skydd ska säkerställas genom att det i lag finns möjlighet att få till stånd förbud eller upphörande av olaglig intrångsverksamhet. Beträffande mellanhänder sägs uttryckligen att rättighetsinnehavare ska ges möjlighet att begära ett föreläggande gentemot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av tredje part för att begå intrång i en upphovsrätt eller närstående rättighet. I det nedan nämnda målet L’Oréal v eBay slog EU-domstolen fast att artikel 11 tredje meningen i sa nktionsdirektivet ska tolkas så att nationella domstolar ska kunna förelägga mellanhänder som driver en elektronisk marknadsplats att vidta åtgärder som inte endast bringar gjorda intrång att upphöra, utan även förebygger nya intrång av samma art. När det gäller möjligheten för medlemsstaterna enligt artikel 14.3 i ehandelsdirektivet att inrätta särskilda förfaranden för att avlägsna information enligt ett s.k. ”notice and take down-system”, ansåg den svenska lagstiftaren inte, vid tiden för genomförandet av direktivet, att det fanns tillräckliga skäl eller förutsättningar att införa särskilda förfaranderegler av det aktuella slaget. Bl.a. ifrågasattes det praktiska värdet och vidare framhölls att en sådan ordning kunde innebära en begränsning av yttrandefriheten, (se prop. 2001/02:150 s. 98 ff). Av ett nyligen framlagt meddelande från EU-kommissionen om utveckling av den europeiska ehandeln framgår emellertid att kommissionen anser att tiden nu är mogen att på EU-nivå införa ett system för ”notice and action procedures” för mellanhänder, se http://ec.europa.eu/internal_market/ecommerce/docs/communication2012/C OM2011_942_en.pdf. 56 Prop. 2001/02:150 s. 92. Jfr The Pirate Bay där hovrätten ansåg att en internetleverantörs medhjälp till en kunds medhjälp till intrång inte kan straffas då handlandet skett endast med likgiltighetsuppsåt. Den tilltalade ansågs dock ha handlat med indirekt uppsåt och frågan om straffrihet enligt 19 § e-handelslagen aktualiserades inte. I skadeståndsdelen ansågs att The Pirate Bay i och för sig i vissa delar motsvarade en sådan värdtjänst som avses i 18 §, men ansvarsfrihet enligt bestämmelsen prövades ändå inte då skadeståndsanspråket ansågs grunda sig på tillhandahållandet av tjänsten och dess funktioner och inte på innehållet i den lagrade informationen (se not 49 ovan). 57 Prop. 2001/02:150 s. 92. 5 8 Se i not 69 nämnt rättsutlåtande av doktorand Daniel Westman samt doktorand Johan Axhamn i Mellanhandsansvar på internet — En rapport kring internetleverantörers roll och ansvar, Netopia, nov. 2010. 59 Se om innebörden av bestämmelsen i denna del, det nedan refererade målet från EU-domstolen, L’Oréal v eBay. 60 Prop. 2001/02:150 s. 93. 61 Prop. 2001/02:150 s. 94. 6 2 Se härom nedan i avsnitt 6 nämnda domar från EU-domstolen (mål C-70/10, särskilt domspunkt 40, samt mål C-360/10, särskilt domspunkt 38). 63 Ingresspunkterna 47–48. 64 Prop. 2001/02:150 s. 100. 65 EU-domstolen, dom i målen C-236/08 — C-238/08. 6 6 EU-domstolen, dom i mål C-324/09. 6 7 Jfr not 55 ovan om förelägganden. 68 Prop. 2004/05:110 s. 341 ff. I övriga immaterialrättsliga lagar infördes en motsvarande uttrycklig regel om att vitesförbud kan meddelas även mot den som medverkar till intrång genom implementeringen av det s.k. sanktionsdirektivet (prop. 2008/09:67 s. 193 ff). Samtidigt förtydligades i 56 a § upphovsrättslagen att intrångsundersökning kan riktas också mot den som medverkar till intrång (prop. 2008/09:67 s. 275). 69 Svea hovrätt, beslut 2010-05-21 i mål Ö 7131-09 och Ö 8773-09. Se även i målet ingivet rättsutlåtande av doktorand Daniel Westman. 70 Svea hovrätt, beslut 2010-05-21 i mål Ö 10146-09. 7 1 EU-domstolen, dom i mål C-70/10. 72 EU-domstolen, dom i mål C-360/10. 7 3 Ds 2007:29. 74 Prop. 2008/09:67 s. 195.
