Rättsfall
NJA 1996 s. 52
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1996 s. 52
BibTeX
@misc{nja-1996-s-52,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1996 s. 52}},
year = {1996},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
23 hänvisningar i 15 artiklar · 23 stycken/fotnoter
- Ett erkännande kan (men måste inte) omfatta såväl sakfrågan (existens) som rättsfrågan (rättslig relevans), jfr exempelvis Boman, 1964, s. 49 ff.; Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång. Häftet 4, 2009, s. 67 f.; och Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, i JT 2011–12 s. 168 ff. 2 0 Se föregående not. 21 Se exempelvis NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”); NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34; Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05, s. 17 f.; och Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 126 och 140. Se även Heuman, 1999, s. 612; Heuman, i JT 2016–17 s. 989; och Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 4.3.4 not 3711 (190), avsnitt 5.1.5 samt avsnitt 5.2.2. Se också I:0, avsnitt 1.3.3 vid not 342 (25). 22 Se prop. 1998/99:35, s. 144 f.; Lindell, 2021, s. 764 f.; och Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 5.1.1. 23 För denna uppfattning, se Heuman, 1999, s. 612 ff.; Hobér, International commercial arbitration in Sweden, 2021, s. 291 p. 8.81; Lindell, 2021, s. 764 f.; och Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 427. Uppfattningen vinner även stöd i praxis från Svea hovrätt, se T 135618, avgörande 2022-11-04, s. 36; och T 540-23, avgörande 2025-01-10, s. 20. 24 För en behandling av processhandlingsbegreppet, se Ekelöf m. fl., 2016, s. 39. Notera att det finns processhandlingar som har betydelse på annat sätt än genom sina rättsverkningar. 25 För en ingående behandling av processhandlingen åberopande i en tvistemålskontext, se Hardenberger, 2023, kap. 8. 26 För en ingående behandling av föremålet för ett åberopande i en tvistemålskontext, se Hardenberger, 2023, kap. 7. 2 7 Detta krav etableras i NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”), punkt 13. Se även NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”) (s. 433) avseende kravet på tydlighet vad gäller en återkallelse; och NJA 2010 s. 643, punkt 6, som rör kravet på tydlighet vad avser ett erkännande. Jfr med NJA 1974 s. 454 för kravet på tydlighet vad gäller en justering av åtalet inom ramen för straffprocessen (”otvetydigt framgår”). 28 Se exempelvis Svea hovrätt, T 1326-23, avgörande 2024-12-20, s. 5 f.; och T 34924, avgörande 2025-02-28, s. 4. 29 Se exempelvis Svea hovrätt, T 9246-21, avgörande 2023-02-23, s. 23; T 9629-23, avgörande 2024-06-19, s. 9; T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s 126; och T 1219225, avgörande 2025-09-18, s. 5. 30 Så uttryckt i Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.2. För motsvarande påpekanden vad avser tvistemålsprocessen, se Boman, 1964, s. 15; Hardenberger, 2023, s. 298 ff.; och Westberg, Överraskande rättsbildning på grundval av handelsbruk eller allmänt tillämpade standardvillkor, i JT 2000–01 s. 370 f. 31 Jfr Boman, 1964, s. 14; och Westberg, 1988, s. 111 f. Svea hovrätt uttrycker det som att motparten ur ett omfattande processmaterial inte ska behöva gissa sig till vad som åberopas, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 126. 32 Se i föregående not hänvisat avgörande, samma sida. 33 Se Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.2. 34 Se härtill SOU 1994:81, s. 176 f.; och prop. 1998/99:35, s. 144 f. Se även Heuman, 1999, s. 338; Heuman i JT 2024–25 s. 728 f.; och Svea hovrätt, T 1356-18, avgörande 2022-11-04, s. 33. Jag har av utrymmesskäl valt att inte fördjupa problematiseringen vad avser internationella skiljeförfaranden. Jag återkommer dock till den materiella processledningen nedan. 