Hela artikeln

1.”A person who obtains an unjustified enrichment which is attributable to another’s disadvantage is obliged to that other to reverse the enrichment.” VII. — 1:101, Draft Common Frame of Reference (DCFR) “Wer durch die Leistung eines anderen oder in sonstiger Weise auf dessen Kosten etwas ohne rechtlichen Grund erlangt, ist ihm zur Herausgabe verpflichtet. Diese Verpflichtung besteht auch dann, wenn der rechtliche Grund später wegfällt oder der mit einer Leistung nach dem Inhalt des Rechtsgeschäfts bezweckte Erfolg nicht eintritt.“ 812 § (st. 1), BGB ”[A] person who has been unjustly enriched at the expense of another is required to make restititution to the other.” Restatement of Restitution (1937), § 1s. 946

2.Obehörig vinst-argument betraktas i många rättsordningar som ett själv-s. 946

3.klart inslag i den civilrättsliga argumentationsfloran. I svensk rätt har in-s. 946

4.ställningen till obehörig vinst sedan länge varit skeptisk. Men det finns nus. 946

5.flera, simultana tendenser mot att återupprätta obehörig vinst-läran is. 946

6.svensk rätts. 946

Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten

1.Under vinjetten ”Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten” skall jag i detta och två kommande nummer av Svensk Juristtidning presentera några ämnen i den kommersiella civilrättens framkant. Bakgrunden till artikelserien är att det på senare år har dykt upp ett antal nya, eller ”nygamla”, linjer i den förmögenhetsrättsliga argumentationsfloran som kommit att få allt större betydelse. Det är framför allt Högsta domstolen som i sin prejudikatsbildande verksamhet utmejslat argument som kan utgöra ett kompletterande rättsligt instrument i vissa situationer. Dessa argument är också något av en outnyttjad resurs: Den kreativa juristen kan hämta näring ur dessa argument och det oftare än vad man kan tro.s. 946

2.De argumentationslinjer som skall presenteras i tre artiklar är: 1) Obehörig vinst-argument, 2) Rättighetsargument, 3) Komparativrättsliga argument. Samtliga dessa argumentationslinjer har givit avtryck i HD:s senare praxis men har inte fått det genomslag de förtjänar. Dessa artiklar syftar till att, om än högst skissartat, beskriva och analysera vad dessa argumentationslinjer kan innebära och vilka möjligheter de erbjuder. Förhoppningsvis kan även dessa impressionistiskt tecknade introduktioner uppmuntra fler jurister inom olika yrkeskategorier att understundom ”tänka utanför lådan” och att inte stanna vid de etablerade argumentationsspåren. I dessa nya inslag i den civilrättsliga argumentationsarsenalen finns det goda verktyg som den vakna juristen kan använda i förvånansvärt många typer av situationer. Det gäller särskilt den argumentationslinje som behandlas i denna första del av artikelserien, nämligen obehörig vinst-argument.s. 946

Obehörig vinst-argument

1.Inledning Denna artikel argumenterar för att svensk rätt innehåller en allmän rättsprincip om obehörig vinst som det finns behov av att utveckla till en full juridisk disciplin. Men uttrycket obehörig vinst kan i sig förmodligen framstå som obskyrt för många jurister. Till att börja med kan obehörig vinst-argument framföras med olika anspråk och funktioner. Argumenten kan således inordnas i en större lära om obehörig vinst eller subsumeras under en allmän oskriven rättsprincip om obehörig vinst, men behöver inte göra det — vinstargumenten kan också spela en roll som ett rättspolitiskt argument inom andra discipliner, t.ex. som en särskild beräkningsregel av en ersättning.s. 947

2.Anledningen till att obehörig vinst-argument inte hör till de självklara inslagen i den civilrättsliga diskussionen är att de under lång tid betraktats med skepsis i svensk rätt. Det finns olika förklaringar till det. En viktig förklaring torde vara den hårda kritik mot alla slags obehörig vinst-argument som framfördes av företrädare för den skandinaviska realismen i svensk rättsvetenskap under den första hälften av 1900-talet. ”Obehörig vinst” var enligt denna uppfattning ett nonsensuttryck som inte hörde hemma i en rationell argumentation. I ett sådant paradigm är det inte förvånande att jurister drog sig för att använda vinstresonemang. Sverige har i komparativrättsliga sammanställningar klassificerats som ett av de länder i Europa där obehörig vinst-resonemangen stått allra lägst i kurs.s. 947

