Rättsfall

NJA 2010 s. 363

Citera

NJA 2010 s. 363

BibTeX

@misc{nja-2010-s-363,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2010 s. 363}},
  year         = {2010},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

10 hänvisningar i 8 artiklar · 10 stycken/fotnoter

”Finn fem fel” — några (sista) reflektioner med anledning av HFD 2022 ref. 101 hänvisning

Sebastian Wejedal · SvJT 2023 s. 174–198 · 1 ställe

Wilske SvJT 2022 s. 623. Se även Therese Norenäs & Anna Romell Stenmark, Förvaltningsprocessen och rätten till en rättvis rättegång — en kommentar till HFD 2022 ref. 10, SvSkT 2022 s. 352 ff. 1 4 Sebastian Wejedal, Vingklippta domstolar? En kommentar till HFD 2022 ref. 10, FT 2022 s. 471 ff. 15 Se framförallt Wejedal 2017 samt därutöver Sebastian Wejedal, Från Bolesławiec till Borås — om statens kostnadsansvar i domstolsärenden, JT 2020–21 s. 727 ff. och Sebastian Wejedal, Rättegångskostnaderna och den rättvisa rättegången — fyller RF tomrummet i FPL?, FT 2021 s. 515 ff. 16 Vilket jag också argumenterar för i min rättsfallskommentar; jfr Wejedal FT 2022 s. 475 ff. 17 Knutsson diskuterar detta tema kort i sin artikel; se a.a. s. 285 ff. Se även Wejedal 2017 s. 196 ff. och Wejedal FT 2021 s. 543 f. 18 Se t.ex. Norenäs & Romell Stenmark SvSKT 2022 s. 359. 1 9 Helena Jäderblom, Motiverar risken för motstridiga prejudikat en enda prejudikatdomstol?, SvJT 2022 s. 549, min kursivering. 20 HFD 2022 ref. 10 p. 32. 2 1 SOU 1991:106 del A s. 642 f. Jag återkommer till Domstolsutredningens resonemang nedan. 22 Se 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden, ärendelagen eller ÄL, som i sin tur hänvisar till kostnadsreglerna för tvistemål i 18 kap. RB. 23 Se vidare Wejedal 2017 s. 231 ff. 24 Nedanstående sammanfattning av HD:s praxis bygger på mina tidigare publikationer; se Wejedal JT 2020–21 s. 735 och Wejedal FT 2021 s. 527. 25 NJA 2015 s. 374 p. 15. 26 Stankiewicz v. Poland, app. no. 46917/99. 27 NJA 2015 s. 374 p. 18. 2 8 Jfr NJA 2020 s. 908 p. 12. 29 NJA 2020 s. 908 p. 12. 30 Att dessa kriterier är överförbara på förvaltningsprocessen har jag tidigare argumenterat för; se t.ex. Wejedal FT 2021 s. 539 ff. 31 Jfr minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 4. 32 SOU 1991:106 del A s. 642 f. 3 3 HFD 2022 ref. 10 p. 29. 34 Minoritetens skiljaktiga mening i HFD 2022 ref. 10 p. 2. 35 Låt vara att detta uttrycks i tämligen försiktiga ordalag; se HFD 2022 ref. 10 p. 31, där domstolen anför att det ”inte [kan] uteslutas att det undantagsvis kan uppkomma situationer där omständigheterna är sådana att det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om en enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader”. Se även minoritetens skiljaktiga mening p. 2. Under vilka närmare omständigheter sådana kostnader kan anses vara befogade uttalade sig dock varken majoriteten eller minoriteten om. 36 HFD 2022 ref. 10 p. 31, min kursivering. 3 7 HFD 2022 ref. 10 p. 32, min kursivering. Som minoriteten konstaterar likställer alltså majoriteten Europakonventionen och EU-stadgan med vår egen grundlag ”inte bara avseende dess sakliga innehåll (dvs. att en rätt till ersättning för kostnader kan finnas) utan också beträffande dess rättsverkan i ett enskilt fall (dvs. att den rätten kan tillgodoses genom reglerna om skadestånd)”. Det må vara hänt att kränkningar av Europarätten kan kompenseras genom skadestånd, men att anlägga samma synsätt på regeringsformen får anses anmärkningsvärt. För att citera minoriteten, i dess tillägg till domen (se p. 2–4): ”Att en domstol, som alternativ till att tillämpa en grundlagsbestämmelse, får hänvisa den enskilde till att väcka en skadeståndstalan mot det allmänna innebär ett helt nytt synsätt i frågan om vilken betydelse som grundlagen har vid rättstillämpningen i ett enskilt fall som prövas i domstol.” 38 Vid den senare prövningen är, enligt min mening, de kriterier som HD utvecklat för att bedöma om rättegångskostnader varit befogade överförbara också på förvaltningsprocessen; jfr Wejedal FT 2021 s. 538 ff. 3 9 Att processen i allmän domstol kan bli långt ifrån smidig visas av det mål som inletts i Stockholms tingsrätt till följd av HFD 2022 ref. 10. I målet har uppkommit frågor om bl.a. avvisning och skadebegränsning liksom om frågan om statens ersättningsskyldighet ska hänskjutas till Högsta domstolen. Se Stockholms tingsrätt mål nr T 7672-22. 4 0 Min kursivering. 41 Jfr Wejedal FT 2022 s. 492 ff. 42 Min kursivering. 43 Černius and Rinkevičius v. Lithuania, app. nos. 73579/17; 14620/18. 