35 Detta är ett bärande argument i NJA 2016 s. 791, punkt 7. 3 6 Ett utvecklat resonemang på detta tema återfinns i Hardenberger, 2023, s. 312 ff. 37 Se exempelvis Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.1 i not 3010 (36). 38 Se härtill SOU 1994:81, s. 150 och 177; prop. 1998/99:35, s. 120 och 146. Se även NJA 1973 s. 740 där Högsta domstolen uttalar att det är en öppen fråga i vad mån bristande processledning från skiljemäns sida kan utgöra skäl att upphäva en skiljedom. Det får idag anses stå klart att grova brister i den materiella processledningen kan utgöra klanderbara fel, se Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 446 ff. I fråga om omfattningen av nämndens materiella processledning, se även SAA Arbitration Reports, 2024: 1–5, Högkvalitativa skiljeförfaranden i Sverige, s. 95 ff. 39 För motsvarande påpekanden, se Heuman, 1999, s. 338 och 384 ff.; samt Lindskog, 2020 III:21, avsnitt 6.1.4. Se även III:0, avsnitt 2.1.5. 40 Jfr not 12 ovan. 4 1 Jfr NJA 1976 s. 289; NJA 1987 s. 450; och NJA 2014 s. 212, p. 9 och 10. Även om fallen rör tvistemålsprocessen illustrerar de behovet av materiell processledning då partens position inte blivit klart formulerad. Notera även att Högsta domstolen i NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”) framhåller att skiljenämnden vid flera tillfällen försökt få klarhet i partens position. 42 Se not 34 ovan. 43 Jfr not 12 ovan. 4 4 43 kap. 5 § RB. 45 17 kap. 2 § RB. 46 Se prop. 2017/18:257, s. 18; SOU 1994:81, s. 68; och prop. 1998/99:35, s. 40 och 110 ff. 47 Se NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”), punkt 13. Notera att Högsta domstolen skriver att kravet gäller för omständigheten (i singular), inte för grunden, saksammanhanget e.d. 48 Jfr not 12 ovan. 49 Se härtill NJA 1996 s. 52. Fallet kommenteras vidare nedan. 5 0 Se härtill Hardenberger, 2023, s. 259 ff. Det talas i dessa sammanhang om olika moment i ett rättsfaktum, se exempelvis Heuman i JT 2024–25 s. 724 ff. 51 Högsta domstolen fäster även avseende vid innehållet i påståendet i fråga, dvs. att det rörde sig om ett för köparna ofördelaktigt sakförhållande som de saknade intresse av att åberopa till stöd för sin talan, se NJA 1980 s. 352, på s. 358. 52 Se Hardenberger, 2023, s. 305 f. och 309; Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 230 f.; Westberg, 1988, s. 105 f. och 108 f.; och Westberg, Konflikt och kontrakt, 2020, s. 439. 53 Se Gotlands tingsrätt, T 309-17, avgörande 2017-09-08, s. 27. 5 4 Se exempelvis Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 133 ff. och 145 ff. 55 Se NJA 1996 s. 52, på s. 61. 56 För ett skiljerättsligt exempel på en faktauppgift som förekom i den skriftliga bevisningen, se Svea hovrätt, T 9246-21, avgörande 2023-02-23, s. 26 f. Fallet kommenteras av Heuman i JT 2024–25 s. 927 ff. 57 Se Hardenberger, 2023, s. 311 f. 58 För en beskrivning av reciten som ett kontrollinstrument och som ett hjälpmedel i den materiella processledningen avseende parternas åberopanden, jfr Hardenberger, 2023, s. 322 ff. Notera att det förhållandet att omständigheten i reciten antecknas som åberopad förutsätter att parten innan reciten upprättas givit uttryck för en vilja att vidta processhandlingen i fråga. En initial otydlighet kan dock läkas genom att skiljenämnden i reciten antecknar omständigheten som åberopad samtidigt som parten inte invänder mot detta. 5 9 Se härtill Wigén, Vem bär ansvaret för att kategorisera rättsfakta i dispositiva tvistemål?, i SvJT 2024 s. 509 ff. 60 Jfr NJA 1992 s. 375, på s. 401. Se härtill Hardenberger, 2023, s. 216 ff. I 1992 års fall argumenterade en av parterna för att det låg på domstolen att sortera mellan åberopande omständigheter (rättsfakta) och införda omständigheter (bevisfakta), vilket inte accepterades av Högsta domstolen. Domstolen/skiljenämnden har endast att pröva den materiella relevansen av sådana omständigheter som åberopats till grund för parts talan. 