1.Slutligen ska sägas något om förslaget till ny rättegångskostnadsregel. Bestämmelsen har placerats i en egen paragraf, efter den särskilda rättegångskostnadsregel som gäller i mål om skadestånd på grund av brott (6 kap. 7 § SkL, bet. s. 430 f.). Bakgrunden är följande.s. 199
2.I vissa situationer kan det inträffa att skadestånd inte utgår trots att domstolen slagit fast att det förekommit en överträdelse av EKMR som det allmänna ansvarar för. Det kan exempelvis tänkas vara fallet om ingen — eller enbart en mycket begränsad — skada uppkommit (jfr bet. s. 334 f.) eller om överträdelsen bedöms ha gottgjorts i tillräcklig utsträckning genom andra rättsmedel (jfr bet. s. 388 f.). I sådant fall betraktas den enskilde som ”förlorande part” och ansvarar därmed för både sina egna och motpartens rättegångskostnader enligt rättegångsbalkens regler. Möjligheterna att förordna om en annan fördelning av kostnaderna framstår som begränsade, bl.a. med hänsyn till att kvittningsregeln i 18 kap. 4 § rättegångsbalken förutsätter att en part vinner framgång med sin talan i vart fall till en del.s. 199
3.I fall där domstolen inte dömer ut skadestånd trots att EKMR har kränkts kan ifrågasättas om det är förenligt med ett konventionsrättsligt perspektiv att domstolarna inte har någon möjlighet att förordna om rättegångskostnadernas fördelning på ett sätt som är lite mindre betungande för den enskilde än vad som annars hade gällt (bet. s. 435 f.). De rättigheter som avses här är främst rätten till domstolsprövning i artikel 6 och rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 13. (Sambandet mellan artikel 13 och olika rättegångskostnadsfrågor belyses bl.a. i NJA 2010 s. 363.) Samtidigt är det naturligtvis angeläget att inte införa regler som inte verkar avhållande på alltför höga skadeståndsanspråk och på omotiverade påståenden och överklaganden. Utredningen har försökt finna en rimlig lösning som tar hänsyn till EKMR:s krav samtidigt som rättegångskostnadernas handlingsdirigerande syfte tillgodoses.s. 199
4.Utifrån dessa utgångspunkter föreslås en regel som ger domstolarna möjlighet att jämka statens eller kommunens ersättning för rättegångskostnader eller att förordna om kvittning i fall där en överträdelse av EKMR har konstaterats. För att regeln ska vara tillämplig krävs dock särskilda skäl utifrån en prövning med hänsyn till Europadomstolens praxis. Enligt huvudregeln ska bestämmelserna i rättegångsbalken således tillämpas i första hand.s. 200
5.Som exempel på när den nya regeln kan vara tillämplig kan nämnas att skadestånd inte utgår på grund av att tillräcklig kompensation har getts i en tidigare process, samtidigt som den enskilde på mer objektiv grund har haft anledning att få en efterföljande skadeståndstalan mot staten prövad (jfr 3 kap. 3 § andra stycket SkL i den nu föreslagna lydelsen). Närliggande fall utgörs av situationer där det objektivt sett finns behov av att få till stånd ett klargörande avgörande i en fråga av mer allmänt rättsligt intresse.s. 200
6.Av betydelse vid bedömningen är även möjligheterna att få ersättning av Justitiekanslern inom ramen för statens frivilliga skadereglering, som därtill är kostnadsfri för den enskilde. I vissa fall bör också partens ekonomiska förhållanden tillmätas betydelse. I betänkandet föreslås för övrigt att Justitiekanslern ges möjlighet att pröva anspråk enligt den nya skadeståndsregeln genom ändringar i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.s. 200