3.Under senare tid har den negativa inställningen till vinstresonemang kommit att träda tillbaka, både i normbildningssammanhang och i rättstillämpning. Europeiseringen bidrar till detta: I många andra rättsordningar uppfattas obehörig vinst som ett självklart inslag i den civilrättsliga begreppsfloran. De europeiska principförslag som tagits fram utgår från denna inställning och vinstjuridiken intar där en viktig position, som ett komplement till de obligationsrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvarssystemen. Tanken är också tydlig i de europeiskt påverkade ansvarsregler som sjösatts, t.ex. i immaterialrätten genom det från den allmänna debatten välkända sanktionsdirektivet (IPRED).s. 948

4.Den rättsvetenskapliga inställningen har inte hängt med i denna utveckling. Detsamma gäller även för andra delar av den juridiska litteraturen (med vilket jag främst här avser lärobokslitteraturen). Det har medfört en märklig diskrepans mellan ”law in fact” och ”law in books”: Samtidigt som lagstiftare och rättstillämpare i allt högre grad börjar rita om sina civilrättsliga kartor till att (åter) inkludera obehörig vinst, så kan en svensk student gå igenom en hel juristutbildning utan att komma i kontakt med obehörig vinst-tematiken eller med intrycket att det är ett kuriosum från svunna tider eller en onödig beståndsdel i kontinentaleuropeiska system. Den senare inställningen överensstämmer även med hur framträdande svenska rättsvetenskapsmän betraktat ämnet. Och i den allmänna obligationsrättsliga litteratur som de flesta juridikstudenter skolas in i systemet med så finns det inte så mycket som tyder på en allmän obehörig vinstprincip.s. 948

5.Det är nu hög tid för den juridiska litteraturen att spela vidare den passning som domstolarna och lagstiftningen levererat. Det är tid för en den obehöriga vinstens återkomst. Grogrunden för en sådan utveckling är god: Det finns ett förnyat förtroende för vinstresonemang i den praktiska juridiken. Den teoretiska kritiken mot obehörig vinstläran har för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Det europeiska inflytandet utmanar den obehörig vinst-negativa inställningen och ställer dessutom krav på svensk rätt att återinföra vinstersättningsmöjligheter i vissa situationer där de tidigare mönstrats ut. Vad är ett vinstargument? Ett vinstargument är typiskt sett ett argument som hävdar att en ersättning skall eller kan utgå från en person (B) till en annan (A) eftersom det skett en otillbörlig förmögenhetsförskjutning från A till B och rätten till ersättning motiveras med att, B annars skulle göra en obehörig vinst. Beräkningen av ersättningen brukar därvid anses böra ske just utifrån vinstsynsättet: En vinstersättning syftar definitionsmässigt till att undanröja det obehöriga berikandet. Redan dessa iakttagelser innehåller åtskilliga komplikationer, varav vissa skall tangeras i slutet av denna artikel.s. 949

6.Det kan omedelbart konstateras att uttrycket ”vinstargument” i sig är mångtydigt. Uttrycket behöver kvalificeras på olika sätt. För förevarande syfte räcker det med att identifiera två typer av vinstargument.s. 949

7.Den första typen av vinstargumentet är argument som påstår att gällande rätt innehåller en särskild allmän rättsprincip om obehörig vinst. En sådan princip är en norm som säger att under vissa omständigheter — där någon gjort en vinst som i någon bemärkelse betraktas ha skett på en annans bekostnad i vid bemärkelse — så skall den berikade ersätta den förfördelade, företrädesvis med ett belopp motsvarande vinsten. Den andra typen av vinstargument är argument om att tanken, eller idén, om obehörig vinst tillhandahåller en rättspolitiskt rimlig motivering som kan användas i rättsliga sammanhang. En vinstmotivering innebär att vinstargument framförs som stöd för en rättslig lösning, eller en rättslig norm, t.ex. på så sätt att en viss rättsregel motiveras med att om en sådan regel inte tillhandahölls skulle rättsordningen tillåta att någon kunde göra en obehörig vinst på en annans bekostnad.s. 949

