Stycket

6.I NJA 1996 s. 52 uttalar Högsta domstolen att det i äldre rättspraxis för tradition (”fullgången pantsättning”) krävdes att pantsättaren avskurits från normal förfogandemöjlighet över objektet, att panthavaren erhållit en självständig förfogandemöjlighet och att pantsättningen blivit synbar för tredje man. I doktrinen, fortsätter Högsta domstolen, läggs numera tonvikten på det förstnämnda momentet. Avgörande för frågan om panthavaren fått egendomen i sin besittning är enligt Högsta domstolen alltså om pantsättaren har avskurits från rådigheten över den pantsatta egendomen. Här gör Högsta domstolen sakrättsskyddet till en besittningsfråga, utan att klä den i termer av legitimation i någon form. Indirekt hänvisas dock till frågan om förfogandemöjlighet, vilket enligt Myrdal alltså skulle vara ett sakrättsmoment till skillnad mot förfogandelegitimationen. Avgörandet kan också sägas modifiera vad Högsta domstolen uttalade i NJA 1987 s. 3, nämligen att det för sakrättsligt skydd gäller ”ett principiellt krav på att förvärvaren fått egendomen i sin besittning”. Det gäller alltså inte längre. Frågan är om det ens gällde år 1987.s. 232