Tre andra rätt så närliggande fall är NJA 1994 s. 712 I–III. I samtliga tre fall var det fråga om ensidiga bestämmandeklausuler i grupplivförsäkring. I fallen I och II prövades samma rättsfråga, nämligen om det var oskäligt i en grupplivförsäkring att låta försäkringsbolaget ensidigt få bestämma om ”försäkringstagaren” var sambo eller inte. Enligt villkoren skulle förmånstagarförordnande automatiskt anses ha skett till hälften till sambo om inte annat förmånstagarförordnande skett. HD fann att det inte var oskäligt med denna ensidiga bestämmanderätt med hänsyn till att den förhandlats fram av jämbördiga i parter i syfte att åstadkomma en snabb och billig process och till möjligheten för försäkringstagaren att genom förklaring sätta in sambon som förmånstagare. Det kan väl ifrågasättas om denna skyddsventil verkligen erbjuder tillräckligt skydd för de försäkringstagare och förmånstagare som förlitat sig på att samboförordnandet skulle träda in automatiskt, ett förhållande som hade kunnat vara fallet i mål II. — I NJA 1994 s. 712 III var det också fråga om en ensidig bestämmanderätt, nu i frågan huruvida försäkringstagaren stått till arbetsmarknadens förfogande. Den ensidiga bestämmanderätten ansågs oskälig trots att den i nämnda syften förhandlats fram mellan jämbördiga parter, och HD fann efter att ha åsidosatt villkoret det visat att försäkringstagaren hade stått till arbetsmarknadens förfogande. Med ledning av uttryckssättet i mål I och II om att det i dessa fall inte var fråga om huruvida ersättning skulle utges, bara hur de skulle fördelas, kan man tillåta sig fundera över om den väsentliga skillnaden mellan målen var att någon spekulation i form av besparing inte kunde ske i mål I och II, medan spekulation på försäkringstagarens bekostnad skulle ligga närmare till hands att befara i mål III.
Hänvisas från p. 8 (s. 966)
Tre andra rätt så närliggande fall är NJA 1994 s. 712 I–III. I samtliga tre fall var det fråga om ensidiga bestämmandeklausuler i grupplivförsäkring. I fallen I och II prövades samma rättsfråga, nämligen om det var oskäligt i en grupplivförsäkring att låta försäkringsbolaget ensidigt få bestämma om ”försäkringstagaren” var sambo eller inte. Enligt villkoren skulle förmånstagarförordnande automatiskt anses ha skett till hälften till sambo om inte annat förmånstagarförordnande skett. HD fann att det inte var oskäligt med denna ensidiga bestämmanderätt med hänsyn till att den förhandlats fram av jämbördiga i parter i syfte att åstadkomma en snabb och billig process och till möjligheten för försäkringstagaren att genom förklaring sätta in sambon som förmånstagare. Det kan väl ifrågasättas om denna skyddsventil verkligen erbjuder tillräckligt skydd för de försäkringstagare och förmånstagare som förlitat sig på att samboförordnandet skulle träda in automatiskt, ett förhållande som hade kunnat vara fallet i mål II. — I NJA 1994 s. 712 III var det också fråga om en ensidig bestämmanderätt, nu i frågan huruvida försäkringstagaren stått till arbetsmarknadens förfogande. Den ensidiga bestämmanderätten ansågs oskälig trots att den i nämnda syften förhandlats fram mellan jämbördiga parter, och HD fann efter att ha åsidosatt villkoret det visat att försäkringstagaren hade stått till arbetsmarknadens förfogande. Med ledning av uttryckssättet i mål I och II om att det i dessa fall inte var fråga om huruvida ersättning skulle utges, bara hur de skulle fördelas, kan man tillåta sig fundera över om den väsentliga skillnaden mellan målen var att någon spekulation i form av besparing inte kunde ske i mål I och II, medan spekulation på försäkringstagarens bekostnad skulle ligga närmare till hands att befara i mål III.s. 966