44 Jfr Wejedal FT 2022 s. 489 ff. 4 5 Per Olof Ekelöf, Torleif Bylund & Henrik Edelstam, Rättegång: Tredje häftet, 2006 s. 280. Jfr Per Olof Ekelöf, Simon Andersson, Henrik Bellander & Mikael Pauli, Rättegång: Tredje häftet, 2018 s. 249 ff. 46 Jag har för egen del adresserat temat i min avhandling; avsnitt 3.1 och 3.2 nedan bygger i viss mån på Wejedal 2017 s. 119 ff., 173 ff. samt 245 ff. För tvistemålens del kan också hänvisas till Henrik Bellanders utmärkta avhandling ”Rättegångskostnader — om kostnadsbördan i dispositiva tvistemål”, 2017. Se dessförinnan exv. Ulla Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess — idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion, 1964 och Sigurd Wildte, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, 1931 samt, vad gäller förvaltningsprocessen, Henrik Munktell, Rättegångskostnader i administrativ process, 1937. 47 Se t.ex. min kritik av Domstolsutredningens resonemang i Wejedal 2017 s. 179 ff. 48 21 kap. 3 § första meningen ÄRB. Se härtill SOU 1926:33 s. 206 samt Munktell 1937 s. 15. 4 9Jfr Jacobsson 1964 s. 21, som med ”huvudregel” här avser en ”lagteknisk presumtionsregel” som tillämpas då något undantag inte är för handen, men som inte säger någonting om hur ofta den tillämpas. 50 Ekelöf, Bylund & Edelstam 2006 s. 283. 51 21 kap 3 § andra meningen ÄRB. Se härtill Jacobsson 1964 s. 93, Munktell 1937 s. 9 f. och Wildte 1931 s. 61. 52 Jacobsson 1964 s. 79. Se även SOU 1982:26 s. 226. 53 Denna teori behandlas utförligt i Jacobsson 1964 s. 27 ff. Se även SOU 1938:44 s. 231. 54 Jacobsson 1964 s. 24 och SOU 1926:33 s. 203. 55 Munktell 1937 s. 15. 56 Jacobsson 1964 s. 27. 57 Jacobsson 1964 s. 25. 58 Inom rättsvetenskapen hade rättsskyddsteorin förespråkats av bl.a. Ernst Kallenberg, som i sitt standardverk ”Svensk civilprocess” förklarade att man vid kostnadsreglernas utformning borde ”utgå från processens ändamål att meddela rättsskydd. Sådant skydd ernår part ej helt och fullt, med mindre processen, som genom dess slutakt domen bereder skyddet, icke förorsakar honom något ekonomiskt lidande. En rätt, som ej kunde häfdas därförutan, vore en icke tillräckligt skyddad rätt.” Se a.a. band II avd. 11 s. 1514 f. 5 9 Jacobsson 1964 s. 43. Processkommissions betänkande ansluter nära till Kallenbergs tankar; kommissionen anförde bl.a. att det ”skydd, som en vinnande part genom domen erhåller för sin rätt [icke blir] fullständigt, med mindre han tillika får ersättning för de kostnader han ådragit sig för att få sin rätt erkänd”. Utgångspunkten skulle därför vara, ”att den part, som tappar i huvudsaken, skall, oavsett om det kan läggas honom till last eller ej, att målet dragits under domstols prövning, förpliktigas återgälda motparten dennes kostnader å rättegången”. Till dessa tankegångar anslöt sig också Processlagberedningen; se SOU 1938:44 s. 231. 61 Se Ekelöf, Andersson, Bellander, Bylund, Edelstam & Pauli 2018 s. 249 ff., Bellander 2017 s. 41 ff., Wejedal 2017 s. 246 och SOU 1982:26 s. 223 ff. 62 Se Wejedal 2017 s. 173 ff. och Wejedal FT 2021 s. 520 ff. Se även exv. SOU 1964:27 s. 43 och SOU 1991:106 del B s. 16. 63 Se t.ex. LU 1948:12 s. 3, SOU 1964:27 s. 683, SOU 1991:106 del A s. 642 och 654 samt prop. 1988/89:126 s. 7 och härtill Wejedal 2017 s. 248. 64 Givet att HFD nu har förklarat att den svenska ordningen är förenlig med artikel 6 EKMR, lär någon sådan regel inte heller införas inom överskådlig tid. 6 5SOU1971 66 Jfr även SOU 1991:106 del A s. 639 där utredningen förklarar att rättegångskostnader ”utgör … ren förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening” och att ersättning för sådana kostnader därmed ”utgör ett slags skadestånd”. 6 7 Jfr SOU 1991:106 del A s. 642, där utredningen anför att ett kostnadsansvar inom förvaltningsprocessen ”kan ses som ett uttryck för välfärdssamhällets strävanden att ge enskilda trygghet i tillvaron”. 68 I min avhandling har jag dragit samma slutsats avseende rätten till rättshjälp; se Wejedal 2017 s. 81 och 691 ff., särskilt s. 702 ff. Jag menar att en motsvarande systematik börjar utkristallisera sig också avseende rätten till kostnadsersättning; jfr Wejedal FT 2022 s. 489 f. 69 Se Černius och Rinkevičius p. 57: ”Given that their aim had not been to litigate in abstracto but to have the fines imposed on them lifted, and that the pecuniary loss in that litigation ultimately exceeded the amount of all the fines imposed, it would have been better for them not to have initiated court proceedings at all.” 7 0 Černius och Rinkevičius p. 68, min kursivering. 71 Stankiewicz p. 69, min kursivering. 