I RH 2007:77 var fråga om åtal i huvudsak för grovt narkotikabrott där den tilltalade frivilligt angett sig själv och även i övrigt samverkat i utredningen (av referatet framgår dock inte mera specifikt varuti detta närmare bestått). Straffvärdet, som normalt skulle ha varit fängelse tre år, bedömdes till fängelse sex månader. Med en analog tillämpning av 30 kap. 9 § 2 st. BrB bestämdes påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 160 timmar. Hade fängelse valts som påföljd skulle fängelse sex månader ha dömts ut. Se även NJA 2008 s. 359, 1991 s. 255, 2000 s. 302 och 2003 s. 361.
Hänvisas från p. 15 (s. 356)
15.Avgörandet visar inte bara att plea agreements existerar utan också att de är effektiva för att driva en utredning framåt där utsikterna till framgång annars vore små. Beroende på bevisläget skulle huvudmannen möjligen — men inte säkert — komma att dömas för brottet utan sådant avtal. Narkotikan däremot skulle med säkerhet förr eller senare överlåtas in i missbrukarledet med alla de negativa följdeffekter detta har för individen och samhället i stort. Avtalet har också den fördelen att det kan begränsa användningen av olika tvångsmedel. Samtidigt som vissa intrång i den personliga integriteten uteblir agerar staten snabbare än annars, vilket är lika önskvärt också i andra fall av omfattande och komplex kriminell aktivitet. Givetvis är argumentet giltigt också vid övriga brottstyper, inte minst för att främja och tillvarata målsägarens intressen.s. 356