Genomgång av underrättsdomar

1.Grov oaktsamhet — framkallande av fara för annan I 3 av de 16 tingsrättsdomarna som studerats hade åklagaren enbart yrkat att gärningsmannen skulle dömas för framkallande av fara för annan. I alla dessa fall fann också domstolarna att de objektiva brottsförutsättningarna förelåg och att gärningsmannen visste att samlagen innebar en risk för smittspridning. I alla tre fallen bedömdes oaktsamheten som grov, vilket är det subjektiva kravet för brottet framkallande av fara för annan, med straffskalan fängelse i högst två år (3 kap. 9 § BrB).s. 619

2.I mål 5TR, som inbegriper ett stort antal oskyddade orala, vaginala och anala samlag, fick den åtalade tre månaders fängelse. Det sexuella umgänget skedde också under menstruationsperioden men gärningsmannen bedömdes ha låg smittsamhet på grund av de bromsmediciner han tog och den låga virusnivå han hade. Gärningsmannen hade dock, enligt TR genom grov oaktsamhet utsatt målsäganden för livsfara eller fara för allvarlig sjukdom. I mål 12TR bestod risken enligt TR av flera anala och orala samlag utan att gärningsmannen informerat eller skyddat sin partner. I fallet framhåller gärningsmannen att han tar bromsmediciner och ”inte var i ett påtagligt smittsamt stadium”. Rätten konstaterade att den åtalade fått bromsmedicinering, men hög eller låg smittsamhet är inte bedömd i målet. Inte heller diskuterades oaktsamhet. Däremot tydliggör domstolen att det inte ”ankommer på gärningsmannen att tillämpa sina restriktioner beroende på sin egen uppfattning om sin smittsamhet”. Oavsett låg eller hög virusnivå gäller sålunda givna förhållningsregler, enligt TR. Ingen virusnivå redovisas heller under rättegången. Tydliggörandet i domen att gärningsmannens inställning till sina förhållningsregler kontra smittsamhet inte har betydelse ska inte förväxlas med betydelsen av gärningsmannens kunskap eller uppfattning om sin egen smittsamhet vad gäller uppsåtet. Denna aspekt diskuteras ofta i fallen och har också betydelse (se 2TR eller 17TR). Domen i mål 12TR blev två månaders fängelse. 5TR och 12TR överklagades inte till högre instans.s. 619

3.I ett tredje fall, mål 14TR, där det enbart yrkades ansvar för framkallande av fara för annan fanns också andra brott i sammanhanget, bl.a. våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av underårig, vilket gav ett längre straff jämfört med de förra, tre års fängelse. Denna dom överklagades till HovR som ökade straffet till fyra års fängelse (mål14HovR). I mål 5TR och 12TR diskuterades risk för smittoöverföring vid det sexuella umgänget i domen. Någon sådan diskussion finns inte i mål 14TRs. 620

4.Förutom dessa domar dömdes för framkallande av fara för annan i mål 15TR. Åklagaren yrkade i målet ansvar för försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan. Tingsrätten gick noggrant igenom de objektiva brottsförutsättningarna och gjorde en direkt jämförelse med HD:s tillämpning av brottsrubriceringen framkallande av fara för annan. Innan dess hade TR emellertid diskuterat uppsåt, men utan att där korrelera sin uppsåtsdiskussion med HD:s likgiltighetsuppsåt. I stället berördes frågan om uppsåt helt kort, men värderades ned av TR med hänvisning till att domstolen uppfattade att gärningsmannen hade en kärleksrelation med målsäganden. Denna kärleksrelation gjorde det enligt TR uteslutet att gärningsmannen handlat uppsåtligt. Fallet gav fyra månaders fängelse. Straffet och brottsrubriceringen kom emellertid att ändras i hovrätten. Hovrätten, mål 15HovR, ignorerade helt frågan huruvida en eventuell kärleksrelation uteslöt uppsåt och dömde för försök till grov misshandel till 18 månaders fängelse.s. 620

5.I ytterligare fyra fall yrkades ansvar för framkallade av fara för annan som alternativ till försök till grov misshandel som rubricering för flera brott i samma mål, dvs. flera målsägande fanns i samma mål. I mål 3TR yrkades ansvar för försök till grov misshandel, grov våldtäkt och framkallande av fara för annan (flera målsägande). Domen är intressant på grund av att den tydliggör ännu en skillnad mellan uppsåtsbrott och oaktsamhetsbrott. I fallet fanns två målsägande där rubriceringen var (1) försök till misshandel alternativt framkallande av fara för annan och (2) framkallande av fara för annan. I det första fallet med alternativa rubriceringar ansåg TR att uppsåt inte funnits. Frågan var om framkallande av fara var aktuellt då målsägande känt till att gärningsmannen var smittad. Man kom, med hänvisning till NJA 2004 s.176, fram till att faran för att smittas vid den aktuella situationen varit mycket låg. Samtycket, att målsäganden känt till smittan, ansågs därför ha ansvarsbefriande verkan vilket inte hade gällt om domstolen kommit fram till att gärningsmannen haft uppsåt och gärningen således skulle ha bedömts som misshandel. Vad gäller den andra målsäganden med samma brottsrubricering hade hon inte känt till smittan. Även här konstaterar TR att risken för smittspridning varit ”synnerligen liten men har dock funnits och till följd av detta skall NN dömas enligt åtalet för framkallande av fara för annan.”s. 620