7 2 Denna tolkning stöds av senare praxis från samma domstol; se t.ex. avgörandet Zustović v. Croatia, app. no. 27903/15. I detta avgörande anförde Europadomstolen, med hänvisning till bl.a. Černius och Rinkevičius-avgörandet, följande (p. 99): ”Ex post facto refusal to reimburse the applicant’s own costs in disputes against the State originating from the acts in the exercise of its public authority may as well constitute a restriction of access to court and/or interference with the right of property. In cases concerning such disputes, in which the applicants had been successful but had nevertheless been left to bear their own costs, the Court found a violation of either Article 1 of Protocol No. 1 or Article 6 § 1 of the Convention, it being understood that in such cases finding a violation of both Articles is also possible.” Min kursivering. 73 En sådan tolkning av artikel 6 är dock inte given — särskilt inte i ljuset av Europadomstolens senare praxis. Det bör särskilt noteras att domstolen i två avgöranden mot Kroatien (meddelade år 2021 respektive 2022) har funnit att rätten till domstolsprövning har kränkts när rättegångskostnaderna har kvittats i administrativa mål, och detta utan att diskutera huruvida klagandena hade några möjligheter att få sina kostnader ersatta genom ett separat förfarande om skadestånd; se det ovan nämnda avgörandet Zustović samt Dragan Kovačević v. Croatia, app. no. 49281/15. I det senare avgörandet anförde Europadomstolen följande (p. 70–73): ”The Court has … held that in disputes against the State arising from decisions of its organs in the exercise of public authority, ex post facto refusal to reimburse successful applicants’ own costs may … constitute a restriction of their access to court.” Med beaktande av omständigheterna i målet kom domstolen till slutsatsen att ”the Constitutional Court’s refusal to award the applicant the costs of his constitutional complaint thus constituted a restriction of his right of access to a court”. 7 4 NJA 2015 s. 374 p. 15, min kursivering. 75 Se framförallt Wejedal 2017 s. 197, Wejedal FT 2021 s. 543 ff. och Wejedal FT 2022 s. 488. 7 6 Jfr SOU 1991:106 del A s. 644. 77 Se 43 kap. SFL. Dessa kostnadsregler behandlas i Wejedal 2017 s. 215 ff. med vidare hänvisningar. 78 Se 1 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde och jfr samt 39 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 42 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 38 a § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 18 kap. utlänningslagen (2005:716). Detta system behandlas i Wejedal 2017 s. 468 ff. 79 Ang. antalet inkomna mål; se Domstolsverkets årsredovisning 2021 s. 26 (beträffande tingsrätterna) och s. 47 (beträffande förvaltningsrätterna). 80 Se Rebecka Lorentzon, Louise Holm och Sebastian Wejedal, Ombudsfördel i förvaltningsmål — ett empiriskt bidrag till teorin om ”lawyer advantage”, FT 2022 s. 47 ff. 81 Ang. styckkostnaderna per mål; se Domstolsverkets årsredovisning 2021 bilaga 2. 82 Ang. genomsnittliga omloppstider; se Domstolsverkets domstolsstatistik 2021. 8 3 Se 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), SkL. 84 Detta lagrum stadgade att en ”upphandlande enhet som inte följt bestämmelserna i denna lag skall ersätta därigenom uppkommen skada för leverantör”, och motsvarar i princip 20 kap. 20 § 1 st. i den nu gällande lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU. 85 NJA 2013 s. 762 p. 21. 86 I det efterföljande avgörandet NJA 2018 s. 1127 (där yrkandet om ersättning för överprövningskostnader avslogs) klargjorde HD sedermera rättsläget för upphandlingsmålens del (se särskilt p. 30–32). I detta avgörande betonade HD att omständigheterna i NJA 2013 s. 762 (där yrkandet bifölls) hade varit ”speciella”. 87 En viss uppmjukning har dock möjligen skett under åren, särskilt genom 2013 års avgörande; se NJA 1979 s. 180, NJA 1985 s. 360, NJA 1994 s. 194, NJA 1994 s. 654, NJA 2002 s. 88, NJA 2003 s. 285, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 862, NJA 2008 s. 990, NJA 2010 s. 27, NJA 2010 s. 112, NJA 2010 s. 363, NJA 2010 s. 577, NJA 2011 s. 411 och NJA 2013 s. 842. 88 Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 1996 s.79. 8 9 Jfr Knutsson FT 2022 s. 286. 90 En premiss för resonemanget nedan är att kostnaderna är befogade enligt de kriterier som HD har utvecklat och att ersättning för kostnader därmed måste utgå — i någon form — för att uppfylla rätten till en rättvis rättegång. 91 Jfr minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 14: ”Majoritetens modell för hur ersättningsanspråk i förvaltningsmål ska hanteras kan därmed paradoxalt nog stå i strid med rätten till en rättvis rättegång i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6.1 i EKMR.” 92 Efter avgörandet Francovich, C-6/90 och C-9/90. 9 3 SOU 1991:106 del A s. 639 f. 9 4 Se minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 14. Jfr även Knutsson FT 2022 s. 287.fotnot 13 · s. 176