6 1 Se Hardenberger, 2023, s. 306 f. och 309 f. 62 Se not 57 ovan. 63 Se exempelvis Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05, s. 15 f. 64 Se Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2. 6 5 Se exempelvis Samuelsson, Fullmaktsläran, 2023, s. 35 ff. 66 Se Lindskog, 2020, I:0, avsnitt 1.3.3 och III:0, avsnitt 4.1.2. 67 Se exempelvis den skiljaktiga meningen i RH 1991:70; samt Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 426. 68 Se i not 38, 39 och 41 ovan hänvisade källor. 69 Se not 27 ovan. 70 Se Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 5.2.7. Vad gäller tröskeln för att det ska vara fråga om en överraskning, se Westberg, i JT 2000–01 s. 348 ff. Notera även att skiljenämnden kan ha visst utrymme att inom ramen för den språkliga innebörden av ett åberopande omformulera dess innehållet, se Westberg, 2020, s. 437 vid not 502. 7 1 För en beskrivning av dessa processhandlingar, se Ekelöf m.fl., 2016, s. 40 ff. 72 Se föregående not, s. 45. 73 Se Hardenberger, 2023, s. 365 f. För ett illustrativt exempel, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 135. Ett erkännande kan enligt Ekelöf även omfatta omständighetens rättsliga betydelse, se hänvisning i not 19 ovan. 74 Se NJA 1990 C 24; NJA 2008 N 12; NJA 2010 s. 643; NJA 2016 s. 668 p. 12 och 13; Heuman, Skyldigheten enligt RB 17:3 att göra förnekanden och kontradiktoriska och konträra åberopanden, i JT 2007–08 s. 909 ff.; och Westberg, i JT 2011–12 s. 168 ff. 75 Se Svea hovrätt, T 1323-17, avgörande 2018-03-29, s. 15; och Heuman, 1999, s. 354. Se dock RH 1991:70 samt Heuman, i JT 2024–25 s. 926. 7 6 Se Lindskog, 2020, I:0, avsnitt 1.3.3 och V:34, avsnitt 5.1.3 vid not 3787 (266). 77 Notera att fallen som diskuteras av Lindskog rör återkallelse av talan, se NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); och NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”). 78 Det går mot bakgrund av Högsta domstolens praxis att ställa sig kritisk till denna utgångspunkt, se NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”); och NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34. Likt Högsta domstolens utgångspunkt i Belgor verkar Svea hovrätt utgå från att en feltolkning av ett erkännande eller ett åberopande i och för sig skulle kunna utgöra ett handläggningsfel, se Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05 s. 17 ff., även om hovrätten i 2025 års fall fann att det inte rörde sig om en feltolkning av processhandlingen i fråga. 79 Jfr Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 4.3. 80 Se NJA 1988 s. 567, domskälens näst sista stycke. 81 Se NJA 2010 s. 643, punkt 6. 82 Se de i not 27 refererade fallen. 83 Se noterna 7–9 ovan. 8 4 Jfr Svea hovrätt, T 540-23, avgörande 2025-01-10. Jfr även Svea hovrätt, T 1046523, avgörande 2025-05-28, s. 125 ff., där en stor mängd påståenden om underlåtenhet att pröva åberopade rättsfakta/motfakta var föremål för klander. Endast en klandergrund (avsnitt 4.2.4 i domskälen) var framgångsrik. 85 Se NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34. Jfr även Svea hovrätt, T 1122523, avgörande 2025-03-05, s. 17 ff. För frågan om ett erkännande kan avse den rättsliga relevansen av en åberopad omständighet, se hänvisningar i not 19 ovan. 86 Se hänvisningar i slutet av not 21 ovan. 87 Se hänvisningar i not 23 ovan. 88 Se Svea hovrätt, T 1356-18, avgörande 2022-11-04, s. 36; och T 540-23, avgörande 2025-01-10, s. 20. Notera dock att Svea hovrätt i T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 125 ff., prövar påstådda underskridanden som en fråga om handläggningsfel. 