Rättsfall

NJA 2009 s. 559

Citera

NJA 2009 s. 559

BibTeX

@misc{nja-2009-s-559,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2009 s. 559}},
  year         = {2009},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 5 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 1 ställe

I NJA 2015 s. 155 uttalade Högsta domstolen att det normalt är fråga om grov misskötsamhet som kan ligga till grund för undanröjande när en samhällstjänst har misskötts. För att undanröjande ska kunna ske bör emellertid — på grund av kravet att det ska kunna antas att åtgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan — normalt krävas att övervakningsnämnden har vidtagit åtminstone någon åtgärd, t.ex. meddelat en varning som har visat sig verkningslös. 5.9 Omvandling av bötesstraff Omvandling av böter till fängelse (se 25 kap. 8 § andra stycket) ansågs inte böra ske i NJA 2012 s. 22. Den till böter dömde hade gjort sig skyldig till upprepade överträdelser av trafiklagstiftningen. Vid bedömningen av om böterna skulle omvandlas togs hänsyn till att det inte var visat att den dömde haft förmåga att betala böterna under de år som var aktuella, att det inte var fråga om brott där fängelse varit ett alternativ att överväga vid lagföringen (utan om brott som beivras med penningböter), att överträdelserna var förhållandevis lindriga, att det inte var fråga om ett särskilt flagrant fall av upprepad brottslighet samt att den dömde inte gjort sig skyldig till några brott sedan 2008. Sammantaget bedömdes det inte vara stötande för den allmänna rättskänslan att underlåta förvandling av böterna. 5.10 Omvandling av livstidsstraff I NJA 2011 s. 872 omvandlades ett livstidsstraff som avsåg sju mord och tre mordförsök (se NJA 1995 s. 48) till fängelse i trettio år. Varken den tid som avtjänats, återfallsrisken (som bedömdes vara låg), den dömdes beteende i anstalt eller de omständigheter som legat till grund för straffmätningen ansågs hindra att omvandling skedde. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd beaktades framför allt att det varit fråga om flera mord samt att det fanns en adekvat tid till att förbereda frigivningen. 5.11 Utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) I rättsfallet ”Butiksstölden på Datavägen” NJA 2014 s. 415 gjordes bedömningen att stöld i butik av varor värda ca 2 000 kr inte utgjorde skäl att utvisa en EES-medborgare som tidigare gjort sig skyldig till ytterligare två tillgreppsbrott. Högsta domstolen framhöll, efter en genomgång av relevant lagstiftning och praxis (från bl.a. EU-domstolen), att brott som innefattar ett angrepp på äganderätten i och för sig är sådana att de kan föranleda utvisning också av EES-medborgare, men att det fordras att brotten utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den ordningsstörning som varje lagöverträdelse innebär. Det aktuella brottet ansågs inte uppfylla dessa krav. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att bl.a. det förhållandet att personen inom en kort tid lagförts för tre tillgreppsbrott gjorde att det kunde antas att han skulle komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige. Den dömdes personliga beteende innebar enligt de skiljaktiga ett tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse som går utöver den ordningsstörning som varje lagöverträdelse innebär. Jfr i sammanhanget även ”Fickstölden” NJA 2009 s. 559.Ny dom avseende Brott 2 ------ Prövning av Brottet i överrätt ------> · p. 22 · s. 1118

2016/1901 hänvisning

Fredrik Wersäll · SvJT 2016 s. 190–200 · 1 ställe

I lagstiftningsärendet betonades att frågan om artbrott i grunden var en lagstiftningsfråga. Endast de brott som lagstiftaren ansåg skulle särbehandlas skulle bedömas vara artbrott. Så har det emellertid inte fungerat. Domstolarna, också Högsta domstolen, har inte dragit sig för att hänföra brott till artbrottskategorin, trots att något sådan inriktning i vart fall inte uttryckligen nämnts i förarbeten till den aktuella bestämmelsen. Som exempel kan nämnas grovt barnpornografibrott (NJA 2002 s. 265), djurplågeri (NJA 2006 s. 339) och fickstöld i vissa fall (NJA 2009 s. 559). Från hovrättspraxis kan nämnas väskryckning (RH 1989:7) och sexuellt ofredande (RH 1997:91)Påföljdsreformen 1989 · p. 8 · s. 194

SOU som rättskälla1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2011 s. 777–785 · 1 ställe