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2016–20181 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2019 s. 637–652 · 1 ställe

I något sammanhang har jag förut kritiserat nuvarande praxis att till referent i HD nästan alltid utses en specialist på det aktuella rättsområdet, något som skulle medföra en risk för att vissa ledamöter — kanske med särskilda värderingar på sitt specialområde — skulle få omotiverat stort inflytande på domstolens praxis. Jag får emellertid numera medge att med HD:s nuvarande arbetsorganisation och skrivsätt denna praxis ändå verkar lämplig (och för övrigt ofta leder till mycket lyckade resultat). Min kritik var alltså knappast berättigad. I MÖD:s dom 2018-12-19 (M 10406-17) har däremot skadeståndstalan på grund av påstådda vibrationsskador ogillats, då ett orsakssamband inte var övervägande sannolikt. 3Ännu ett exempel på utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada utgör HD:s dom 2019-03-08 i mål nr T 1559-18 (felaktigt meddelande av bostadsrättsförening). 4 Med tiden torde dock HD få ta ställning till en ytterligt intressant tvist mellan Talma Sameby och staten, där Stockholms tingsrätt (i dom 2018-06-26, mål T 5592-16 dömde ut 1 200 000 kr i ideellt skadestånd på grund av tre överträdelser av regeringsformen och Europakonventionen — ingrepp i strid med rätten till egendomsskydd, lagstiftning i strid med 11 kap. 8 § RF samt diskriminering. 5 Se allmänt härom Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten s. 200 ff. 6 Den frågan diskuteras närmare av Bengtsson i Festskrift till Stefan Lindskog (2018) s. 49 ff. 7 Ett särskilt yttrande av referenten belyser närmare vissa frågor om speditörens ansvar enligt NSAB. 8 Om en preciserad förpliktelse var knappast fråga i de av HD omnämnda avgörandena NJA 1943 s. 356 och NJA 1965 s. 124, där en slarvig transportör råkat skada tredje mans egendom respektive mottagarens person, varför de egentligen skulle falla utanför den huvudregel HD formulerat. (NJA 1943 s. 356 torde för övrigt ha uppfattats som en viss utvidgning av ansvaret; jfr det tidigare rättsfallet NJA 1942 s. 684, också omnämnt av HD.) 9 Några refererade avgöranden om skadestånd vid myndighetsutövning (3:2 SkL) har inte förekommit under perioden. Det kan emellertid nämnas att HD i en dom 2017-11-29 (T 2493-17) ogillat en skadeståndstalan enligt 3 kap. 2 § SkL såsom uppenbart ogrundad med motiveringen: ”För skadestånd räcker det inte att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Se bl.a. NJA 2003 s. 527 och NJA 2010 s. 363.)” Det är en formulering av regeln som stämmer mindre väl med den numera vedertagna (se närmare den omdebatterade domen NJA 2013 s. 842). Tydligen har domskälen, som formulerades av föredraganden, alltjämt ansetts godtagbara. Avgörandet, som inte intagits ens i notisavdelningen, bör dock inte tillmätas nämnvärd betydelse. 10 Se s. 660 f. i referatet, där HD bl.a. betonar att de allmänna entreprenadvillkoren byggde på behovet av en rimlig balans mellan parterna; så långt möjligt skulle eftersträvas att risker förknippade med entreprenadverksamheten skulle fördelas mellan parterna på ett effektivt och förutsebart sätt. I det aktuella fallet ansågs entreprenören ha ett obegränsat ansvar för beställarens avhjälpandekostnader, i den mån de varit försvarliga. 1 1 Jfr det särskilda yttrandet av tre ledamöter i NJA 1993 s. 41 II, som aldrig fick något gensvar i senare lagstiftning. 12 Hänsyn togs alltså också till skadevållarens intresse, av ett rimligt skadestånd, fast det inte gällde tillämpning av någon jämkningsregel. 1 3 Jfr Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar (6 uppl.) s. 487. 1 4 Se om denna (troligen närmast teoretiska) fråga JR Stefan Lindskogs särskilda yttrande i målet. 1 5 Vidare anfördes — vilket är mera självklart — att skyldigheten att ersätta båtens höga värde inte var så osedvanlig eller osannolik att skadevållaren inte borde räknat med det; adekvat kausalitet förelåg alltså. 16 Motsvarande 38 § i den tidigare varumärkeslagen av 1960. 17 Se 6 kap. 1 § 3 st. — Som antyds i texten ovan finns på detta vis en risk att begränsningsregeln kan medföra föga rimliga resultat, om skadeståndet skulle grundas på ett uppsåtligt brott men ändå reduceras på grund av den skadelidandes passivitet. Man kunde tycka att förhållandet borde påverka åtminstone vilka åtgärder som är ”skäliga” från den skadelidandes sida, men enligt HD kan man typiskt sett inte resonera på det viset (p. 32–34). Jfr Bengtsson i JT 2017–18 s. 272, där det föreslås att i tveksamma gränsfall i stället skulle tillämpas 6 kap. 1 § med dess skälighetsbedömning. Men vad ska man göra när passiviteten klart faller inom begränsningsregelns område? — Rättsfallet har även kommenterats av Emma Ruge, som haft ungefär liknande bekymmer som här har antytts; se JT 2017–18 s. 885 ff. 18 Adekvanskravet, som ju kan formuleras på olika vis, beskrivs här (p. 26) som att skadan har framstått som en ”beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet, alltså i någon mening förutsebar.” (Liknande formulering har för övrigt använts i NJA 2017 s. 371, se nedan.) I ett senare sammanhang ansågs utebliven försäljning av varan i andra nordiska länder, där inte förbudet gällde, vara en oförutsebar konsekvens där adekvanskravet inte var uppfyllt (p. 80–81), vilket verkar som en något överraskande bedömning mot bakgrunden av HD:s vanliga generösa tillämpning av adekvanskravet. Att märka är dock att också normskyddsläran synes ha påverkat bedömningen; normskyddet skulle i första hand omfatta förbudets konsekvenser i Sverige. Samspelet mellan dessa två begränsningsprinciper är över huvud taget komplicerat. 1 9 Frågan kan uppkomma exempelvis vid överfallsskydd. Se närmare Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (4 uppl.) s. 386 f. 20Det har i varje fall sitt intresse att HD tydligen är beredd att frångå annars tillämpade principer om preskriptionstidens beräkning när tillräckligt starka skälighetssynpunkter talar för detta. Dessa principer kan ju även i vissa andra fall leda till stötande resultat — bl.a. när en skadeståndsfordran enligt gällande uppfattning anses uppkommen när skadan orsakas, vilket kan medföra att preskription har inträtt redan innan någon skada kan konstateras. Jfr här även 31a § trafikskadelagen (avsteg vid "synnerliga skäl"), som dock inte är tillämplig i det angivna fallet.fotnot 1 · s. 637

Skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen — den nya lagstiftningen2 hänvisningar

Bertil Bengtsson · SvJT 2018 s. 93–127 · 2 ställen

Prejudikats tidsmässiga tillämplighet1 hänvisning

Sebastian Scheiman · SvJT 2015 s. 759–778 · 1 ställe

För mer om detta, se även Knut Rodhe, Något om retroaktiv civillagstiftning, bilaga till prop. 1943:320. 1 4 Se i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (KungörandeL)13 §. 15 Promulgation är ett villkor för att författningen ska börja gälla. Publiceringen är dock inte i sig inte ett villkor för att författningen ska börja gälla om publiceringen sker så snart som möjligt efter ikraftträdandet. 16 Som ett ytterligare utflöde av legalitetsprincipen, följer det av RF 8 kap. 2 § st. 1 p. 2 att ”[f]öreskrifter ska meddelas genom lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.”. Av RF 8 kap. 19 § följer att regeringen ”så snart som möjligt” ska utfärda, dvs. promulgera de lagar som riksdagen beslutar. Därefter ska lagen ”så snart som möjligt” kungöras. Närmare bestämmelser om hur författningar ska publiceras finns i KungörandeL och författningssamlingsförordningen (1976:725). Det är naturligtvis i realiteten ett rent önsketänkande att gemene man, eller för den delen jurister, skulle känna till all kungjord lagstiftning. Principen om att okunskap om lagen straffar sig (iura ignorantia nocet) gäller dock alltjämt, vilket bl.a. innebär att rättsvillfarelse inte är någon ansvarfrihetsgrund. 17 Jfr Tore Strömberg, Om retroaktivitet, i Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 667. 18 Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 923. 19 Black’s Law Dictionary, 7 u., 2000, s. 1059. 20 Se RB 54 kap. 10 § 1 st. 1 p. 21 Jfr Fitgers kommentar till rättegångsbalken 54 kap. 10 §. 2 2 För en rättshistorisk genomgång av prejudikatläran, se Jacob W. F. Sundberg, fr. Eddan t. Ekelöf, 2 u., s. 146 ff. 23 Se Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 932, med där gjorda hänvisningar. 24 Jfr Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 u., 1996, s. 385. 25 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 102 och Lars A. E. Hjerner, Om Rättsfallstolkning, 2 u., 1973, s. 23. 26 Se Lars A. E. Hjerner, Om Rättsfallstolkning, 2 u., Stockholm, 1973, s. 67. 27 I värsta fall skulle man kunna tänka sig ett skadeståndsansvar eller straffansvar för tjänstefel. 2 8 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 102. 29 Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 935. 30 Fördraget om Europeiska Unionen (FEU). 31 Mål 26/62 van Gend en Loos [1963] ECR 13. 32 Mål 6/64 Costa v. ENEL [1964] ECR 585. 33 Mål 11/70 Internationale Handelsgesellschaft [1970] ECR 1125. 34 Mål 106/77 Simmenthal [1978] ECR 629. 35 Mål 294/83 Parti Ecologiste ”Les Verts” v. Parliament [1986] ECR 1339. 36 Det finns dock ett antal fall där nationella domstolar motsatt sig detta, mest känt är motståndet från den tyska författningsdomstolen i Solange-fallen (Internationale Handelsgesellschaft mot Einfuhr- und Vorstalle Getreid, CMLR 1975, s. 540, Wünsche Handelsgesellschaft, CMLR 1987 del 3, s. 225 och Brunner mot Unionsfördraget, CMLR 1994 del 1, s. 57.) Det finns också vissa undantag för t.ex. ”nationell identitet”. 37 Se artikel 46 i Europakonventionen. 38 Appl. no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000 [GC]. 39 Se t.ex. NJA 2003 s. 217, NJA 2003 s. 414, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 584, NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211. 4 0 Se t.ex. NJA 1982 s. 380, NJA 1983 s. 118 och NJA 1989 s. 389. 