8.Båda dessa argument kan framföras med preskriptiva eller deskriptiva anspråk, d.v.s. de kan framföras antingen som ett påstående om att rättsordningen redan idag uppställer en obehörig vinst-princip eller att rättsliga institutioner använder sig av vinstmotiveringar, eller som ett påstående om att rättsordningen borde uppställa en sådan princip eller använda sig av vinstmotiveringar.s. 950

Vinstargument i Högsta domstolen

1.Allmänt Någon allmän lagregel om obehörig vinst, motsvarande de inledningsvis citerade reglerna i DCFR och BGB, finns inte i svensk rätt. Det finns förvisso en regel i 18 kap. 3 § handelsbalken som utgör ett visst författningsstöd för vinstbedömningar, men regelns praktiska implikationer framstår väl idag som begränsade (jmf. dock härvid 27 § i den betydligt modernare avtalslagen). Kapitlet är enligt sin rubrik i vart fall begränsat till sysslomanna- och ombudsmannaförhållanden vilket gör att regeln enbart omfattar en del av de situationer där vinstresonemang kan aktualiseras. Det gör att stödet för allmänna vinstresonemang får sökas annorstädes, närmare bestämt i praxis.s. 950

2.Det står härvid klart att Högsta domstolen utgår från att vinstargument har en roll att spela i båda de avseenden som ovan togs upp. HD använder sig således av vinstargument både som en motivering för normer och för att uttrycka att obehörig vinst är en självständig, allmän rättsprincip i svensk rätt. Vinstmotiveringar i Högsta domstolen: Exemplet condictio indebiti Misstagsbetalningar brukar betraktas som paradigmexemplet på när obehörig vinst-motiveringen gör sig gällande: Om en mottagare av en misstagsbetalning skulle få behålla pengarna skulle hon göra en obehörig vinst. Rätten till återbetalning i dessa situationer brukar i svensk rätt ofta betecknas som condictio indebiti.s. 950

3.Svensk rättsvetenskap har intagit en besynnerlig inställning till förhållandet mellan condictio indebiti och obehörig vinst. I den ledande framställningen om obehörig vinst i svensk rättsvetenskaplig historia, Jan Hellners avhandling, så är misstagsbetalningar helt undantagna. Nu måste man respektera att en författare i ett så mångfacetterat och svårfångat ämne som obehörig vinst måste avgränsa sitt undersökningsområde med en särskilt snäv passare. Ur ett samtida perspektiv framstår i alla fall en obehörig vinst-undersökning som undviker condictio indebiti som en skadeståndsundersökning som undviker culparegeln: Det är essentiella element som är oundgängliga för en förståelse av de övergripande frågeställningarna.s. 951

4.I Högsta domstolens praxis har således condictio indebiti uppfattats som sammanhängandes med obehörig vinst. I NJA 1999 s. 575 var frågan om en överföring som en bank gjort till följd av ett bedrägeri och som banken försökte kräva tillbaka. HD uttalar sig därvid generellt om condictio indebiti-regelns (HD betecknar det som principerna om condictio indebiti, i pluralform) position i svensk rätt. ”Ett av de huvudargument som har brukat åberopas för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst.” Uttalandet utsattes för en svidande kritik av Jan Hellner, som menade att regeln stod på egna ben i svensk rätt och inte behövde stöd ”av vare sig läran om obehörig vinst eller förutsättningsläran, causaläran, ”kvasikontrakt”, implicerat villkor vid betalningen eller någon annan av de konstruktioner som förekommer.” Ur ett komparativrättsligt perspektiv framstår denna bredsida som märklig. Högsta domstolens argumentation ligger helt i linje med hur rätten till återbetalning vid misstagsbetalningar brukar betraktas i västerländska rättsordningar.s. 951

