Tre andra rätt så närliggande fall är NJA 1994 s. 712 I–III. I samtliga tre fall var det fråga om ensidiga bestämmandeklausuler i grupplivförsäkring. I fallen I och II prövades samma rättsfråga, nämligen om det var oskäligt i en grupplivförsäkring att låta försäkringsbolaget ensidigt få bestämma om ”försäkringstagaren” var sambo eller inte. Enligt villkoren skulle förmånstagarförordnande automatiskt anses ha skett till hälften till sambo om inte annat förmånstagarförordnande skett. HD fann att det inte var oskäligt med denna ensidiga bestämmanderätt med hänsyn till att den förhandlats fram av jämbördiga i parter i syfte att åstadkomma en snabb och billig process och till möjligheten för försäkringstagaren att genom förklaring sätta in sambon som förmånstagare. Det kan väl ifrågasättas om denna skyddsventil verkligen erbjuder tillräckligt skydd för de försäkringstagare och förmånstagare som förlitat sig på att samboförordnandet skulle träda in automatiskt, ett förhållande som hade kunnat vara fallet i mål II. — I NJA 1994 s. 712 III var det också fråga om en ensidig bestämmanderätt, nu i frågan huruvida försäkringstagaren stått till arbetsmarknadens förfogande. Den ensidiga bestämmanderätten ansågs oskälig trots att den i nämnda syften förhandlats fram mellan jämbördiga parter, och HD fann efter att ha åsidosatt villkoret det visat att försäkringstagaren hade stått till arbetsmarknadens förfogande. Med ledning av uttryckssättet i mål I och II om att det i dessa fall inte var fråga om huruvida ersättning skulle utges, bara hur de skulle fördelas, kan man tillåta sig fundera över om den väsentliga skillnaden mellan målen var att någon spekulation i form av besparing inte kunde ske i mål I och II, medan spekulation på försäkringstagarens bekostnad skulle ligga närmare till hands att befara i mål III.
Hänvisas från p. 8 (s. 966)
8.Ett parallellfall är i vissa avseenden NJA 1941 s. 209. S.k. konstruktiv totalförlust innebär att egendom som i och för sig finns i behåll ändå kan uppfattas som totalskadad om kostnaderna för återställandet inte står i rimlig proportion till värdet, 70 § 1927 års FAL, jfr numera 6 kap. 2 § 3 p. FAL. Enligt villkoren för en sjöförsäkring ersattes inte sådan konstruktiv totalförlust (och uppenbarligen inte heller annan delförlust, även om någon upplysning om detta inte direkt framgår av referatet). Ett fartyg hade förlist på närmare tio meters djup. Vid totalskada skulle fartygets värde vid skadetillfället ersättas. Värdet vid försäkringsavtalets ingående var 30 000 kr. Försäkringsgivaren bärgade vraket för närmare 18 000 kr. Reparationskostnaderna skulle ha uppgått till drygt 28 000 kr men försäkringstagaren valde i stället för reparation att sälja vraket, vilket gav en köpeskilling om ynka 475 kr. Det ansågs inte visat att försäljningen kunnat inbringa mera. Resultatet av detta blev att försäkringsbolaget inbesparade mellanskillnaden mellan fartygets värde vid skadetillfället och bärgningskostnaden. Det innebar också att försäkringstagaren utan försäkringskompensation erhöll vraket som hade ett värde av nära nog noll. HD fann avvikelsen från 70 § 1927 års FAL vara uppenbart obillig, och jämkade villkoret så, att fartyget skulle anses ha drabbats av totalförlust.s. 966