41 Se t.ex. NJA 1993 s. 41, NJA 1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632. 42 Se t.ex. NJA 2004 s. 662, NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584. 43 Se NJA 2014 s. 323 (Blake Pettersson-målet) och NJA 2014 s. 332 (Gränsälvsmålet). 44 Ett särskilt problem med retroaktivitet är rådgivningsansvaret; vad händer med ansvaret för de råd man redan givit när rättsläget sedermera ändras, dvs. råd som var rätt då baserad på dåvarande praxis, men i efterhand visat sig vara fel? Detta framförallt om mottagaren av rådet lider skada på grund av att denne inrättat sig efter det? Ett torde stå klart och det är att man i vart fall måste informera mottagaren av rådet om den ändrade situationen. 4 5 Detta skedde först år 2005 genom NJA 2005 s. 462 (Lundgrenmålet). 4 6 Jfr Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 939. 4 7 Paul Craig och Gráinne De Búrca, EU law, Text, Cases and Materials, 5 u., 2011, Oxford University Press, s. 63. 48 Mål C-61/79 Denkavit Italiana v. Amministrazione delle Finanze dello Stato [1980] ECR 1205, p. 16-17, förenade målen C-66/79, 127/79 och 128/79 Salumi v. Amministrazione delle Finanze [1980] ECR 1237, p. 9-10 och mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 774, p. 43. 49 Mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 774, p. 43. 50 C-43/75 Defrenne v. Société anonyme belge de navigation aérienne SABENA [1976] ECR 455. 51 Se bl.a. Mål C-57/93 Vroege v. NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV and Stichting Pensioenfonds NCIV [1994] ECR I 4541, p. 21 och mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 743, p. 43 52 C-262/88 Barber v. Guardian Royal Exchange Assurance Group [1990] ECR I 1944, p. 41 och Vroege p. 30. 5 3 Mål C-57/93 Vroege v. NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV and Stichting Pensioenfonds NCIV [1994] ECR I 4541, p. 21. 54 Jfr C-43/75 Defrenne v. Société anonyme belge de navigation aérienne SABENA [1976] ECR 455, p. 70. 55 Jfr Chapman mot Förenade konungariket, appl. no. 27238/95, dom den 18 januari 2001 [GC], para. 70. 56 Jfr Christine Goodwin mot Förenade konungariket, appl. no. 28957/95, dom den 11 juli 2002 [GC], och fallet Grant mot Förenade konungariket, appl. no. 32570/03, dom den 23 maj 2006, i vilket Europadomstolen i para. 41–43 uttryckligen säger att Goodwinfallet enbart gällde från avgörandet. 57 För Europadomstolens syn på ratione temporis (domstolens tidsmässiga behörighet), se t.ex. Kotov mot Ryssland, appl. 54522/00, dom den 3 april 2012 [GC], para. 68. Mot detta synsätt skulle somliga kanske anföra att mänskliga rättigheter till sin natur är eviga och universella. Man får då fråga sig hur Europadomstolen överhuvudtaget kan ändra sin praxis och skapa ny rätt enligt principen om present day conditions och mena att Europakonventionen ska tolkas dynamiskt och evolutivt. 58 Appl. no. 6833/74, dom den 13 juni 1979, se särskilt p. 58. 5 9 För mer om rättsfallen, se Håkan Andersson, Retroaktivitet avseende lag respektive praxis, Infotorg den 28 januari 2003. 60 Appl. no. 42435/98. 61 Appl. no. 42713/98. 6 2 Se även NJA 2005 s. 462 (Lundgrenmålet) som rörde långsam handläggning. Högsta domstolen hänvisade i sitt avgörande till Kudla mot Polen, appl. no. 30210/96 [GC], dom den 26 oktober 2000, och till Zullo mot Italien, appl. no. 64897/01, dom den 10 november 2004 (målet hänsköts till stor kammare där det avgjordes den 29 mars 2006). Frågan om retroaktivitet kompliceras dock av att fallen rör långsam handläggning med delvis överlappande sakomständigheter. Fallet Kudla mot Polen rörde en mer processuell fråga, men fallet Zullo mot Italien rörde en mer materiell fråga kopplad till själva handläggningstiden. 