Om ett betänkande inte lett till lagstiftning — i vart fall inte i den aktuella delen — kommer hänvisningen att bara gälla SOU. Ibland kan domstolen ha beaktat att betänkandet alltjämt håller på att behandlas i departementet — det kan t.ex. klargöra rättsläget och kanske också visa vart utvecklingen är på väg. Det finns ganska många referat där man på detta vis hänvisat enbart till en SOU.Under åren 2000–2009 har i 37 referat en SOU ensam åberopats på ett sätt som tyder på att den haft betydelse för HD:s inställning, om också delvis i mera perifera frågor. Här har tydligen betänkandet haft en självständig inverkan — någon gång som argument mot det följande resultatet men betydligt oftare som stöd för HD:s ståndpunkt. Till detta kommer ett antal fall där betänkandet åberopats tillsammans med litteratur eller rättspraxis i frågan; intrycket blir att man sett det som en jämbördig eller i vart fall jämförlig rättskälla. Som exempel från senare år på fall där ett SOU-betänkande anförts på det angivna sättet kan nämnas NJA 2002 s. 477 (där SOU 1966:14 åberopats angående hyresvärdens ansvar för lägenhetens beskaffenhet), NJA 2005 s. 919 (där hänvisning skett till SOU 1992 s. 84 beträffande ersättning för sveda och värk vid sexuellt övergrepp), NJA 2006 s. 732 (där SOU 2000:2 åberopats rörande tolkning av en regel i bostadsrättslagen), NJA 2007 s. 862 (där två ledamöter hänvisat till Besvärssakkunnigas betänkande SOU 1964:27 angående myndighets kommunikationsskyldighet), NJA 2007 s. 1037 (där SOU 2003:74 anförts angående brottsprovokation), NJA 2008 s. 680 (där SOU 1984:56 åberopats angående folkrättsfråga), NJA 2008 s. 760 (där SOU 1995:124 anförts angående en fråga om rättegångsombud), NJA 2008 s. 1208 (där SOU 1970:75 anförts angående syftet med en bestämmelse i konkurslagen), NJA 2009 s. 474 (där SOU 2002:69 anförts angående en fråga om människosmuggling), och NJA 2009 s. 559 (där SOU 1995:91 anförts av både majoritet och minoritet angående påföljd vid fickstöld). Här är det alltså ganska gamla utredningar som tillmätts vikt för avgörandet. — Att hänvisning sker till ett färskt betänkande i fråga om rättsläget är naturligt; se t.ex. NJA 2004 s. 552 och NJA 2005 s. 33 (där SOU 2004:37 åberopats angående miljöbrott) och NJA 2008 s. 946 (där bl.a. SOU 2008:3 åberopats angående ofredande genom filmning). Egentligen borde man här ta hänsyn också till det sammanhang där betänkandet åberopats. Gäller det en central fråga där argumentet får avgörande betydelse, eller är det snarare en bifråga, som domstolen dock får ta ställning till i sitt resonemang? Det är dock svårt att skilja mellan dessa fall; ibland är det oklart vad domstolen sett som centralt, och det är också möjligt att ledamöterna haft varierande uppfattning om argumentets betydelse för utgången utan att det lett till några skiljaktiga motiveringar. Jag har här bara velat påpeka skillnaden.p. 17 · s. 781

En modernare påföljdsreglering?1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2010 s. 449–462 · 1 ställe

10. Problemen med institutet framgår redan om man studerar dess tillkomst och utveckling sedan påföljdsreformen år 1989. Litet tillspetsat, men med påtaglig förankring i verkligheten, kan denna utveckling beskrivas i följande punkter: Utgångspunkt Vi har en situation där det råder bred enighet om att påföljdssystemet i grunden skall bygga på tankar om proportionalitet (förtjänst). Korrigering (en nödvändig eftergift) Tidigare praxis uppmärksammas under lagstiftningsarbetet och räddas genom att brottslighetens art — i strid med utgångspunkten och antagligen mest för att inte omöjliggöra det som senare blev påföljdsreformen — införs som fängelseskäl vid sidan av straffvärde och återfall. Tillväxt Undantaget är till en början begränsat till vissa ganska väl avgränsade brottstyper, men växer successivt i omfång och kommer i praktiken att omfatta de flesta brottstyper som förekommer med frekvens — med undantag för förmögenhetsbrotten (genom NJA 2009 s. 559 kom slutligen ett genombrott också avseende dessa). Kompensation Samtidigt som detta (inte alldeles lättmotiverade) undantagsinstitut breder ut sig, görs ganska mycket för att brottslighetens art — trots att institutet motiveras av att fängelse i vissa fall får anses oundgängligt — ändå inte skall innebär fängelse (inte skall leda till att fängelse utdöms eller, i vart fall, inte till att ett fängelsestraff avtjänas i form av en fängelsevistelse); av betydelse är särskilt införandet av samhällstjänst och s.k. fotboja (IÖV). Redan av det sagda bör framgå att det är svårt att betrakta utvecklingen som ett exempel på alltigenom rationell lagstiftning. Ingen har hittills lyckats förklara varför man med ena handen skall göra ett undantag från systemets grundläggande principer och döma till fängelse av (i princip) allmänpreventiva skäl samtidigt som man med den andra gör allt (eller ganska mycket) för att mildra effekterna av undantaget. I linje med vad jag tidigare skrivit kan man fråga sig om behovet av korta fängelsestraff kan vara så förtvivlat stort om det nu via ”kringgående manövrar” (fotboja, samhällstjänst osv.) är möjligt att avstå från att utdöma fängelse.III Skäl för fängelse · p. 13 · s. 454

Svensk rättspraxis3 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 3 ställen