5.Högsta domstolens resonemang är tvärtom övertygande. Obehörig vinst-tankegången uppfattas överlag som ett viktigt motiv för condictio indebiti. Det finns djupa argument som talar för en sådan ordning. Det finns dessutom metodologiskt-instrumentella skäl som backar upp HD:s approach: Vinstargumentet som motivering för en princip som condictio indebiti kan hjälpa till att föra tankarna åt rätt håll i avvägningssituationer genom att tillhandahålla en rättspolitisk grundprincip. I förevarande sammanhang är det viktigaste med 1999 års dom att den ger ett gott exempel ur modern praxis på hur vinstmotiveringar kan användas av Högsta domstolen i paradigmatiska sammanhang. Det finns också andra exempel som skulle kunna anföras.s. 952

6.Det betyder inte att obehörig vinst-motiveringen kräver att alla misstagsbetalningar skall gå åter. Den flexibla inställning som praxis intagit till condictio indebiti, som innebär att misstagsbetalningar under vissa omständigheter inte medför rätt till återkravsrätt (t.ex. om mottagaren i god tro inrättat sig efter betalningen), motsägs inte av att återkravsrätten motiveras med obehörig vinst-argument. Vinstargumentet skall inte betraktas som en rigid regel som kräver en viss rättsföljd i dessa fall, utan som en lösare princip som tillhandahåller ett slags normativt riktmärke. Vinstprincipen i Högsta domstolen Den största frågan för svensk rätt är om det kan sägas att det finns en allmän obehörig vinst-norm i svensk rätt, en allmän rättsprincip om obehörig vinst. Många svenska jurister skulle nog anta att det inte finns någon sådan allmän rättsprincip. Av senare HD-praxis får emellertid anses stå fullständigt klart att en sådan rättsprincip hör till gällande rätt. Två fall om ersättning för nyttande av fast egendom I NJA 1993 s. 13 hade en fastighetsägare begärt skadestånd från en underhyresgäst som kvarstannat i en lokal, efter att avtalet mellan fastighetsägaren och avtalsparten sagts upp. Något avtal mellan fastighetsägaren och underhyresgästen fanns således inte. Fastighetsägaren hävdade att kvarstannandet var brottsligt och att skadestånd skulle utgå enligt regeln i skadeståndslagen 2 kap. 4 § (numer 2 kap. 2 §) om ersättning för ren förmögenhetsskada vid brottslig gärning. Högsta domstolen fann att inget brott kunde läggas svaranden till last. Emellertid prövade domstolen anspråket under en annan ”rättsregel”. Genom att svaranden hade nyttjat fastighetens lokaler utan stöd i avtal uppstod, fastslog HD, en skyldighet att ersätta fastighetsägaren motsvarande skälig hyra. Fallet har tolkats som liggandes nära ersättning för obehörig vinst.s. 952

7.Här kan det noteras att HD alltså dömde ut ersättningen som skadestånd, och inte som någon annan typ av ersättning. Att det i praktiken var fråga om ett skadestånd med sitt idémässiga hemvist i ett vinstsynsätt står klart genom senare praxis.s. 953

8.I NJA 2007 s. 519 hade ett konkursbo använt en hyreslokal efter det att konkursgäldenärens avtal slutat att gälla. Frågan var om massaansvar motsvarande kostnaden för hyra förelåg (vilket det gjorde). Detta senare fall är intressant för förevarande avseende eftersom HD i domen fick anledning att uttala sig om vad som egentligen var den rättsliga grunden i 1993 års fall. I 2007 års dom uttalades: ”Situationen [i konkursfallet] ter sig därmed likartad den som förelåg i rättsfallet NJA 1993 s. 13. I det rättsfallet slog HD fast att den som använde en lokal utan avtalsstöd skulle utge ersättning motsvarande skälig hyra för nyttjandet. Utgången får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst.”s. 953