63 För mer om rättsfallet, se bl.a. Clarence Crafoord och Sebastian Scheiman, Juridisk Publikation, nr 2 2012, s. 313 ff., Skadeståndsskyldighet vid rättighetskränkningar på arbetsmarknaden, samt Håkan Andersson, Juridisk Publikation, nr 2 2013, s. 249 ff., EKMR:s varierande horisontella effekter på olika civila krav — problem och konstruktiva möjligheter, här s. 265 f. 64 Appl. no. 75252/01. 6 5 Detta kan naturligtvis variera från fall till fall beroende på hur lång tid det gått mellan S(cid:0) och S(cid:0) och hur t.ex. samhällsdebatt och forskningsrön m.m. förändrats över tiden. 66 Appl. no. 24209/94, dom den 22 juli 2003. 67 Appl. no. 26624/95, dom den 27 november 2003. 68 Appl. no. 50774/99, dom den 11 januari 2005. 69 Appl. no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000 [GC]. 70 Appl. no. 45950/99, dom den 8 juli 2004. 7 1 EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i mål C-617/10 (REU 2013 I-00000). 72 Samma sekvens av avgöranden motsvaras i Högsta förvaltningsdomstolen av HFD 2013 ref. 71 (Plenimålet) och HFD 2014 ref. 35 (Resningsmålet). 73 Appl. no. 14939/03 [GC]. 7 4 Appl. no. 28957/95, dom den 11 juli 2002 [GC]. 75 Appl. no. 6833/74, dom den 13 juni 1979. 76 Appl. no. 7356/10, dom den 27 november 2014. 77 Detta ställer dock till logiska problem eftersom Sverige ”friades” i fråga om skattetilläggen i fallet Rosenquist mot Sverige, appl. no. 60619/00, beslut den 14 september 2004. 78 Jfr t.ex. Lars A. E. Hjerner i Om Rättsfallstolkning, 2 u., 1973, s. 23 och Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 u., 1996, s. 375 ff. 79 RB 54 kap. 10 § 1 st. 1 p., ändrad 1971 genom SFS 1971:218. 80 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 107 och Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 1996, s. 383. 81 Detta genom den s.k. Inkorporeringslagen SFS 1994:1219. 82 Se t.ex. om utvecklingen av produktansvaret i Bertil Bengtsson, Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 122. Till detta kan läggas exemplen om att lagstiftningsarbetet om skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen inte har lett längre än till SOU 2010:87. Frågan har istället hel t och hållet utvecklats genom domstolarnas försorg. Staten tycks ha svårt att lagstiftningsvägen följa Sveriges internationella åtaganden att följa EU-domstolens och Europadomstolens praxis, något som fått domstolarna att till stor del ta över ansvaret för följsamheten. Det går helt enkelt snabbare för domstolarna att följa t.ex. Europadomstolens praxis än vad det går för lagstiftaren att stifta lagar som följer Europadomstolens praxis. Frågan är om det ens är möjligt för lagstiftaren att hålla jämna steg med Europadomstolen som tolkar Europakonventionen dynamiskt och evolutivt i ljuset av the present day condition. För att Sverige ska uppfylla sina internationella åtaganden krävs det snarare en generellt ökad lyhördhet för Europadomstolens praxis i Sveriges domstolar, inte bara i Högsta domstolen. 83 Bertil Bengtsson lyfter frågan om pleniavgöranden ska behandlas annorlunda i Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 115, not 16. Han tycks dock komma till slutsatsen att även plenidomar avser ett rättsläge vid en tidigare tidpunkt. 8 4 Jfr Bertil Bengtsson, Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 115. 85 Jfr NJA 1950 s. 483 där testamenten riskerade att få en innebörd som inte var avsedd. 8 6 En domstol bör dock döma i den fråga som är för handen och inte hänvisa frågan vidare till lagstiftaren, annars riskerar det att bli en fråga om deni de justice.fotnot 13 · s. 761