8 9 För motsvarande uppfattning, se Lindell, 2021, s. 764 f. Notera att Svea hovrätt i T 1356-18 och T 540-23 lyfter problematiken med att ett underskridande inte fullt ut passar in i lydelsen av 34 § andra stycket 3, men att domstolen trots detta finner att bestämmelsen omfattar dessa fall. 90 I fallet då skiljenämnden felaktigt tolkat en processhandling som ett erkännande har skiljenämnden vidtagit en processhandling (lagt omständigheten till grund för domen så som erkänd/vitsordad) utan att parterna genom sina processhandlingar givit skiljenämnden en sådan befogenhet (det har saknats partsinitiativ). Detta strider mot dispositionsprincipen. 91 För förstnämnda situation, se 17 kap. 3 § andra meningen RB samt exempelvis NJA 2003 s. 58; och NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”). För sistnämnda situation, se NJA 2000 C 19; NJA 2016 s. 668; och Hardenberger, 2023, s. 390 ff. Lindell tar också underskridandet som exempel, se Lindell, 2021, s. 765. Notera dock att det för ogillande räcker att skiljenämnden finner att en av flera bifallsförutsättning(ar) inte är uppfylld, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 144; och Hardenberger, 2023, s. 390 ff. 92 NJA 2001 s. 282, på s. 285. Högsta domstolen hänvisar till hovrätten bedömning i frågan: ”I det nu aktuella fallet har HovR:n som grund för att återförvisa målet anfört att det vid TR:n förekommit ett rättegångsfel genom att TR:n felaktigt utgått från att ett visst förhållande varit ostridigt mellan parterna. Härigenom har ramen för målets prövning påverkats”. Resonemanget illustrerar kopplingen mellan en feltolkning av processhandlingen (erkännandet) och dess konsekvens, dvs. en inskränkning av prövningsramen.
- När det kommer till den plats i partens inlagor jämte bilagor som ett sakförhållande beskrivs är en direkt följd av sammanhangskriteriet att det ska göras en åtskillnad mellan å ena sidan faktaförhållanden som beskrivs i partens inlagor i direkt anslutning till rubriker som har med grunder för talan att göra och å andra sidan faktaförhållanden som beskrivs i övriga delar av det ingivna materialet, exempelvis i en bevisbilaga eller under en rubrik som inte har med partens åberopanden att göra. Av NJA 1996 s. 52 följer att ett omnämnande under en rubrik som har med rättslig argumentation att göra inte ensamt räcker för att omständigheten i fråga ska anses ha blivit åberopad i målet. Motsvarande gäller för omnämnanden i bevisbilagor och andra underbilagor i vilka vi inte förväntar oss att se åberopanden, i avsaknad av andra tolkningsdata mot bakgrund av vilka det blir tydligt för motparten och skiljenämnden att ett processhandlingssyfte föreligger. Ytterligare relevanta tolkningsdata kan vara att parten formulerat ett bevistema med sikte på sakförhållandet i fråga, eller att omständigheten tagits upp som en del av partens talan i skiljenämndens recit.
- NJA II 1936 s. 112 f. Walin och Herre, SkbrL, vid 31 §. NJA 1996 s. 52. (NJA 1995 s. 367 kom- menteras nedan.). Se vidare Lindskog, SvJT 1992 s. 644, NJA 2008 s. 684, JustR Håstads tillägg st. 4 och 5, NJA 1986 s. 217, HD:s domskäl st. 7, Håstad, Sakrätt (1996) s. 230 och Millqvist, Sakrätt s. 212. Allmänt om kravet på avskärande av rådighet vid överlåtelse och pantsättning av enkla fordringar, se NJA 2019 s. 259 (Likvidators retentionsrätt) p. 16 av HD:s domskäl och SOU 2015:18 (Lösöreköp och registerpant) s. 71.
- NJA 1996 s. 52. NJA 2019 s. 259 (Likvidators retentionsrätt) p. 16 av HD:s domskäl. Millqvist, Sakrätt s. 214 sammanfattar utvecklingen i praxis sedan NJA 1956 s. 485. Se även Göran Mill- qvist, Traditionsprincipens innebörd vid pantsättning av löpande skuldebrev genom depone- ring i s k öppet förvar i bank, JT 1996/97 s. 125 ff., Zackariasson, Borgenärsskydd s. 451 f., Henriksson, Sakrättsliga moment s. 72 ff., Håstad, Sakrätt (1996) s. 231 och 261.