9.2007 års dom var, till skillnad från 1993 års dom, enhällig. Det fanns således ett robust stöd i HD i den senare sammansättningen för tolkningen att ett skadestånd kan utgå för att ersätta en obehörig vinst. Intressantare i detta sammanhang är emellertid att HD tydligt framhåller att obehörig vinst är en autonom rättsprincip i svensk rätt — kanske till och med flera rättsprinciper — vilket går bortom vinstargumentens implikationer för den skadeståndsrättsliga analysen. Domarna ger med andra ord tillsammans ett explicit stöd för obehörig vinst som självständig, allmän rättsprincip. Ett fordringsrättsligt fall Det kan framstå som vådligt att slå fast att obehörig vinst är en allmän rättsprincip med stöd enbart i de två fallen rörande anspråk på hyresersättning. Men det finns bredare underlag för karakteristiken än dessa avgöranden. Vinstresonemang förekommer i ett flertal avgöranden från senare tid, även om de understundom förs utan att uttrycket ”obehörig vinst” förekommer.s. 953

10.Ett i sammanhanget intressant avgörande från Högsta domstolen är domen från 24 juni 2009 (T1717-08), vilket inte tycks avsett att inkluderas i Nytt Juridiskt Arkiv (och inte heller finns tillgängligt på HD:s hemsida). Fallet är tydligt i sin inställning till obehörig vinst-principen som en allmän rättsprincip. Men omständigheterna var delvis oklara. En placeringsrådgivare hade kontorsgemenskap med en advokatbyrå. Placeringsrådgivaren hade i enlighet med ett uppdrag från en av advokatbyråns klienter VB föranstaltat om att pengar som var insatta på ett klientmedelskonto hos Nordea skulle föras över till ett företag i Monte Carlo, ”varefter beloppet synes ha försvunnit”. Placeringsrådgivaren, som alltså inte var anställd vid advokatbyrån, hade inte behörighet att disponera pengarna på klientmedelskontot. VB tog efter förlikning med advokatbyrån över det anspråk mot Nordea som advokatbyrån hävdat i egenskap av innehavare av klientmedelskontot. Domstolen konstaterade att byrån inte ratihaberat eller på annat sätt godtagit betalningen och att den därför inte kunde anses ha skett med befriande verkan för Nordea. Därefter skriver HD: ”En annan sak är att en skyldighet för Nordea att på nytt betala ut beloppet skulle kunna tänkas bilda underlag för ett återgångskrav från Nordea gentemot [VB] eller advokatbyrån grundat på principen om obehörig vinst, en ståndpunkt mot vilken även invändningar skulle vara tänkbara.” I sak bifölls VB:s talan, vilket inte tycks så förvånande eftersom hon nu övertagit advokatbyråns anspråk på banken. Det intressanta för förevarande vidkommande är emellertid att Högsta domstolen till synes utan tvekan anförde ”principen om obehörig vinst” — den här gången uttryckt i singularis-formen — som ett möjligt stöd för en återkravsrätt. Nu skall man i och för sig vara försiktig med att mjölka ett obiter dictum av detta slag, men den otvetydiga referensen till vinstprincipen får betraktas som ett tydligt tecken på att Högsta domstolens ledamöter inte delar den skepsis mot principen som tidigare präglat svensk rätt.s. 954

Framåtblickar

1.I Högsta domstolens praxis finns det således stöd för att obehörig vinst-resonemangen har gjort ett återtåg i den juridiska argumentationsfloran. Det kan därvid noteras att vinstresonemang med styrka återvänt även på andra områden, som vid ansvarsbedömningar inom områden som täckas av speciallagstiftning, t.ex. under lagen om företagshemligheter och i upphovsrätten (genom det s.k. sanktionsdirektivet, IPRED), i EG-rätten, samt i viss mån i den allmänna skadeståndsrätten.s. 955

2.Sammantaget talar utvecklingen för att det är tid att återigen acceptera obehörig vinst som en självständig civilrättslig princip i svensk rätt. I förlängningen finns det anledning för rättsvetenskapen att även ur ett svenskt perspektiv utveckla vinsträtten till en självständig civilrättslig disciplin.s. 955

