Tillämpningsstrukturen

1.Det är också viktigt att påföljdssystemet är lätt att förstå och tillämpa. Här kan pekas på en rad svårigheter i det nuvarande systemet, förutom vad som har sagts tidigare i denna uppsats. En problematik har att göra med de prognostiska kriterierna för att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn som påföljd. Utgångspunkten vid påföljdsvalet är enligt 30 kap. 1 § första stycket BrB att fängelse är att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Någon inbördes rangordning i svårhetshänseende görs inte i lagtexten mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, utan här blir det närmast fråga om att utifrån individualpreventiva skäl bestämma vilken påföljd som är lämpligast i det enskilda fallet. I rättsfallen NJA 2000 s. 314 och 2008 s. 359 har dock Högsta domstolen med stöd av uttalanden i förarbetena anfört att tilllämpningsområdet för skyddstillsyn, åtminstone när följden annars skulle bli att det dömdes ut ett fängelsestraff, är mera vidsträckt än för villkorlig dom och också ansett att det finns ett gemensamt tillämpningsområde. En sådan utgångspunkt när det gäller den inbördes rangordningen framstår som rimlig med hänsyn till innehållet i påföljderna. Problemet är att kriterierna för de olika påföljderna enligt 30 kap. 7 § första stycket och 30 kap. 9 § första stycket BrB till sin natur utesluter varandra och dessutom ger ett visst utrymme för att det finns en lucka där varken villkorlig dom eller skyddstillsyn kan väljas som påföljd, samtidigt som skälen för fängelse enligt 30 kap. 4 § andra stycket BrB är avsedda att vara uttömmande. Den nuvarande ordningen kan därför knappast beskrivas som lättförståelig och medför också vissa tillämpningssvårigheter.s. 511

2.En annan svårighet, som också uppmärksammas i direktiven till Påföljdsutredningen, har att göra med att det saknas en bestämmelse som på något sätt beskriver vilka omständigheter som bör ligga till grund för en bedömning av om brottets art utgör skäl för fängelse. Det är lätt att hålla med tidigare författare på området om att brottets art är en svårgripbar företeelse. Även om grunden för själva begreppet har att göra med allmänpreventiva skäl så finns det i praxis gott om exempel där straffvärdeomständigheter anförs som stöd för att fängelse ska väljas som påföljd på grund av brottets art. De olika omständigheterna är emellertid också ”artskilda” från varandra. Det är därför svårt skapa sig en klar uppfattning av vilka omständigheter som kan och bör ligga till grund för ”artbedömningen”, utan den bild som framträder är snarare disparat och svårförståelig. Samtidigt måste det sägas vara en svår utmaning att skapa en bestämmelse rörande brottets art, något som flera tidigare utredningar gått bet på. Möjligen skulle en lösning vara att i stället försöka skapa grunden för ett system där själva tillämpningsområdet för ”artbrottens” inflytande över påföljdsvalet snävas åt och preciseras.s. 511