- Walin, Panträtt (2022) s. 24 f. Henriksson, Den dynamiska sakrätten (2004) s. 798 f. Jfr avse- ende bruten besittning av pantbrev NJA 1983 s. 103 samt avseende skuldebrev NJA 1996 s. 52. Jfr även NJA 1998 s. 520. Jfr Hessler, Sakrätt (1973) s. 352 f.
- En förutsättning för detta är att part påstår att det finns stöd i avtalet för dennes inställning. Att avtalsvillkor betraktas som rättsfakta och ska åberopas av part för att kunna beaktas av domstolen följer av bl.a. NJA 1996 s. 52.
- 379 NJA 1990 s. 24 NJA 1992 s. 130 NJA 1993 s. 764 NJA 1994 s. 194 NJA 1994 s. 712 III NJA 1996 s. 52 NJA 1996 s. 410 NJA 1997 s. 44 NJA 1997 s. 197 NJA 1999 s. 629 NJA 2002 s. 378 NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus” NJA 2009 s. 388 NJA 2009 s. 672 NJA 2012 s. 597 NJA 2012 s. 725 NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 842 ”Kezban” NJA 2013 s. 1174 NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” NJA 2015 s. 3 NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2016 s. 237 ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 1011 ”Gripenhus” NJA 2017 s. 9 ”Multitotal” NJA 2017 s. 113 ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 617 ”Smyckesköpet” NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2019 s. 23 ”Det betalande sambon” NJA 2019 s. 807 ”Badrummet” NJA 2020 s. 951 ”Badrummet i radhuset” NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” NJA 2022 s. 3 ”Svartöns pris” 380 HD:s dom 2022-05-11 i mål nr T 3131-21 ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning
Oklarheter med traditionsprincipen2 hänvisningar
- A.st. 1 2 A.a. s. 46. 13 Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, Om identitet, bestämning och individualisering som förutsättningar för borgenärsskydd vid anspråk som har uppstått och fått sitt innehåll med borgenärens samtycke (cit.: Zackariasson) t.ex. s. 138, 153 och 164 ff. 14 Zackariasson s. 166 och 733. 15 Se Hessler, Allmän sakrätt (1973) s. 95, Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom (1984) (cit.: Helander) s. 350, 355, 358 ff. och 459 ff. samt Myrdal s. 66. 16 Frågan diskuteras i Myrdal s. 206. 17 Se a.a. s. 79 och där angivna rättsfall och övriga rättskällor. 1 8 Se t.ex. a.a. s. 79 ff. och där angivna rättskällor. 19 Jfr a.a. s. 119 f. 20 A.a. s. 137, 170 och 173 f. En borgenärsbedragare skulle visserligen kunna utnyttja möjligheten att låta registrera (sken)överlåtelsen enligt lösöreköplagen (1845:50 s. 1), enligt vilken en registrering fungerar som traditionssubstitut, men även ett sådant förfarande innebär ett visst besvär (uppoffring). 21 Varför skulle någon först vilja skenhandla för att därefter allvarligt överlåta? En annan sak är att det torde innebära en uppoffring för den som vill göra sig skyldig till tvesala att behöva tradera saken redan efter den första överlåtelsen. Men den uppoffringen har med förhindrandet av dubbeldispositioner, och inte skentransaktioner, att göra. Jfr a.a. s. 201 och 204. 2 2 Se a.a., t.ex. s. 204 f. och s. 127. Se även Håstads särskilda yttrande i NJA 2008 s. 684 (kursiv stil på s. 694). 23 Det kan noteras att flertalet av undantagen avser fall, där borgenärsskydd uppkommer på ett enklare sätt än omsättningsskydd, se a.a. s. 70 ff. Dessutom anses, i vart fall beträffande omsättningsskydd för den senare förvärvaren, dels att det krävs faktisk egen rådighet — ett rådighetsavskärande räcker alltså inte här — dels att det även krävs god tro om det första förvärvet, jfr t.ex. a.a. s. 67. I de fall där den senare förvärvaren fått omsättningsskydd kan således borgenärsskyddet knappast följa reglerna om omsättningsskydd. Motsvarande gäller borgenärsskydd vid konsumentköp. Där gäller sedan 2002 avtalsprincipen, se 49 § konsumentköplagen (1990:932), medan tradition fortfarande krävs för omsättningsskydd. 