3.Följdfrågan vad en sådan disciplin skall anses täcka. Den frågan kompliceras av att principen om obehörig vinst är lös i sina konturer och det även i de rättsordningar där den är etablerad. Några anteckningar om vad en obehörig vinst-princip kan innebära i en svensk kontext kan avsluta detta försök att skaka liv i vinstläran. Avgränsningar En första avgränsning av området som kan noteras är vinsträttens subsidiära karaktär. Ersättningskrav baserade på obehörig vinstresonemang betraktas således som sekundära i förhållande till andra möjligheter — kan samma ersättningskrav subsumeras under andra normer än obehörig vinst-principen, t.ex. skadeståndsrättsliga normer, så får vinstprincipen vika.s. 955

4.En annan begränsande iakttagelse är att vinsträttens funktioner i kontraktsrättens närhet i en svensk kontext inte torde framstå som lika framträdande som i andra rättsordningar. Vissa rättsordningar använder sig således av vinstjuridiken som ett verktyg för att åstadkomma rimliga lösningar vid avvecklandet av avtal. Ur ett svenskt perspektiv så framstår en sådan omväg som onödig: Att avtalet avvecklas gör inte att det aldrig har funnits — och de rättsliga konsekvenserna härav kan hanteras med avtalsrättsliga verktyg.s. 955

5.En tredje iakttagelse som indikerar vinstjuridikens begränsningar rör principens renodlat ekonomiska karaktär. Obehörig vinst är en princip som enbart har relevans för just vinst, och vinster är per definition någon form av ekonomiska fördelar. En person kan erhålla många slags fördelar på någon annans bekostnad, men det är enbart de ekonomiska fördelarna som kan ge upphov till ett remedium under en obehörig vinst-princip. Att det ekonomiska perspektivet är s.a.s. inbyggt i principen är också en styrka: Det innebär att principen kan undvika många av de svårigheter som skadeståndsrätten ställs inför när det gäller att översätta skadan till skadeståndet, när händelsen skall placeras på en skala av kronor och ören. Konturer Dessa avgränsningar till trots kan det noteras att det för svensk rätt finns ett betydande utrymme för kreativa jurister att göra bruk av de principiella möjligheter som HD och lagstiftningen öppnat upp på obehörig vinst-området. I inledningsfasen av en process mot vad som kan antas bli en dynamisk resa mot en ny juridisk disciplin finns det vissa hållpunkter som kan rama in en rättsutveckling.s. 956

6.Obehörig vinst-principen innehåller således vissa komponenter som tycks självklara. Till att börja med måste någon ha gjort en vinst. Den skall vidare ha varit obehörig. En tredje komponent, som präglas av mer osäkerhet, är att vinsten skall ha skett ha skett på någon annans bekostnad. Och som en fjärde komponent för att ett ersättningskrav skall ha framgång torde krävas att den berikade parten inte faller under några ansvarsfrihetsgrunder. Dessa komponenter erbjuder alla svåra utmaningar.s. 956

7.Vad som är en vinst är en betydligt svårare fråga än vad man kanske i första hand kan tro. Härvid är en särskild komplikation bestämmandet av tidpunkten för bedömningen av berikandet: Skall bedömningen ta sikte på när förmögenhetsöverföringen skedde eller ett senare tillfälle? Och hur förhåller sig vinstbedömningen till kringliggande förändringar av en förmögenhetsmassa?s. 957

8.Det kriterium som för traditionalister inom svensk rättsvetenskap torde uppfattas som mest svårsmält är ”obehörig”, eller — uttryckt i den germanska inkarnationens termer — att förskjutningen skall ”sakna rättsgrund”. Kriminaliserade och på andra sätt sanktionerade beteenden är i allmänhet obehöriga. Men i övrigt?s. 957