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 1 ställe

De mål som redovisas är NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584, NJA 2007 s. 891, NJA 2009 N 70 och NJA 2010 s. 363. Av dessa kanske NJA 2007 s. 891 (som gällde krav på ersättning vid självmord i ett häkte; se ovan under artikel 2) är mindre relevant då frågeställningen där gällde fördragskonform tolkning av lag och inte ersättning utan lagstöd. Närmare till hands skulle väl varit att nämna NJA 2009 s. 463 (kommuns skadeståndsansvar) och möjligen också NJA 2003 s. 414 (hänsyn till konventionskränkning vid påföljdsbestämning i brottmål). Lite förvånande är vidare den betydelse som Europadomstolen fäster vid notisfallet NJA 2009 N 70. Vi som deltog i avgörandet (jag var referent) var nog av den uppfattningen att det var något som följde av tidigare rättspraxis att ”det numera som allmän princip gäller att i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, så får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd”. Hade vi tillmätt avgörandet den betydelse som Europadomstolen gör hade vi självfallet låtit referera avgörandet. Nämnas ska också att HD dagen innan Europadomstolens dom meddelade två domar (NJA 2012 s. 211 I och II) angående statens skadeståndsansvar vid överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen. I den första av dessa (punkterna 12 och 13) redovisar HD bl.a. för ett tidigare beslut av Europadomstolen den 24 januari 2012 i målet Eskilsson mot Sverige (no. 14628/08) som till stora delar överensstämmer med den senare domen.fotnot 63 · s. 390

Ren ekonomisk skada2 hänvisningar

Lena Sisula-Tulokas · 2012, s. 1–2014 · 2 ställen

Skadestånd och Europakonventionen — betänkande av Utredningen om det allmännas ansvar enligt Europakonventionen1 hänvisning

Anna Erman · SvJT 2011 s. 189–201 · 1 ställe

I fall där domstolen inte dömer ut skadestånd trots att EKMR har kränkts kan ifrågasättas om det är förenligt med ett konventionsrättsligt perspektiv att domstolarna inte har någon möjlighet att förordna om rättegångskostnadernas fördelning på ett sätt som är lite mindre betungande för den enskilde än vad som annars hade gällt (bet. s. 435 f.). De rättigheter som avses här är främst rätten till domstolsprövning i artikel 6 och rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 13. (Sambandet mellan artikel 13 och olika rättegångskostnadsfrågor belyses bl.a. i NJA 2010 s. 363.) Samtidigt är det naturligtvis angeläget att inte införa regler som inte verkar avhållande på alltför höga skadeståndsanspråk och på omotiverade påståenden och överklaganden. Utredningen har försökt finna en rimlig lösning som tar hänsyn till EKMR:s krav samtidigt som rättegångskostnadernas handlingsdirigerande syfte tillgodoses.En ny rättegångskostnadsregel · p. 3 · s. 199

Skadestånd vid brott mot regeringsformen?1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2011 s. 605–629 · 1 ställe

Se särskilt NJA 2007 s. 584, NJA 2009 s. 463 (kommuners ansvar), NJA 2010 s. 363. Jfr även NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 862 (minoriteten), NJA 2007 s. 891, NJA 2009 N 70. Utvecklingen har utförligt analyserats särskilt av Håkan Andersson i Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 2007 s. 377 ff.fotnot 1 · s. 605