24 Om det väl skulle vara förfogandelegitimationen som är styrande för borgenärsskyddet, skulle dock reglerna rimligen vara identiska. Det kan noteras att de diskussioner som förts om borgenärsskyddets gränser inte innefattar någon närmare analys av syftet bakom omsättningsskyddets traditionskrav, vilket ju hade varit naturligt om borgenärsskyddet skulle styras av förfogandelegitimationen (detta syfte, och vad det medför i olika gränsfall, är över huvud taget ej särskilt ingående utrett), jfr a.a. s. 65 ff. och 206. 25 Se a.a. kap. 3.3–3.5. Jfr även t.ex. Walin, Panträtt (2 uppl. 1998) s. 168: ”Att en dubbeldisposition kunnat ske är inte någon anledning att vägra godta denuntiationen i förhållande till överlåtarens borgenärer”. — Förfogandelegitimationens betydelse har i första hand förespråkats av Lindskog (dock före den senaste tidens utveckling), se bl.a. Om sakrättsligt misstroende, i JT 1991–92 s. 277 samt Om denuntiationsmottagarens ansvar, i Festskrift till Ulf K. Nordenson (1999) s. 298. 2 6 Möjligheten att bruka egendomen aktualiserades inte i rättsfallet (annat än möjligen genom en hänvisning till NJA 1949 s. 164), jfr Myrdal s. 135. 27 Ett förhållande som i förstone skulle kunna anföras till stöd för förfogandelegitimationens relevans är att det anges i förarbetena till SkbrL att de sakrättsliga momenten avskär överlåtarens faktiska möjlighet att förfoga över egendomen, NJA II 1936 s. 113. Vid den tiden hade emellertid termen förfogandelegitimation ännu inte lanserats, och ett förfogande avser ju enligt allmänt (juridiskt) språkbruk inte bara rättsliga förfoganden, utan kan lika väl avse att bruka något eller att motta egendom eller betalning, jfr a.a. s.122 f. 28 Jfr även vad som anges nedan vid not 38 beträffande NJA 1996 s. 52. 29 Se nämnda rättsfall på s. 694: ”att köparen tagit risken för att bli utsatt för dubbelöverlåtelse ska inte behöva fälla honom vid säljarens insolvens”. 30 Zackariasson t.ex. s. 138 f., 172 (”[f]örklaringen till Högsta domstolens slutsats torde, precis som i alla de andra fall som här har refererats, vara att något straffrättsligt skyddad besittning inte hade uppstått för borgenären. Än en gång kan jag därmed konstatera att det refererade fallet [här NJA 1926 s. 281] talar för att den teori som här har presenterats är riktig.”) och 218 f. 31 Termen ombud används här och i det följande i en vid bemärkelse, innefattande även t.ex. olika slags ställföreträdarskap. 32 Jfr Walin/Millqvist/Persson, Panträtt (3 uppl.) s. 84 f. 33 En annan sak hade varit att pröva hur resultatet skulle ha blivit i de olika rättsfallen med det straffrättsliga synsättet, och att därvid fråga sig om detta (i jämförelse med den faktiska utgången i de respektive rättsfallen) skulle medföra ett lämpligt resultat de lege ferenda. 3 4 Publiciteten har dock inget självändamål, utan bör i så fall, som angetts i avsnitt 2.1, betraktas som ett underordnat syfte till funktionen att förhindra borgenärsbedrägerier, se Myrdal s. 46. 35 Se a.a. s. 86 ff. 36 Jfr t.ex. det svårtolkade rättsfallet NJA 1975 s. 638 (husvagnsfallet). 