9.Ur ett komparativt perspektiv kan härvid noteras att det finns två fundamentalt skilda approacher till obehörighetskriteriet. Den första approachen, som vi kan kalla för den tyska approachen (jmf. det inledande citatet ur BGB), är att kriteriet ”obehörig” är uppfyllt om en förmögenhetsöverföring sker ”utan rättsgrund”. Den andra approachen, som präglat den anglosaxiska diskussionen, är att obehörighetskriteriet är uppfyllt om någon av vissa särskilda obehörighetsfaktorer är för handen. Den första approachen är med andra ord generellt hållen och utgår från att förmögenhetsöverföringen behöver ett stöd för sin giltighet, snarare än tvärtom, medan den andra approachen utgår från att en förmögenhetsöverföring måste kunna placeras i något av vissa i förväg identifierade obehörighetsfack för att obehörig vinst-principen skall aktualiseras. Ur ett svenskt perspektiv framstår den generella approachen som den rimligaste vägen att gå. Vad som är obehörigt får sedan mejslas ut genom en gradvis utveckling i praxis.s. 957

10.Det tredje kriteriet, att en vinst skall ha skett på den förfördelades bekostnad, kan inte tolkas som innebärandes att vinsten måste direkt matcha en förlust. Det skulle begränsa principens innebörd alltför mycket och skulle innebära att en av de situationer där den kan göras mest nytta i svensk rätt undandras från tillämpningsområdet, nämligen de fall där någon åker snålskjuts på en annan persons rättigheter utan att det finns en skada i egentlig bemärkelse. Däremot måste vinsten ha uppstått med basen i ett rättsligt skyddat intresse som kan tillskrivas den förfördelade.s. 957

11.Det fjärde kriteriet ligger inte lika självklart i obehörig vinstprincipens kärna men förtjänar ändå att tydligt framhållas. Det kan i vissa fall vara så att en vinst som i och för sig faller inom fältet för vad som konstaterats som ”obehörigen” icke desto mindre inte bör föras över till den som blivit förfördelad eftersom den berikade personen har ett relevant ”försvarsargument”. Ett uppenbart exempel är att det kan vara så att den som framställer vinstkravet har chikanösa syften. Från skadestånds- och straffrätten kan jämföras med ansvarsfrihetsargument av det slag som har tagits upp i brottsbalkens 24 kap, men även medvållandeargument. Slutsatser Lösa konturer av en obehörig vinst-princip kan förmodligen tecknas grovt i enlighet med ovanstående linjer. Denna bild överensstämmer även med komparativrättsliga iakttagelser kring gemensamma nämnare i obehörig vinst-juridiken i olika rättsordningar. Det finns, trots vad en äldre generation rättsvetenskapare framhållit, en kärna i obehörig vinst-rätten som är gemensam för många rättsordningar och som har rötter långt tillbaka.s. 958

12.Lösa konturer ger naturligtvis inte så mycket till handfast vägledning i svåra fall. Bakom varje i obehörig vinst-principen ingående begrepp döljer sig hål av okunskap som bara kan botas genom kontinuerliga avvägningar och distinktioner. Även disciplinen som sådan fordrar djupare överväganden för att över huvud taget kunna betecknas som en autonom civilrättslig disciplin. Förutom förhållandet till de ”stora” disciplinerna i civilrätten — avtalsrätten, sakrätten, skadeståndsrätten — finns det härvid även svårigheter med obehörig vinst-principens relationer till mer närliggande temata som negotiorum gestio.s. 958

13.Dessa svårigheter bör dock inte överskugga det positiva i utvecklingen. Att det finns ett behov av såväl en obehörig vinst-princip som en obehörig vinst-diskurs, inklusive en obehörig vinst-disciplin, är enligt min mening klarlagt. Principen har stöd i djupa rättspolitiska värderingar. Det framstår vidare som klart att Högsta domstolen nu i ett antal sammanhang indikerat ett sådant synsätt. Principen kommer att få större stadga genom den framtida rättsutvecklingen. Förhoppningsvis kan fritänkande processförare bidra till denna utveckling. Obehörig vinst-resonemang kan härvid också vara ett potentiellt kraftfullt instrument för att åstadkomma rättspolitiskt rimliga resultat, även inom ramen för en god juridisk aktivism.s. 959

14.Analysen av den närmare innebörden av principen och utvecklandet av den juridiska disciplinen är däremot uppgifter som faller på rättsvetenskapen. Det börjar nu bli dags för rättsvetenskapen att ta sig an denna uppgift på allvar.s. 959