Stycket

13.10. Problemen med institutet framgår redan om man studerar dess tillkomst och utveckling sedan påföljdsreformen år 1989. Litet tillspetsat, men med påtaglig förankring i verkligheten, kan denna utveckling beskrivas i följande punkter: Utgångspunkt Vi har en situation där det råder bred enighet om att påföljdssystemet i grunden skall bygga på tankar om proportionalitet (förtjänst). Korrigering (en nödvändig eftergift) Tidigare praxis uppmärksammas under lagstiftningsarbetet och räddas genom att brottslighetens art — i strid med utgångspunkten och antagligen mest för att inte omöjliggöra det som senare blev påföljdsreformen — införs som fängelseskäl vid sidan av straffvärde och återfall. Tillväxt Undantaget är till en början begränsat till vissa ganska väl avgränsade brottstyper, men växer successivt i omfång och kommer i praktiken att omfatta de flesta brottstyper som förekommer med frekvens — med undantag för förmögenhetsbrotten (genom NJA 2009 s. 559 kom slutligen ett genombrott också avseende dessa). Kompensation Samtidigt som detta (inte alldeles lättmotiverade) undantagsinstitut breder ut sig, görs ganska mycket för att brottslighetens art — trots att institutet motiveras av att fängelse i vissa fall får anses oundgängligt — ändå inte skall innebär fängelse (inte skall leda till att fängelse utdöms eller, i vart fall, inte till att ett fängelsestraff avtjänas i form av en fängelsevistelse); av betydelse är särskilt införandet av samhällstjänst och s.k. fotboja (IÖV). Redan av det sagda bör framgå att det är svårt att betrakta utvecklingen som ett exempel på alltigenom rationell lagstiftning. Ingen har hittills lyckats förklara varför man med ena handen skall göra ett undantag från systemets grundläggande principer och döma till fängelse av (i princip) allmänpreventiva skäl samtidigt som man med den andra gör allt (eller ganska mycket) för att mildra effekterna av undantaget. I linje med vad jag tidigare skrivit kan man fråga sig om behovet av korta fängelsestraff kan vara så förtvivlat stort om det nu via ”kringgående manövrar” (fotboja, samhällstjänst osv.) är möjligt att avstå från att utdöma fängelse.s. 454