37 A.a. s. 110 ff. — NJA 1975 s. 638, där köparen av en husvagn tog en kort provtur och därefter lämnade tillbaka den till säljaren för reparation, skulle i enlighet därmed kunna tolkas som att Högsta domstolen ansåg att det inte var lämpligt att godta ett sakrättsligt moment som på grund av det hastiga återlämnandet typiskt sett skulle kunna vara svårt att kontrollera, vilket skulle kunna utnyttjas av borgenärsbedragare. Borgenärsskydd ansågs därmed inte ha uppkommit. Tolkningen överensstämmer inte med domskälens ordalydelse, som talar om själva avtalets publicitet (jfr ”ägde förfoga”, i stället för ”kunde förfoga”), men någon annan rationell tolkning är svår att finna, se a.a. s. 100 ff. 38 A.a s. 107 f. 39 Jfr Mellqvist s. 233 och Millqvist, Traditioner är till för att brytas — så även traditionsprincipen, i Festskrift till Lars Heuman (2008) s. 362 ff. 4 0 Jfr a.a. s. 110 f. Jfr dock Johansson, Ändamålsenliga sakrättsmoment i SvJT 1997 s. 360 och Zackariasson s. 158 ff. (”kumulativt publicitetskrav”). 41 Jfr härvid även Lindskogs särskilda yttrande (särskilt p. 6) i NJA 2011 s. 524. — Skulle publiciteten åter ges relevans, i så fall rimligen inom ramen för någon ny modell, vore det förstås angeläget att dess innebörd preciseras (jfr strax ovan). 42 Se NJA II 1936 s. 93 f. 4 3 Se Myrdal s. 111 ff., s. 143 ff. och s. 70 ff. för ytterligare undantag. 44 Helander s. 526. Jfr a.a. s. 507 och Helander, Anmälan av U. Göranson, Traditionsprincipen, i SvJT 1987 s. 371. Jfr även Rodhe, Anmälan av Andenæs, Samier og selskaper, i TfR1981 s. 140. 45 SOU 1995:11. 46 Se även NJA 2007 s. 652 beträffande överlåtelse av lösöre som i samband med överlåtelsen blev tillbehör till förvärvarens fasta egendom. 4 7 Jfr även NJA 2007 s. 652, där det angavs att ett upprätthållande av ett krav på tradition i det aktuella fallet skulle ”i praktiken omöjliggöra genomförandet av kommersiellt skyddsvärda transaktioner”. 48 Jfr t.ex. NJA 1972 s. 246, där borgenärsskydd inte ansågs ha uppkommit vid en pantsättning mellan två juridiska personer som hade en gemensam företrädare. 4 9 Däremot kan (medhjälp till) olika borgenärsbrott aktualiseras, liksom skadeståndsskyldighet mot borgenärerna. 50 Jfr här även Håstads särskilda yttrande på s. 694, där det slås fast att traditionskravets värde ligger i att förhindra efterhandskonstruktioner. 51 Likt Zackariasson några år senare hämtade Högsta domstolen här alltså vägledning från straffrätten. Det finns dock skillnader. En skillnad är att den straffrättsliga relevansen här är inskränkt till olika slags ombudsfall. En annan skillnad är att Högsta domstolen betonade ombudets eget intresse av att inte gå överlåtaren till mötes, och att de straffrättsliga — liksom skadeståndsrättsliga — argumenten (ombudet vill undvika straff- och skadeståndsansvar, vilket avhåller denne från att lämna tillbaka egendomen till överlåtaren) kom in i bilden enbart av det skälet. Hade det i den enskilda situationen funnits något annat starkt intresse för ombudet att inte återlämna egendomen till överlåtaren hade, såvitt kan utläsas av domen, även det kunnat beaktas. Som jag förstått det menar Zackariasson vidare att det endast är det straffrättsliga ansvaret, och alltså ej skadeståndsansvar, som har relevans för borgenärsskydd.
- Högsta domstolen lade vikt vid publiciteten i NJA 1995 s. 367 (”yttre manifestation”). Detta är inte särskilt förvånande, eftersom borgenärsskyddets samband med förfogandelegitimationen betonades i rättsfallet och publiciteten hänger mer samman med omsättningsskyddet än med borgenärsskyddet (en senare förvärvare ska ju t.ex. vara i god tro för att göra ett godtrosförvärv). Redan året därefter, i NJA 1996 s. 52, synes dock Högsta domstolen ha menat att publiciteten (”synlig för tredje man”) inte var relevant för borgenärsskyddet. I NJA 2007 s. 413 har Högsta domstolen på nytt diskuterat publiciteten (”tydlig för en utomstående”) och, som domskälen torde förstås, återigen kommit fram till att den saknar betydelse för det nämnda skyddet.
