Rättsfall

NJA 2007 s. 519

Citera

NJA 2007 s. 519

BibTeX

@misc{nja-2007-s-519,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2007 s. 519}},
  year         = {2007},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

32 hänvisningar i 15 artiklar · 32 stycken/fotnoter

Förstahandshyresgästens ansvar för andrahandshyres gäst efter kontraktstidens utgång – tillämpning av allmänna kontraktsrättsliga principer. Även fråga om analog tillämpning av regler om preklusion i RB. Lägenheten i Jämjö1 hänvisning

Richard Hager · JT 2024 s. 86–97 · 1 ställe

HD hänvisade vidare till två fall (NJA 1993 s. 13 och NJA 2007 s. 519) där HD tagit ställning till ersättningsanspråk som en fastighetsägare riktat mot den som utan avtal obehörigen nyttjat en lokal. Ersättning har här utgått för det obehöriga nyttjandet motsvarande skälig hyra. Båda fallen har sedermera hävdats grundas på principer om obehörig vinst, även om HD inte uttryckligen i det första fallet uttalade detta. Det kan inflikas att det dock är svårt att hävda att själva etiketteringen ger någon egentlig vägledning för tillämpningen. I det senare fallet uttalade HD också att ersättningsskyldighet i dylika fall uppkommer oberoende av en avtalsförpliktelse och förutsätter inte heller att skadan vållats genom brott.Högsta domstolen · p. 5 · s. 89

Rättshandlingsbegreppet: kriterierna1 hänvisning

Oskar Mossberg · JT 2023 s. 72–118 · 1 ställe

Se vidare vid och i noterna 133 ff. nedan. En effekt av att accepten anses kommen P-bolaget till handa är att nyttjandet blir avtalsgrundat och därmed behörigt, varför ersättning för obehörigt nyttjande är utesluten (jfr, mutatis mutandis, NJA 1993 s. 13 och NJA 2007 s. 519). Det intressanta är väl dock inte P-avgiften, så mycket som böterna. De senare kan ses som antingen ett avtalat pris (jfr NJA 1981 s. 323: ”en extra avgift”) eller, kanske hellre, ett vite (så Rodhe, SvJT 1979 s. 622, i anslutning till SvJT 1974 rf s. 79 (tydligt skyltade villkor bindande även om den parkerande ej sett dem) och SvJT 1975 rf s. 18 (felaktig hantering av parkeringsmätare till följd Härmed är väl inte nödvändigtvis sagt att man alltid och till varje pris måste analysera parkeringsfallen (och samtliga andra fall av avtalsslut genom s.k. realhandlande) i viljeförklaringstermer. (Än mindre att man måste göra det i termer av anbud och accept.) Det mer ödmjuka budskapet är endast att det finns skäl ifrågasätta ifrågasättandena av den principiella möjligheten att alls analysera fallen i sådana termer, för att på den vägen nå slutsatsen att avtal är slutet. Kritiken bygger på ett inte bara snävt utan dessutom regelmässigt oartikulerat viljeförklaringsbegrepp, som utgör resultat av bland annat ett bristfälligt bejakande av den för förmögenhetsrätten fundamentala formfrihetens princip. Poängen är alltså primärt att framställa motkritik. Detta synes också motiverat, emedan ryktet om viljeförklaringsläran tillkortakommanden är överdrivet, på denna för kritiken centrala punkt. Hittills har det väl heller inte presenterats någon alternativ trovärdig eller särskilt hjälpsam förklaringsmodell.88 Slut utvikning. Kriterierna var det: av att tydlig instruktion ej följts; kontrollavgift utgick, i ingressen benämnd ”avtalsvite”); jfr även hur det i 1981 års fall specificeras röra sig om ersättning ”vid överträdelse av parkeringsbestämmelser”, dvs. avtalad kontraktsbrottsersättning, och hur, om det istället rörde sig om ett skadestånd, invändning om överkompensation skulle ligga nära till hands). Både pris och vite kräver avtal, och såvitt rättshandlingsläran beträffar krävs därmed som utgångspunkt att viljeförklaringar utväxlats. För att konstruktionsmässigt ”få ihop det” kan man då tänka som i brödtexten, varvid det problematiska väl ligger i rättshandlingens mottagande, då P-bolaget i många fall rent faktiskt lär vara omedvetet om det skett någon parkering eller inte (särskilt om ingen avgift erlagts, via app eller annorledes – och skulle så ha skett blir ju fallet oproblematiskt). Det har därför föreslagits att man för vissa fall av realhandlande, inklusive parkeringsfallen, gör undantag från mottagandekravet, så att ”avsändande” räcker och avtal ingås genom själva parkerandet som sådant (se i not 133). Det går väl dock att få ihop det konstruktionsmässigt även utan undantag, se vid och i not 135 nedan. Angående sådana reservationer som nämns i not 86 ovan, kan då, för att ”få ihop” det, t.ex. sägas att det till skillnad från vad gäller själva parkerandet framstår som mer långsökt (och omotiverat tjuvparkerarvänligt) att anse också reservationen kommen P-bolaget tillhanda, alternativt att ett sådant undantag som kan tänkas för själva parkerandet inte vore motiverat för sådana reservationer, för vilka det saknas skäl att inte hålla på huvudregeln om att rättshandlingar måste mottas.fotnot 87 · s. 94

Ogiltighet enligt avtalslagen och övertaganderätten för makar och sambor enligt 12 kap. 47 § 2 st. jordabalken – relationen mellan allmänna regler och jordabalkens särskilda regler. Lägenheten på Karlaplan1 hänvisning

Richard Hager · JT 2022 s. 111–121 · 1 ställe

I det senare fallet nämner inte HD obehörig vinst men etiketten obehörig vinst anges ofta numera beträffande fallet. Jfr även NJA 2007 s. 519 och Hellner, J. & Radetzki, M., Skadeståndsrätt, 11 uppl., Stockholm 2021 s. 403 f.fotnot 10 · s. 120

Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis2 hänvisningar

Lars Heuman · SvJT 2020 s. 453–512 · 2 ställen

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20193 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 3 ställen

Fordrans uppkomst inom insolvensrätten10 hänvisningar

Jonatan Schytzer · 2020, s. 1–2037 · 10 ställen

Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål1 hänvisning

Mattias Derlén, Johan Lindholm · SvJT 2019 s. 751–772 · 1 ställe

Se t.ex. NJA 2007 s. 519 och NJA 2013 s. 725. För en diskussion kring huruvida HD i senare rättspraxis anser sig ha etablerat principen om obehörig vinst i NJA 1993 s. 13 se Peter Hultgren & Jan Leidö, ”Reasoning Outside the Box”, i Örjan Edström m.fl. (red), Jubileumsskrift till juridiska institutionen 40 år, Umeå universitet, Umeå 2017, s. 143–167, på s. 164.fotnot 56 · s. 766

Varumärket som kontraktsföremål3 hänvisningar

Stojan Arnerstål · 2014, s. 1–326 · 3 ställen

Obehörig vinst-motiveringar2 hänvisningar

Mårten Schultz · SvJT 2012 s. 372–383 · 2 ställen

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Richard Hager · SvJT 2012 s. 885–932 · 1 ställe

HD uttalade med anledning av de nämnda ordningsföreskrifterna att varje överträdelse av dessa inte utan vidare kan anses utgöra ett skadeståndsgrundande brott mot plikten att väl vårda lägenheten. I stället måste, fortsatte HD, en friare bedömning av omständigheterna göras. Vid en sådan bedömning skall enligt HD risken för skada vägas mot hyresgästens möjligheter att inse denna risk och dennes möjligheter att förebygga skada samt kostnaderna för och olägenheterna med sådana åtgärder. HD fann att sannolikheten för att slangen skulle brista måste betraktas som ganska liten, men att samtidigt en slanganslutning där vattnet ”står på tryck” utgör ett stort riskmoment, och att det är uppenbart att den skada som kunde uppkomma om slangen brast eller lossnade från kopplingen kunde bli mycket stor vilket hyresgästen måste ha insett. HD konstaterade vidare att det inte skulle ha uppstått några kostnader för avstängning av vattnet och att de olägenheter för hyresgästen som en avstängning av vattnet innebär måste betraktas som obefintliga. HD fann sammanfattningsvis att hyresgästen hade varit vårdslös och denne ålades att betala ersättning till hyresvärden. 3.10 Hyresvärdens förbättringsarbeten — tillstånd? I RH 2004:3 ansökte hyresvärden om tillstånd för att utföra standardhöjande åtgärder som hade en inte obetydlig inverkan på lägenheternas bruksvärde (12:18 d, 1 st., 1 p. JB). Det var sammantaget fråga om vissa åtgärder som krävde tillstånd och vissa åtgärder som inte krävde tillstånd. Hovrätten konstaterade att det för ett inte obetydligt antal förbättringsåtgärder skulle krävas en ganska omfattande prövning för att avgöra vilka av åtgärderna som var respektive inte var tillståndspliktiga. Åtgärderna ansågs nära knutna till varandra och de skulle vidtas i ett sammanhang. En uppdelning skulle inte tjäna något praktiskt syfte, utan endast göras för att tillgodose formella hänsynstaganden som inte är tvingande. Hovrätten fann därför att åtgärderna vid en prövning inte behövde skiljas åt. Hyresgästerna hade inte i sak åberopat några skäl mot att ge tillstånd och tillstånd meddelades. I RH 2011:32 planerade hyresvärden att installera säkerhetsdörrar och att, med hänsyn till att de nya dörrarna saknade brevinkast, installera postfack och tidningshållare i fastighetens entré. Hyresvärden uppgav att dörrbytet skulle komma att medföra en hyreshöjning på 85 kr per månad; en uppgift som det enligt hovrätten inte fanns anledning att ifrågasätta. Hovrätten fann att ifrågavarande hyreshöjning måste anses ha en obetydlig inverkan på lägenhetens bruksvärde och att därmed tillstånd enligt 12:18 d, 1 st., 1 p. JB inte behövs. Inte heller det faktum att de nya dörrarna saknade brevinkast och att postfack och tidningshållare i stället kommer att installeras i entrén kunde bedömas vara en sådan väsentlig förändring som kräver tillstånd (12:18 d, 1 st., 2 p. JB). 3.11 Hyresvärdens rätt att återta hyresobjektet enligt 12:27 JB. I NJA 2006 s. 427 hade en fastighet sålts på exekutiv auktion utan förbehåll för en hyresrätt. Köparna sade med åberopande av reglerna för arrende upp hyresgästen. Hyresgästen hade innan tillträdet, den 6 juni 2002, flyttat ut sina tillhörigheter, ändrat folkbokföringsadress, samt anmält flytt till aktuellt elbolag och telefonbolag; köparen hade vidare erhållit en fullständig uppsättning nycklar. Köparen bosatte sig på fastigheten kring månadsskiftet juni–juli 2002. Tvisten gällde om hyresgästen kunde anses ha övergett lägenheten i enlighet med 12:27 JB. Hyresgästen invände att denne inte lämnat lägenheten frivilligt utan p.g.a. att den förutvarande hyresvärden tillika hyresgästens mor upplyst denne om att en sådan skyldighet förelåg. HD konstaterade att hyresgästen faktiskt flyttat ut vid tiden för tillträdet samt att det inte förelåg någon yttre omständighet som gav köparna anledning att anta att hyresgästen avsåg att återvända till lägenheten. Vidare hade hyresgästen först i slutet av juli 2002 upplyst köparna om att denne ansåg att hyresrätten inte sagts upp inom föreskriven tid och därför alltjämt bestod; hyra betalades först den 31 juli 2002 genom nedsättning hos länsstyrelsen. HD fann att hyresgästen fick anses ha övergett lägenheten och att köparna därmed haft rätt att återta den. Att hyresgästen genom de uppgifter hon fått av sin mor som hyresvärd, kan ha trott sig vara skyldig att flytta ut från bostaden saknade betydelse för aktuell fråga. Inte heller det förhållande att köparna genom den information de fått av kronofogdemyndigheten varit av uppfattningen att de måste säga upp nyttjanderättsavtalet var av betydelse för frågan om lägenheten övergetts. 3.12 Överlåtelse till närstående. I RH 2003:9 I och II prövades om samboende enligt 12:34 JB hade ägt rum. I fall I ifrågasattes mot bakgrund av den stora åldersskillnaden mellan hyresgästen och den till vilken hyresrätten skulle överlåtas (hyresgästens systers barnbarnsbarn) om det verkligen varit frågan om ett verkligt sammanboende i lagens mening. De inblandade var födda 1908 respektive 1979. Hovrätten fann att det mot bakgrund av åldersskillnaden måste ställas höga krav för att sammanboendet skall kunna anses vara av sådant kvalificerat slag som krävs enligt bestämmelsen. Bl.a. med hänsyn till att aktuell person inte kunnat redogöra för omfattningen av hyresgästens hemtjänst och hur kontakterna med hemtjänsten gått till och att hyresgästen flera gånger i veckan hade fått vända sig till fastighetsskötarna för diverse småsysslor och att aktuell person saknade egen nyckel till lägenheten fann hovrätten att det inte förelegat ett erforderligt sammanboende. I fall II var det fråga om en överlåtelse till hyresgästens brorson och relationen beskrevs som en mor-son-relation. Hovrätten fann att kravet på närstående därmed ansågs uppfyllt. Hovrätten uttalade vidare, med hänvisning till RBD 1978:40, att om samboende påstås mellan personer som vanligen bor tillsammans och delar hushåll, såsom föräldrar och barn, bör sökandens uppgifter kunna godtas om inte omständigheterna gör att uppgifterna verkar mindre troliga. I det aktuella fallet hade det bl.a. varit fråga om ett sammanboende enligt uppgift med viss gemenskap i form av gemensamma stunder för måltider. Hovrätten fann att det saknades anledning att inte sätta tilltro till lämnade uppgifter och erforderligt sammanboende ansågs ha förelegat. När det slutligen gäller frågan om samboendet varit varaktigt i lagens mening fann hovrätten att så hade varit fallet. Sammanboendet hade förevarit från årsskiftet 1996/1997 fram till hyresgästens död i oktober 2000. Det var dock ostridigt att brorsonen på grund av sitt utlandsarbete vistats i lägenheten endast 3–4 månader per år med viss ytterligare tid, då han som utlandsplacerad bott i lägenheten i samband med eget projektarbete i Stockholm vid åtskilliga tillfällen och i samband med semester 4–5 veckor per år. Det hade å andra sidan inte påståtts att brorsonen bott någon annanstans än i prövningslägenheten under den tid han varit hemma i Sverige. Vidare fick det av det medicinska underlag som presenterats anses framgå att den sjukdom som med hastigt förlopp hade lett till hyresgästens död, när hon endast var 54 år, upptäcktes först under våren 2000. Brorsonen uppgav att han och hyresgästen skulle ha fortsatt att bo tillsammans i allt fall under någon tid om hyresgästen inte hade avlidit. Uppgiften fick godtas och hovrätten fann att samboendet fick anses ha varit i lagens mening varaktigt. Tillstånd till överlåtelse meddelades. I RH 2003:60 ansökte dödsboet efter en hyresgäst om överlåtelse till närstående men det ifrågasattes om den avlidne hyresgästen i tillräcklig utsträckning hade bott i lägenheten och att det därmed inte heller hade varit fråga om något erforderligt sammanboende. Den avlidne hyresgästen hade visserligen i mycket stor utsträckning övernattat i prövningslägenheten, men denne hade varit skriven i en annan kommun. Hovrätten fann att utgångspunkten bör vara att folkbokföringen korrekt återspeglar en persons bosättning om inte särskilda omständigheter talar däremot. Det får i ett sådant fall normalt anses åligga denne att visa att sådana omständigheter föreligger. Hovrätten fann att det inte visats att prövningslägenheten utgjort den avlidnes egentliga hem och permanenta bostad eller ett s.k. nödvändigt bostadskomplement. Det saknades därför förutsättningar för dödsboet att överlåta hyresrätten. I RH 2004:8 hade en dotter bott ihop med sin mor i tre år men under tiden behållit sin egen lägenhet och flyttat till modern endast för att vårda henne. Dottern ansågs ha kvar sitt hem i den egna lägenheten som hon regelbundet besökte för att hämta sin post och vattna en krukväxt. Hon hade endast tagit med sig kläder till moderns lägenhet. En verklig boendegemenskap ansågs inte föreligga och tillstånd till överlåtelse lämnades inte. 3.13 Konkursbos ställande av hyreslokal till hyresvärds förfogande enligt 12:31 JB. I 12:31, 5 st. JB föreskrivs att om en hyresvärd uppmanar ett konkursbo att ställa en lokal till hyresvärdens förfogande och konkursboet inte inom en månad gör detta, ansvarar konkursboet för hyran från konkursbeslutet till dess lokalen ställs till hyresvärdens förfogande. Vad som närmare skall krävas för att lokalen skall anses vara ställd till hyresvärdens förfogande överlämnades till rättstillämpningen, se prop. 2002/03:49 s. 104. Frågan har behandlats i ett par fall under nu aktuell period: I RH 2009:64 uppmanade en hyresvärd ett konkursbo i enlighet med nu aktuellt stadgande och konkursboet förklarade sedermera att detta ämnade ställa lokalen till hyresvärdens förfogande inom fristen. I lokalen fanns emellertid vid fristens utgång egendom kvar som konkursboet gjorde anspråk på; det uttalas i fallet att lokalen var belamrad med egendomen. Hovrätten fann att lokalen därmed inte hade ställts till hyresvärdens förfogande. I det något senare NJA 2009 s. 41 behandlades också frågan. I det fallet hade konkursboet förklarat sig vara berett att per viss dag ställa lokalen till hyresvärdens förfogande om denne insisterade på det. Meddelandet ansågs innehålla ett tillräckligt klart besked om att konkursboet inte gjorde anspråk på lokalen. Vid aktuell frists utgång fanns dock egendom tillhörande konkursboet kvar i lokalen som konkursboet emellertid inte gjorde anspråk på. Lokalen var vidare vid samma tidpunkt delvis uthyrd i andra hand och andrahandshyresgästen nyttjade fortfarande lokalen samt att det i lokalen fanns miljöfarligt avfall som konkursboet skall anses ha varit skyldig att ta bort och som konkursboet sedermera låtit bortföra efter fristens utgång. HD konstaterade att det föreföll föreligga en motsättning i förarbetena mellan den allmänna motiveringen att bestämmelserna avser att förhindra att konkursboet utnyttjar lokalen utan ett massaansvar och därmed tillgodogör sig prestationer på andra villkor än andra näringsidkare och specialmotiveringen som anger att syftet med nu aktuell regel är att hyresvärden skall kunna förfoga över och utnyttja lokalen. HD uttalade att bestämmelse inte bör tolkas så att konkursboet indirekt åläggs förpliktelser som det inte har enligt allmänna sakrättsliga principer. HD fann att det faktum att det i lokalen fanns egendom som konkursboet inte gjorde några anspråk på inte utgjorde något hinder mot att lokalen ansågs vara ställd till hyresvärdens förfogande. Inte heller hindrade det faktum att det fanns en andrahandshyresgäst i lokalen att den kunde anses ställd till hyresvärdens förfogande och slutligen fann HD att det ansvar som konkursboet kan ha enligt miljöbalken inte bör få återverkningar på nu aktuell fråga. Att det i lokalen fanns miljöfarligt avfall som konkursboet avlägsnade först efter fristens utgång utgjorde därmed inte heller ett hinder mot att lokalen ansågs ställd till hyresvärdens förfogande. HD fann därmed att lokalen inom fristen hade ställts till hyresvärdens förfogande. 3.14 Konkursbos fortsatta nyttjande av lokal — massaansvar? I NJA 2007 s. 519 hade ett konkursbo fortsatt nyttja en lokal efter det att hyresavtalet upphört att gälla. Lokalen hade sagts upp till omedelbart upphörande p.g.a. förverkande, men konkursboet fortsatte alltså att faktiskt använda lokalen och avflyttade först två månader senare. HD jämförde med NJA 1993 s. 13 där ett användande av en lokal utan avtalsstöd medförde en skyldighet att utge ersättning motsvarande skälig hyra och HD uttalade att utgången i det målet får antas ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst. HD konstaterade för det nu aktuella fallet att konkursboets fortsatta nyttjande efter avtalets upphörande inneburit ett undandragande för hyresvärden att själv kunna använda lokalen. HD fann att ersättningsskyldighet i ett sådant fall uppkommer oberoende av avtalsförpliktelse och inte heller förutsätter att skadan har vållats genom brott. Som en följd av att grunden för hyresvärdens fordran för aktuellt nyttjande mot konkursboet uppkommit efter konkursutbrottet utgjorde fordringen en massafordran. Tvist förelåg inte beträffande beloppets storlek. 3.15 Blockuthyrning — villkorsändring. I RH 2004:67 sade en kommun, som hyresgäst, upp ett hyresavtal avseende blockuthyrning av fyra bostadslägenheter för villkorsändring enligt reglerna för lokalhyra (12:58 a JB). Kommunen ansökte om medling i hyresnämnden, men begärde samtidigt att hyran skulle prövas enligt reglerna om bostadshyra. Hovrätten fann, med hänvisning till lagtext och motiv, att de tvingande reglerna om hyresvillkor vid blockuthyrning enbart gäller ”när villkorsfrågan aktualiseras som en del av rätten till förlängning eller således när det sker på fastighetsägarens initiativ”.Hyra · p. 2 · s. 900

Ren ekonomisk skada2 hänvisningar

Lena Sisula-Tulokas · 2012, s. 1–2014 · 2 ställen

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007–20091 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 753–770 · 1 ställe

SkL är inte tillämplig på sådan ersättning för obehörigt nyttjande av egendom som beräknas efter skäligt vederlag för nyttjandet, inte efter uppkommen skada. Ett exempel ger NJA 2007 s.519, där ersättning krävdes för att en hyrd lokal använts efter hyresavtalets upphörande. Som HD framhöll grundas ersättningsskyldigheten i dessa fall närmast på allmänna principer om obehörig vinst. (Jfr även NJA 1993 s. 13, vartill HD hänvisar.) Det är oklart i vad mån allmänna skadeståndsrättsliga regler — t.ex. om jämkning eller solidariskt ansvar — kan tillämpas analogt i sådana fall. Över huvud taget kunde det vara dags för en undersökning av institutet obehörig vinst, som länge spelat en undanskymd roll i svensk rätt men på senare år tycks ha vunnit i intresse.Förutsättningar för ansvar · p. 6 · s. 756

Revisorsansvaret — reflektioner kring ett lagförslag1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2009 s. 781–790 · 1 ställe

Det kan i övrigt noteras att utredningen innehåller en del inadvertenser och korrekturfel, främst av det slag som i och för sig alltid förekommer. Men i vissa fall är korrekturfelen av en sådan karaktär att de ger upphov till frågor. Till exempel hänvisas i ett sammanhang till skadeståndslagen 2 kap. 4 § i en redogörelse för skadeståndslagens regler om ansvaret för ren förmögenhetsskada. Regeln flyttades emellertid till 2 kap. 2 § redan i början av 2000-talet. Det betydelsefulla med denna till synes oskyldiga felaktiga hänvisning är att regelns innebörd har klarnat — och dess tillämpningsområde utvidgats — genom viktiga rättsfall efter skadeståndslagens reform. Viktigast är Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s. 608, som tydliggjorde att det finns större möjligheter att erhålla ersättning för ren förmögenhetsskada (i fallet vid kvalificerat otillbörlig konkurrens) även utan en brottslig gärning än vad tidigare kunde antas. I viss mån kan NJA 2007 s. 519 betraktas som ett annat exempel för hur skadeståndsansvaret avseende ren förmögenhetsskada fjärmat sig från kravet på brottslig gärning eller särskilt lagstöd.Övrigt · p. 1 · s. 788

Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten2 hänvisningar

Mårten Schultz · SvJT 2009 s. 946–959 · 2 ställen

Funktionalismen och bättre rätt till fast egendom1 hänvisning

Claes Martinson · SvJT 2008 s. 669–687 · 1 ställe

Mårten Schultz pekar på att behovet av verktyget är mindre m.h.t. att svensk rätt, till skillnad från tysk, inte skiljer mellan äganderättsövergång och obligationsrätt, Unjust Enrichment — Sweden, arbetsdokument inom ramen för The Study Group on a European Civil Code, juridicum.su.se/user/masc 2000, vid not 7. Han beskriver också saken som att obehörig vinst rent av har mindre betydelse i dagens svenska rätt än då Jan Hellner skrev sin avhandling 1950. Hellner beskrev läget som att svensk rätt endast gör ringa bruk av principen om obehörig vinst. Likaså att principen ansågs som främmande för svensk rätt, Obehörig vinst, Almqvist & Wik sell 1950, s. 3. Enligt Hellner är förklaringen till att vinstterminologin inte använts att den svenska rätten i ”hög grad varit frigjord från konstruktioner över huvud taget och inställd på att finna praktiska lösningar”, s. 393. Hans slutsats var också att konstruktionen är onödig: ”Såsom den tidigare framställningen visat, tages vinstkonstruktionen i utländska rättsystem ofta till hjälp för att komma över de svårigheter, som den hävdvunna juridiska begreppsbildningen skapat. I dessa fall innebär vinstkonstruktionen ofta en terminologiskt olycklig lösning, vars godtagande leder till att mera väsentliga omständigheter vid ersättningsskyldighetens uppkomst lämnas i dunkel, och till att regelsystemet får ett abstrakt och verklighetsfrämmande drag. Dessa verkningar har den svenska rätten lyckligen undgått”, s. 393. Jfr däremot Karlgren, Hjalmar, Obehörig vinst och värdeersättning, Norstedts 1982, s. 19–32. — Det skall anmärkas att termen obehörig vinst på senare tid åberopats i HD, exempelvis i NJA 2007 s. 519, 1999 s. 793, NJA 1999 s. 575. Det skulle därför vara aktuellt att göra en analys av det funktionella angreppssättet på de frågor som föranlett åberopandet av verktyget obehörig vinst, som är en konstruktion för substantiella rättstraditioner. Jfr Hellner, Betalning av misstag, JT 1999–00 s. 409. Jfr också The Study Group on a European Civil Code och deras sätt att formulera ett all-europeiskt generellt verktyg. www.sgecc.net/pages/en/texts/index.draft_articles.htmfotnot 19 · s. 681