NJA 1999 s. 451 och NJA 2000 s. 345.
Hänvisas från p. 3 (s. 826)
3.Ett ytterligare stöd i bedömningen av vad som är det bästa för ett barn står nu att finna i 6:5 2 st. FB. Denna reglering utgör en viktig förändring och uttrycker att rätten, vid bedömningen av om vårdnaden om ett barn skall vara gemensam eller ensam, skall fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Den tidigare regleringen kom, genom hur den fick sitt uttryck i praxis, att uppfattas som en presumtion för gemensam vårdnad. I propositionen framhålls att gemensam vårdnad i de allra flesta fall är en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform. Gemensam vårdnad får dock inte schablonmässigt bestämmas mot en förälders önskemål och förälderns motstånd mot gemensam vårdnad måste prövas. Vidare bör gemensam vårdnad förutsätta ett någorlunda konfliktfritt samarbete mellan föräldrarna. De måste alltså inte ha samma uppfattning, men de måste kunna hantera sina olika uppfattningar så att inte barnet drabbas. Gemensam vårdnad bör inte användas för att försöka tvinga fram ett samarbete mellan föräldrarna. Detta leder till slutsatsen, att även i fall där konflikten mellan föräldrarna inte är så svår och djup att föräldrarna inte kan samarbeta, kan gemensam vårdnad vara oförenlig med barnets bästa. Det slås i propositionen fast, att någon presumtion för eller mot gemensam vårdnad inte bör gälla. I propositionen betonas också att, i likhet med vad som framhölls vid 1998 års vårdnadsreform, möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja, måste användas med stor försiktighet och lyhördhet.s. 826