Återpantsättning - om pantsättning av pant och panträtt2 hänvisningar
- 14. C:s skydd mot B:s borgenärer 1128 Framställningen i detta kapitel bygger på Myrdal, kapitel 2.4. 1129 Se exempelvis Håstad s. 287 ff. och 221 ff. samt Helander s. 380 ff. Jfr även NJA 1996 s. 52. 1130 Se t.ex. Håstad s. 50. Besittningsbegreppet, som är långt ifrån enhetligt, diskuteras utförligt av Göranson, kapitel 15. Jfr Helanders (kritiska) synpunkter i SvJT 1987 s. 374 ff. Jfr även Undén, Sakrätt s. 27 ff. Jfr »control» i amerikansk rätt, se kapitel 8.6.5.3 vid not 487. 1131 Se t.ex. Undén, Sakrätt s. 49 ff., Hessler s. 100 och Håstad s. 50. 1132 Se exempelvis Helander s. 485 ff. (jfr också s. 415). Se även t.ex. NJA 1972 s. 246, NJA 1989 s. 705, NJA 1996 s. 52, NJA 1998 s. 379 samt NJA 2000 s. 88. 1133 Se redogörelsen i Myrdal s. 79 ff. och där angivna rättskällehänvisningar. Se även kapitel 18.7.3.2. i not 1630.
- Kravet på rådighetsavskärande för borgenärsskydd är inte alltid absolut. Några exempel lämnas nedan. I NJA 1956 s. 485 ansågs sakrättsligt skydd ha uppkommit trots att pantsättaren genom en (urlastning av spannmål ur en silos takluckor) egen händigt kunde komma åt den pantsatta egendomen. I samma rättsfall ansågs vidare borgenärsskyddet inte upphöra genom att pantsättaren under en kort tid fått tillgång till en del av panten (utan att panthavaren var närvarande) för »rent tillfälliga syften, såsom för provtagning, tillsyn av panten och uttag av spannmål med [panthavarens] godkännande» (panthavaren hade vid dessa tillfällen öppnat sädesluckorna för pantsättaren, men inte varit närvarande hela tiden). I NJA 1996 s. 52 angavs att pantsättaren skall ha avskurits från »normal förfogandemöjlighet». I praxis har godtagits att ett rådighetsavskärande tillfälligt har upphört på grund av att panten av misstag har kommit i pantsättarens besittning utan att panthavaren haft kännedom därom, NJA 1958 s. 422,1135 samt även vid kännedom därom om panthavaren utan oskäligt dröjsmål från det han fått vetskap om besittningen vidtar erforderliga åtgärder för att rätta till misstaget, NJA 1983 s. 103.1136 Vid exekutiv ansågs i NJA 1985 s. 159 borgenärsskydd uppkomma redan genom avtalet. Till stöd för sin ståndpunkt anförde HD dels att möjligheten till omedelbar borttransport i dessa fall ofta var begränsad eller inte ens - om exempelvis auktionen hålls i gäldenärens hem och egendom inro pas av dennes sambo eller make - aktuell, dels att skentransaktioner försvåras redan genom det offentliga förfarandet samt dels att det skulle vara »helt oprak tiskt» att här uppnå borgenärsskydd genom att tillämpa bestämmelserna i LkL. Vidare har i NJA 1986 s. 217 accepterats att underrättelse inte behöver ske ligt lagstadgande (31 § 1 st. SkbrL) därom. Detta avsteg från kravet på denuntiation motiverades med att sådana underrättelser i det särskilda fallet skulle dels medföra stora praktiska svårigheter, dels sakna praktisk betydelse, eftersom pant sättaren redan hade avskurits från sin rådighet över panten.1137 Även vid s.k.
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Stoppningsrätt under godstransport2 hänvisningar