- Grundläggande bestämmelser om skyldighet att utge skadestånd finns i skadeståndslagen. Den typiska och dominerande skadan vid immaterialrättsintrång är ren förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada. Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen utgår ersättning för sådan skada som huvudregel endast om skadan har vållats genom brott. Det krävs alltså att straffbart handlande konstateras vilket normalt förutsätter uppsåt, men i vissa fall endast oaktsamhet. Skadeståndslagens dispositiva natur gör dock att ersättning kan utgå också i andra fall än vid brott om detta är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning eller följer av avtal eller regler om skadestånd i avtalsförhållanden (1 kap. 1 § skadeståndslagen). I 54 § upphovsrättslagen finns särskilda bestämmelser om skadestånd som innebär att 2 kap. 2 § skadeståndslagen inte är direkt tillämplig på upphovsrättsintrång. Allmänna skadeståndsrättsliga principer anses däremot tillämpliga. I nämnda lagrum anges i första stycket att den som i strid med upphovsrättslagen utnyttjar ett verk ska betala skälig ersättning för utnyttjandet. Bestämmelsen uttrycker en form av strikt ansvar utan att någon oaktsamhet krävs och oavsett om god tro föreligger. I andra stycket anges att om utnyttjandet sker uppsåtligen eller av oaktsamhet ska ersättning även betalas för den ytterligare skada som intrånget medfört. Det som avses är framför allt utnyttjanden som sker utan tillstånd och utan att någon inskränkning enligt 2 kap. upphovsrättslagen är tillämplig. En första fråga vid bedömningen av om en mellanhand som främjat upphovsrättsintrång är skyldig att betala skälig ersättning och, vid oaktsamhet även ersättning för ytterligare skada, är alltså att avgöra om ett utnyttjande av det aktuella verket har skett eller inte. Det är den för vars räkning ett verk har utnyttjats som är ersättningsskyldig (NJA 1986 s. 702). Med utgångspunkt från detta konstaterande ansågs i nämnda rättsfall att en styrelseledamot, tillika ensam firmatecknare och anställd i ett bolag, som regel inte kunde åläggas att utge skälig ersättning enligt 54 §, första stycket, för ett utnyttjande av musik i bolagets verksamhet. Högsta domstolen refererade emellertid i målet till uttalanden i förarbetena till upphovsrättslagen om att enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer är den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i någons upphovsrätt skyldig att ersätta all ekonomisk skada som uppkommer, varvid ersättning för uteblivet vederlag (skälig ersättning) är att betrakta som en miniminivå för skadeståndet. Mot denna bakgrund, uttalade Högsta domstolen, borde skadeståndsskyldigheten i första hand drabba den som företagit intrånget. Styrelseledamoten dömdes därför att utge yrkad ersättning för utnyttjandet av musiken, trots att utnyttjandet ansågs ha skett i bolagets verksamhet. Bedömningen bör kunna utfalla olika beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och beroende på vilken roll och vilket agerande som kan läggas berörda till last. I The Pirate Bay ansågs de tilltalade genom tillhandahållandet av tjänsten i kommersiellt syfte ha medverkat till andras upphovsrättsliga förfoganden på ett sätt som inneburit att de även utnyttjat verken ekonomiskt.
The Pirate Bay — en kommentar1 hänvisning
Svensk rättspraxis5 hänvisningar
- NJA 1985 s. 909, Aftonbladet. Allmänna principer är att tillämpa vid bestämmande av gärningsmannaskap vid intrång i upphovsrätt. Den närmare innebörden härav kunde däremot inte anses helt klar. Sålunda kunde t.ex. den tryckfrihetsrättsliga regleringen indirekt påverka bedömningen av hur ansvaret skulle placeras inom ett tidningsföretag. Att ansvaret bör läggas på en person inom en tidningsledning var alltså motiverat, enligt Högsta domstolens mening, både som skydd för upphovsmännens intressen och som led i värnet av tidningars redaktionella integritet. I detta fall hade en publicerad tidningsartikel kommit att innehålla otillåtna utdrag ur en bok, vilken ännu inte var utgiven, men som i korrektur översänts till tidningen som förberedelse för en recension. Högsta domstolen konstaterade att någon klar och tydlig instruktion om uppgiftsfördelningen mellan olika befattningshavare vid prövning av upphovsrättsliga frågor inte förelåg vid tidningen och att det funnits utrymme för missförstånd och osäkerhet härvidlag. Detta vittnade om sådana brister i den övergripande bevakningen av de upphovsrättsliga frågorna inom tidningen att grov oaktsamhet skulle anses ligga dess chefredaktör, tillika ansvarige utgivare, till last. Jfr NJA 1985 s. 893, Manifestet; NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik; NJA 1988 s. 715, Landstingsmålet.
- NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik. Fråga om uppspelning av musik vid demonstration för en enskild kund av musikapparatur till försäljning i en butik kunde anses som offentligt framförande av musiken. Hovrätten fäste sig vid att butikens lokaler varit öppna för allmänheten och att musiken visserligen framförts för särskild kunds räkning men utan att särskilda åtgärder vidtagits i syfte att begränsa möjligheterna för andra kunder att ta del av verket; ett på så vis öppet framförande, men inför en till antalet begränsad krets av personer, skulle anses ha skett offentligt i upphovsrättslig mening. Lika med hovrätten fann Högsta domstolen att demonstration av apparaturen innefattade offentligt framförande.
- Oaktsamhetsbedömningen sker med beaktande av alla omständigheter i det enskilda fallet. En undersökningsplikt kan åligga i vart fall den som yrkesmässigt handlar med objekten i fråga. I fallet NJA 1995 s. 164, Tunika, ansågs inte uppsåtligt intrång föreligga, men väl en underlåten undersökningsplikt som innebar oaktsamhet; den som yrkesmässigt handlade med kläder borde hålla sig à jour med huruvida handeln kunde kränka någons upphovsrätt till plaggen i fråga. Jfr även Hovrätten över Skåne och Blekinge, 1998-06-10 RH 1988:89, Röllakansmattor. I något fall har domstolen funnit att intrångsgöraren borde ha skaffat sig upplysningar om rätten att utnyttja det upphovsrättsligt skyddade verket — underlåtenhet härvidlag omtalades som oaktsamt, såsom i NJA 1993 s. 263, Uppsala stadshus. Se även NJA 1996 s.(cid:0)354, Stadens löjtnant. Domstolarna har också tagit hänsyn till huruvida varningsskrivelse utsänts till intrångsgöraren, NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik.